Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 10.
Sverige behöver av flera skäl en god infrastruktur. Vi bor i ett avlångt land som är glest befolkat, och vi är beroende av att våra företag kan exportera till södra Europa på ett effektivt sätt. Därför är det viktigt att staten satsar på vägar och järnvägar men även underlättar för sjöfarten och flyget. Kristdemokraterna ställer sig därför bakom en ökning av den totala ramen för investeringar i vägar och järnvägar 2004-2015.
Vi tycker ändå att en oproportionerligt stor del av ramen kommer att användas till stora järnvägsprojekt med tveksamma lönsamhetskalkyler, samtidigt som åtgärderna i väginfrastrukturen är otillräckliga. Vi anser att Norrbotniabanan, som Banverket inte ville ha med i denna plan, inte bör ingå i planeringen vid detta tillfälle.
Vi är bekymrade för de stora kostnadsökningar som andra järnvägsprojekt driver fram: Hallandsåsen, Botniabanan. Vi är för de här båda projekten, men ekonomistyrningen måste regeringen ta ett ansvar för.
Ett annat projekt som har blivit dyrare och dyrare innan det ens har börjat byggas är Citytunneln i Malmö. Vi har länge krävt alternativ till detta projekt, men regeringen, Vänstern och Miljöpartiet har inte lyssnat på oss.
Vi vill alltså behålla anslagen till järnvägsinvesteringar i enlighet med tidigare riksdagsbeslut, och vi vill att ökningen av den totala ramen i stället fördelas på åtgärder i väginfrastrukturen. Väginvesteringarna bör alltså öka med 4,9 miljarder kronor till totalt 47 miljarder, och ramen för drift och underhåll av vägnätet ska höjas med 1,3 miljarder till 88,3 miljarder.
Väginvesteringarna är den del av transportpolitiken som lidit mest av de senaste årens rödgröna regeringssamarbete. Ambitionsnivån behöver därför höjas på både kort och lång sikt. Trafiksäkerhetsarbetet förutsätter på vissa sträckor en utbyggnad till motorvägsstandard. Regeringen uppvisar i dag en alltför stor tilltro till andra, mindre åtgärder i trafikmiljön.
Likaså måste trafikproblemen i storstäderna till stor del byggas bort genom nyinvesteringar på vägsidan.
Fru talman! Låt mig göra en personlig reflexion när det gäller Stockholm. De som bor i Stockholmsområdet är mycket väl medvetna om vad ordet kö innebär. Men människor som inte är så ofta i Stockholm tänker inte på det utan tycker att stockholmarna är bortskämda med den goda kollektivtrafiken och bra vägar.
Jag skulle åka från innerstan söderut en fredagseftermiddag för några veckor sedan. Jag försökte ge mig i väg så tidigt som möjligt på eftermiddagen för att slippa den värsta rusningstrafiken. Men det var för sent. Det tog en timme innan jag passerat Södertälje. Tre mil på en timme, ungefär. Det är alltså 30 kilometer i timmen. Det var först efter Södertälje som det var helt fritt från köer. Det här är någonting som pågår hela tiden.
I både Stockholm och Göteborg råder stor osäkerhet om framtiden för särskilt två projekt som skulle underlätta för den förbipasserande trafiken och minska den miljövidriga köbildningen. Det är alltså Förbifart Stockholm, och i Göteborg handlar det om en ny Göta Älv-förbindelse. Det behövs ökade resurser till Vägverket och länens planering för att de här investeringarna ska bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Med hänsyn till samhällsekonomin, miljön och trafiksäkerheten anser Kristdemokraterna att utbyggnaden av den nordiska transporttriangeln, alltså transportstråken mellan huvudstadsregionerna, ska ges en högre prioritet. På vägsidan ska en utbyggd transporttriangel innebära motorvägsstandard. Det ska vara målet. Såsom ett prioriterat infrastrukturprojekt bör också denna transporttriangel utvidgas till en "nordisk rektangel" som tar hänsyn till den snabbt ökande efterfrågan på transporter mot de nya EU-medlemmarna runt Östersjön.
