Fru talman! Det är tur att det i det här landet finns
en opposition som till sist får regeringen att reagera.
För några dagar sedan kallade statsministern op-
positionens initiativ och agerande för en show. I dag
tillstår han att hans dröjsmål och tvekan var ett miss-
tag. Han understryker att det här med att verkligen
skapa förutsättningar i det privata näringslivet för nya
jobb är landets allra viktigaste fråga. När nu detta har
avslöjats - och som efter två år har värkts fram - kan
vi konstatera att det är ganska litet och ganska sent.
Menar verkligen finansministern att t.ex. sänk-
ningen av arbetsgivaravgiften på - såvitt jag förstår -
högst 30 000 kr per företag skall kunna bli den vita-
mininjektion som startar en långsiktig tillväxt i det här
landet?
Det handlar ju faktiskt om en kretsloppsproposi-
tion, fru talman. Den nya arbetsmarknadspolitiken är i
stora delar en återanvändning av gamla borgerliga
förslag. Även de 130 000 nya utbildningsplatserna
återanvänds nu för minst tredje gången som nya och
pigga förslag. Och den skattesänkning som företagen
skall få skall de betala själva. Ja, kretsloppet är verk-
ligen slutet.
Jag har också frågor om den doktrin som säger att
man bara kan börja med tillväxtåtgärder när man har
sanerat statsfinanserna färdigt. Vad är det, Erik Ås-
brink, som gör att hälften av landets arbetslösa, som
nu skall hjälpas genom dessa förslag, har behövt vänta
i två år på att förslagen skall kunna läggas fram?
Varför skall de hållas på arbetslöshetens sträckbänk
om det hade varit möjligt att med en enkel förhand-
ling med Olof Johansson lösa problemen? Är det
Centern som har varit problemet? Varför har ni be-
hövt vänta så länge med att lägga fram de här försla-
gen?