Fru talman! Så är vi då tillbaka i debatten om
Nicefördraget.
Tänk er att vi fortsätter att göra ett litet avbrott i
riksdagsdebatten, som vi har gjort under den här
timmen, och går ut i Drottninggatans julhandelsvim-
mel och frågar folket på gatan: Vad är Nicefördraget?
En del tidningar har roat sig med att göra enkäter
av den här typen. Vad har man då fått för svar? Ingen
aning, är ett rätt vanligt svar som jag har fått när jag
har ställt enstaka frågor. En del säger att det har nå-
gonting med EU att göra. Andra säger att det handlar
om EU:s framtid. Det säger man oftast utan att kunna
berätta särskilt mycket om vad Nicefördraget står för.
Allmänhetens kunskap om Nicefördraget är alltså
uppenbarligen ganska begränsad.
Ändå ska Sveriges riksdag här i dag ta ställning
till det s.k. Nicefördraget. Vi valda ombud för Sveri-
ges folk debatterar och ska votera om ifall vi är be-
redda att för Sveriges del ratificera Nicefördraget -
det förslag till fördrag som är avsett att reglera hur
EU ska utvecklas de närmaste åren.
Om jag för ett ögonblick får vara lite ironisk är
det kanske lika bra att vi sköter den här frågan lite
internt här i Riksdagshuset, för här finns väl kunskap.
Och här kan vi vara rätt säkra på att få det beslut som
regeringen och den bastanta utskottsmajoriteten vill
ha. Vi såg ju hur illa det gick på Irland. Det är det
enda land där folket har fått vara med och studera
frågan för att sedan ta ställning till den i en folkom-
röstning, även om utrikesministern är väldigt miss-
nöjd med deltagandet just i den folkomröstningen.
Jag återkommer lite senare till Irlandsfrågan.
Svenska folket har i rätt många opinionsunder-
sökningar visat sig vara överraskande och ståndaktigt
EU-kritiska, trots att vi nu har varit medlemmar i
snart sju år. På en punkt har folkopinionen förbryllat i
de undersökningar som har gjorts. Svenska folket är
ganska positivt till att EU-samarbetet utvidgas till att
omfatta också länder i Centraleuropa och Baltikum.
Jag tycker att det är sympatiskt att människor bejakar
samarbete med flera.
Detta har regeringen väldigt påpassligt tagit fasta
på. Det framgår också av debatten som vi haft här i
dag. Man påstår i propositionen, i betänkandet och i
den sammanfattande broschyren som kom häromda-
gen att Nicefördraget egentligen är en förutsättning
för EU:s planerade utvidgning med nya medlemslän-
der. Det är begripligt att man väljer att argumentera
så, för då kanske man kan övertyga en del om att
Nicefördraget är något bra.
Dessvärre är, enligt min bestämda mening, san-
ningen att Nicefördraget bara till en del handlar om
östutvidgningen. Man skulle mycket väl kunna ta in
nya länder i EU på de gällande fördragens grund,
precis som Sverige, Finland och Österrike togs in för
sju år sedan, vilket flera talare här i dag har påpekat.
Nicefördraget handlar i stället i väldigt hög grad
om maktfördelning och maktkoncentration, om att de
stora EU-länderna ska få mer makt på de små EU-
ländernas, inklusive Sveriges, bekostnad.
EU-kommissionen och dess ordförande ska i fort-
sättningen väljas med majoritetsbeslut och inte längre
med enhällighet. Det innebär att kommissionen stärks
och alltmer liknar en federal regering och att de
största medlemsländernas makt ytterligare ökar. I
fördragstexten finns en rad skrivningar som ökar
centraliseringen och urholkar den nationella demo-
kratin.
Det är naturligtvis fullt möjligt att välja en annan,
mer mellanstatlig, väg i det europeiska samarbetet.
Det har tre centerledamöter - jag, Åke Sandström och
Birgitta Sellén - föreslagit i en motion där vi har
argumenterat för decentralisering, för att bygga mak-
ten underifrån. Vi bejakar att parlamenten ska ha en
betydande roll och vi motsätter oss att man som i
Nicefördraget stärker och samlar alltmer makt hos de
centrala EU-organen.