Den 1 maj i år blev Estland, Lettland, Litauen och Polen, med totalt 46 miljoner medborgare, medlemmar i Europeiska unionen. En del i den ambitionshöjning som Kristdemokraterna föreslår för vägutbyggnaden bör därför vara att infrastrukturen i sydöstra Sverige, i synnerhet E 22, förbättras med sikte på att skapa bättre transportförutsättningar gentemot övriga Östersjöregionen. Detta saknar vi i planeringen.
Sveriges inland får inte heller glömmas bort. Riksväg 45 är en viktig led för att människor ska kunna bo kvar, pendla till jobbet, driva företag och för att turister ska kunna hitta ut. Nu äntligen påbörjas bygget från Göteborg mot Trollhättan. Men många mil återstår att förbättra.
Ett starkt krav från inlandskommunerna är att få en Europaväg på kartan. Det är inte detsamma som motorväg men en ambition att höja standarden gradvis. Vi kräver att regeringen ansöker om namnbyte till Europaväg för riksväg 45. Vi stöder alltså reservation 13 i det avseendet.
Fru talman! Jag ska säga några ord om planeringsprocessen. Jan-Evert Rådhström har varit inne på det här och har visat på en uppföljning av gamla planer. Det går lätt att planera, men att genomföra är värre. Det går lätt att satsa på papperet, men det är svårare att betala.
Innevarande vägplan släpar efter. Objekt flyttas längre bort i tiden. Riksrevisionen har kritiserat de regionala planerna. Där tycker vi att regeringen har ett ansvar för att man inte tydligt har konkretiserat målet om en positiv regional utveckling så att det går att stämma av och göra hållbara och trovärdiga planer i regionerna. Därför vill vi att regeringen ska komma tillbaka till riksdagen med förslag till åtgärder om detta. Det beskriver vi i reservation 6. Det finns mycket att förbättra i planeringsprocessen. Den måste bli mer trovärdig för medborgarna.
Det går lätt att kritisera, fru talman, men hur skulle vi kristdemokrater göra om vi fick bestämma? Vi skulle använda privat kapital och dra nytta av näringslivets kunskaper betydligt bättre.
Ibland känns det som att begreppet PPP är lite uttjatat i talarstolen. Vi är fyra partier som ständigt påminner majoriteten om den möjlighet som finns, men vi får inget gehör. PPP betyder partnerskap mellan det offentliga och det privata, det vill säga oftast näringslivet. Det innebär ett delat ansvar för de risker som finns i stora infrastrukturprojekt. Det innebär bättre hushållning med pengarna, och det innebär att projekten byggs snabbare. Det här finns i andra länder, till exempel i Finland. I Norge är Socialdemokraterna positiva till det här, men i Sverige undrar jag. Det var inte länge sedan jag läste en artikel av Börje Vestlund - som finns i vårt utskott för Socialdemokraterna - där han propagerade för PPP-lösningar. Likaväl står det inget om dem i regeringens förslag. Det är mycket märkligt, och jag hoppas att vi kan få en förklaring i dag.
Argumentet mot PPP är oftast att de binder upp oss med beslut. Pengarna blir låsta. Ja, det blir de, men vi får ut någonting meddetsamma för pengarna. Resultatet kommer ganska snabbt. I dag binder regeringen upp riksdagen med stora lån för vissa byggprojekt. Men resultaten dröjer, och oftast blir de dyrare. Vi står bakom reservation 12 tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern.
Fru talman! Jag vill slutligen säga några ord om sjöfarten. Även sjöfarten bör få del av infrastrukturpengarna. Det behövs knutpunkter för att transportslagen ska samverka bättre. Det behövs förbättringar i farleder, och så vidare. Vi vill de närmaste åren avsätta 100 miljoner kronor för detta ändamål för att komma i gång med ett nytt sätt att tänka även för sjöfarten.