Herr talman! Svaret på statsministerns fråga är ett ja.
När det gäller frågan om produktionen är det just för att frågan handlar om hur saker produceras och var saker produceras som vi i den här debatten lyfter fram industripolitiken och sätter upp mål för den svenska industripolitiken. Vi kan inte bara fokusera på tjänstesektorn. Vi måste inse att det här är två sektorer som hänger tätt samman.
Den ökande tjänsteexporten handlar till exempel i stor utsträckning om högkvalitativa tjänster i den svenska industrin. Ska vi göra en verklig omställning handlar det om produktion av nya varor och på nya sätt, om att vi använder naturresurser och energi mycket klokare än mänskligheten gjort under de senaste hundra åren.
I dag saknas den typen av mål från den svenska regeringen. Det vi hör är det som statsministern sagt i denna kammare: att vi i stället tittar på en annan del av ekonomin.
Jag tror att vi också måste se industripolitiken och vilka mål vi sätter upp för den. Ett av mina mål handlade just om omställningen för människor - det som statsministern inledde sin replik med. Vårt mål är att Sverige ska vara det land där det är enklast i världen att utbilda sig till arbeten där det råder arbetskraftsbrist.
Det vi sett sedan regeringen tog vid är att man har skurit ned på antalet komvuxplatser, att man har gjort det svårare att läsa upp ett betyg på komvux och att man inte längre värderar arbetslivserfarenhet när människor söker till högre utbildning.
Vilken signal ger det till dem som i dag till exempel jobbar på Saab och som är oroliga för morgondagen? Är det verkligen rimligt att det de lärt sig och att all den erfarenhet de samlat på sig under sina år på Saab inte är värt någonting när de söker till högre utbildning?
Vore det inte rimligt att ha en värdering av arbetslivserfarenhet när människor söker till högre utbildning så att vi kunde få en högre utbildning dit människor kommer med olika erfarenheter och så att de kan utvecklas åt olika håll och få nya chanser i livet?