Herr talman! Tack, statsministern!
Jag skulle vilja hälsa till statsministern från Peter i klass 5 B. Han har alltid varit en tillgång för gruppen, glad och framåt. På senare tid är det dock som om framåtandan i stället blivit störighet. Busigheten har tagit över. Läraren vet inte vad han ska göra. Det verkar som om Peter inte vill följa med på lektionerna. Läraren ringer hem till mamman, men hon förstår inte heller, för Peter har varit precis som vanligt.
Peter kan inte riktigt läsa vad som står på tavlan längre. Han har svårt att hänga med i boken. Peter behöver glasögon, men han vågar inte säga det hemma, för han vet att de inte har råd.
Sverige är ett litet land på en global marknad. Vi har inte råd att slösa bort en enda talang. I februari öppnade vi i Miljöpartiet en brevlåda, dit människor kunde komma med sina erfarenheter och idéer om barnfattigdom. Peters mamma var en av dem som hörde av sig.
Vi lärde oss då så klart att barnfattigdom är ett problem med många orsaker och med konsekvenser på väldigt många områden. Det stod i mejlen som vi fick. Men det var en sak som fanns med i alla mejl: en efterlysning om politisk handling. För hur svårt det här problemet än är, hur komplext det än verkar vara, finns det saker som vi politiker kan göra.
Ta det här med sjukförsäkringarna! Sjukförsäkringsreglerna har drabbat till exempel Peters mamma. Ska Sverige utförsäkra sjuka föräldrar? Varje gång vi gör det växer några barn till upp i fattigdom. Är det inte dags för regeringen att lätta lite på prestigen och säga att det inte gick som man hade tänkt sig och att man ska sluta utförsäkra sjuka föräldrar?