Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar ett antal motioner från höstens allmänna motionsperiod och även året dessförinnan. Vi moderater har några reservationer i det här betänkandet och några särskilda yttranden. Jag tänkte be att kort få redogöra för dem.
Herr talman! Den första reservationen, som jag också ber att få yrka bifall till, har vi tillsammans med Folkpartiet. Den berör myndighetsstrukturen i vårt samhälle.
Statskontoret har studerat myndighetsutvecklingen under de fyra år som vi har tillryggalagt på det nya årtusendet och funnit att inte mindre än 31 helt nya myndigheter har inrättats. Man kan fråga sig om regeringens främsta botemedel för att lösa frågor är att antingen tillsätta en utredning, skapa en ny myndighet eller både-och. Många är de i alla fall, och flera av myndigheterna är ganska små.
Statskontoret varnar, i en rapport som man har lämnat till regeringen, för bristande överskådlighet i myndighetsförvaltningen, svårigheter att lotsa sig fram för den enskilde och en överbyråkratisering. Statskontoret är ju regeringens organ för att upprätthålla effektivitet och god hushållning i den offentliga förvaltningen.
Moderater och folkpartister vill gärna hejda myndighetsexpansionen, som vi tycker har antagit överdrivna proportioner. Man skulle kunna tänka sig att om regeringen vill inrätta en ny myndighet får den också vara snäll och överväga om inte någon annan bör kunna avskaffas i samma stund. Det är inte oskäligt att göra ett sådant övervägande, och därför föreslår vi det.
Man kan också tänka sig att ompröva en myndighets existensberättigande när ett visst antal år passerat. Vi för fram dessa funderingar i reservation 1 och hade gärna sett att majoriteten ställt sig bakom den.
Reservation 4 tar upp dröjsmål vid myndigheter. Det hänger ihop med en svårighet för den enskilde att alltid få sitt ärende, om det gäller ett enskilt myndighetsutövningsärende riktat mot en enskild individ, prövat i god tid inom rimlig - skälig - tid. Ärenden kan bli liggande väldigt länge på myndigheternas bord. Ibland kan det finnas skäl till att beredningen tar lite längre tid, men det finns också fall där tidsutdräkten i handläggningen är onödigt lång.
Därför överväger vi möjligheten att man ska kunna få föra dröjsmålstalan gentemot en myndighet som inte inom skälig tid avgjort ett enskilt myndighetsärende. Man skulle också kunna tänka sig att, som ett alternativ, införa en ordning med straffavgift för myndigheter som inte korrigerar sina egna misstag inom en angiven, definierad, skälig tidsrymd. Över huvud taget bör en reform av det här slaget syfta till att stärka den enskildes rättstrygghet, och till den hör inte bara att få ett beslut korrekt berett och avgjort utan att också få det avgjort inom skälig tid.
Reservation 6 tar upp frågan om opinionsbildande myndigheter. Vi kan konstatera att en hel del av de myndigheter som sett dagens ljus under de senaste tio åren, och även under de senaste fyra, är myndigheter som kanske inte alltid har ett uttalat traditionellt myndighetsuppdrag, nämligen att pröva enskilda ärenden och tillhandagå den rättssökande allmänheten med beslut, utan också fått en alltmer opinionsbildande funktion i samhället.
Vi tycker att opinionsbildning ska anförtros politiker, möjligen också organisationer och fristående föreningar, men knappast i första hand myndigheter. En sådan myndighet är till exempel Folkhälsoinstitutet, som har synpunkter på hur vi bäst bör leva våra liv. Vi undrar om inte den frågan bättre skulle kunna avgöras av den enskilde. Vi har ju en Socialstyrelse som även har hälsouppgifter i vårt samhälle.
Vi skulle alltså gärna vilja se en tydligare rollfördelning mellan tjänstemän som arbetar inom en myndighetssfär, och inte i första hand ska ha opinionsbildande uppgifter, och de förtroendevalda, de folkvalda, som ska ha opinionsskapande och opinionsbildande uppgifter.
Låt mig sedan, herr talman, kort beröra reservation nr 13 i betänkandet. Den handlar om regelförenkling, som är en gammal traditionell moderatfråga. Vi får ett alltmer komplicerat och för den enskilde tolkningsbart regelverk. Det är snårigt, svåröverskådligt och för den enskilde svårt att lotsa sig fram i. Vi behöver enklare regler.
Vi har ibland föreslagit att man bland annat skulle kunna ha en permanent inrättad avregleringsdelegation som får i uppgift att systematiskt gå igenom regelverket, titta på vilka bestämmelser som används och vilka inte använts på kanske 20, 30, 40, 50 eller 60 år och som därför skulle kunna utmönstras eftersom de spelats över av tiden.
Man kan också tänka sig att låta komplettera den så kallade kommittéförordningen med en bestämmelse om att samtliga offentliga utredningar som tillsätts i sina betänkanden ska tvingas ange vilka avregleringar som skulle kunna göras inom deras bestämda beredningsområden. Det är några förslag som man skulle kunna överväga. Syftet är ju att få enklare, överskådliga och för den enskilde medborgaren mera lättolkade regler.
Låt mig, herr talman, också säga något om de särskilda yttrandena. Vi menar att vi bör låta Diskrimineringskommittén, som redan har ett uppdrag att se över myndighetsorganisationen, såvitt avser de diskrimineringsombudsmän vi har - vi har ett antal sådana - se över möjligheten att slå samman dessa för att därigenom få ett effektivare, sammanslaget, ombudsmannaämbete som får syssla med diskrimineringsfrågor och frågor som rör respekten för de mänskliga rättigheterna.
I ett annat yttrande menar vi att vi ska överlåta åt Ansvarskommittén, som har uppdraget att titta på fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun, att slutföra sitt arbete. När det gäller den regionala verksamheten har Moderaterna länge förfäktat uppfattningen att landstingen är överflödiga. Vi vill lösa hälso- och sjukvårdsfrågorna på ett annat sätt. Vårt sätt - där försäkringslösningar i högre grad vore en lösning - skulle göra landstingen överflödiga. Vi har av den senaste tidens debatt märkt, herr talman, att även ledande socialdemokrater tycks vara inne på tanken att landstingen i nuvarande form kanske blivit överflödiga.
Slutligen har vi ett särskilt yttrande som rör tillsättningen av högre statliga tjänster. Vi tycker oss märka att regeringen i sin utnämningspolitik blivit mer intresserad av att ta hänsyn till partipolitiska meriter än vad regeringsformen föreskriver, jag tror att det är 11 kap. 9 §, nämligen att endast sakliga grunder, det vill säga förtjänst och skicklighet, ska vägleda vid utnämning av högre befattningar, och över huvud taget av statliga tjänster.
Vi konstaterar att Grundlagsutredningen efter förhandlingar nu fått i uppdrag att se över även utnämningspolitiken. Vi menar i detta särskilda yttrande att det kanske vore skäl för Grundlagsutredningen att prioritera frågan om den utnämningspolitik som regeringen fört och komma med ett bättre verksamt förslag om hur man i fortsättningen ska utse ledande befattningshavare i den offentliga förvaltningen.