Fru talman! En skillnad är att det faktiskt är högre kapitalkostnader om lånen tas upp av någon annan än Riksgälden. Riksgälden är mer kreditvärdig. Jag förutsätter att den kommer att vara det även framöver.
Att dela på risken kan ju låta som en snygg lösning. Man kan dela på risken, men vems är ansvaret? Det är till syvende och sist alltid staten som har ansvaret. Man kan se på Arlandabanan som är den första alternativfinansierade järnvägen. Den byggdes under den tid då Mats Odell var kommunikationsminister. Då togs initiativ och beslut kring den.
Man kunde tro att det inte skulle finnas ett mer lönsamt järnvägsprojekt än en järnväg mellan Stockholms city och Arlanda. Det var väl ingen av oss som trodde något annat. Ändå har det inte gått runt ekonomiskt. Hela projektet har fått övertas av en australisk bank.
Jag tror inte att man som minister med ansvar för det här området vill låta delar av infrastrukturen överlåtas på andra. Folk förväntar sig med rätta att staten tar ansvar för att nödvändig infrastruktur finns och hålls i gott skick. Det är ett viktigt argument för att behålla rådighet över detta.
Det talar mot PPP-lösningar.
Jag kan hålla med Johnny Gylling om att det faktiskt är en glidande skala. Om jag nu har en argumentation som säger att man inte ska binda upp framtidens resurser genom PPP, kan det argumentet delvis vara giltigt när det gäller upplåning med hjälp av Riksgälden, som återfnns i den här propositionen.
Skillnaden mellan detta och PPP är att vi har använt de projekt som finns i trafikverkens planer. Vi har inte skapat någon gräddfil där anläggningsindustrin är mer intresserad att investera än någon annan.
Jag tror till exempel inte att riksväg 45 i första hand skulle vara Skanskas eller någon annans favoritprojekt. Man väljer de tätbefolkade områdena. Vi har en annan prioritering.