Nicefördraget är ett steg på vägen mot något som
alltmer liknar en federal konstitution. Men en federal
konstitution kräver också ett folk, demos. I Europa
finns det många folk. Det finns inget gemensamt
offentligt rum för en europeisk debatt, ingen tydlig
europeisk identitet. Därför finns det ännu heller inga
förutsättningar för en gemensam europeisk demokrati
av det här slaget. Därför är den federalistiska su-
perstatstanken en ytterst riskabel ovanifrånidé enligt
min mening.
Alternativet är ett demokratiernas Europa. Det är
närmast absurt att kommissionen har monopol på att
lägga fram lagförslag i unionen. En stor del av lag-
stiftningen beslutas av byråkrater i Bryssel utan större
demokratisk insyn. I stället bör all gemensam lag-
stiftning utgå från, och förankras i, de nationella par-
lamenten. Vi behöver ett samarbetande demokratier-
nas Europa, inte en toppstyrd europeisk superstat.
Jag återkommer till Irland. I det enda land som se-
riöst har diskuterat Nicefördraget röstade alltså väl-
jarna nej i en folkomröstning i juni. Därmed borde
fördraget ha fallit eftersom en fördragsändring kräver
enighet. Men övriga medlemsländer fortsätter ratifi-
ceringsprocessen som om ingenting hade hänt. Tan-
ken är uppenbar. När alla andra har sagt ja ska även
irländarna pressas till att acceptera fördraget i en ny
folkomröstning. Det är ett mycket motbjudande ut-
pressningsförfarande enligt min mening.
Irländarna har ju setts som ett ganska EU-positivt
folk, och folkomröstningarna har mest varit en for-
malitet. När man insåg att Nicefördraget innebär att
den irländska neutralitetspolitiken är på väg att rase-
ras, att de stora ländernas makt ökar och att det tas
nya steg mot ett Europas förenta stater som man ald-
rig har velat ha satte sig emellertid en majoritet klokt
nog emot detta. Att övriga EU struntar i Irlands beslut
är ju bara ännu ett bevis på en toppstyrning och en
ovanifrånsyn inom unionen.
Regeringen påstår att det överförande av besluts-
rätt till EU som Nicefördraget medför är av
"begränsad omfattning". Jag tycker att det är en san-
ning med modifikation. Det nya fördraget innebär att
den nationella vetorätten avskaffas på ytterligare ett
trettiotal områden, att EU-parlamentet får mer makt
på bekostnad av den svenska riksdagen och de andra
nationella parlamenten samt att Sveriges inflytande
inom EU minskar genom färre röster i ministerrådet
och färre platser i parlamentet.
Dessutom försvinner Sveriges möjligheter att för-
hindra en oönskad utveckling av unionen genom att
de länder, framför allt Tyskland och Frankrike, som
vill förvandla EU till en superstat med gemensamma
skatter, polis och militär i stort sett får fria händer.
Men Nicefördraget gör inte, trots ökande över-
statlighet och centralisering, EU till en färdig federa-
tion eller förbundsstat. Det kommer mera. Redan
innan Nicefördraget har godkänts parlamentariskt i
medlemsländerna - än mindre har hunnit träda i kraft
- är EU-ledarna nu i färd med att smida planer för
nya mått och steg i federal riktning. Redan innan man
fått folken att acceptera det EU som finns vill man
springa vidare mot en förbundsstat. Bara en dryg
vecka efter att vi har fattat dagens beslut här i riksda-
gen ska EU:s stats- och regeringschefer vid ett möte i
Bryssel besluta om formerna för nästa författnings-
konferens inom EU.
Vad som är i görningen framgår av en deklaration
som utfärdades av EU-stormakterna Tyskland och
Frankrike vid deras bilaterala toppmöte i Frankrike
den 23 november. EU:s ledarduo vill bl.a. förvandla
EU:s krishanteringsstyrka till ett regelrätt europeiskt
försvar. De vill vidare skapa en gemensam europeisk
poliskår och ett mycket närmare samarbete mellan
medlemsländernas rättsväsende.
För första gången fäster också Frankrike och
Tyskland gemensamt på papper att de eftersträvar ett
slags Europas förenta stater, en gemensam konstitu-
tion för hela EU.
Fru talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall. Jag
kan i första hand instämma i Björn von der Esch
yrkande om återförvisning till utskottet. I andra hand
yrkar jag bifall till Centermotionen K369 yrkande 1.
Jag yrkar också bifall till K2 yrkande 1 av Margit
Gennser och till K5 av Bengt Ola Ryttar. Om allt
detta faller yrkar jag i tredje hand bifall till reserva-
tionen i betänkandet.