Herr talman! Staten det är jag. Ludvig XIV:s berömda ord yttrades för flera sekler sedan, men de hade lika gärna kunnat yttras av Göran Persson i Sverige 2005. I Socialdemokraternas Sverige växer stat och parti samman. Regeringsmakt och förvaltning integreras, vävs ihop. Överallt detta tornar den röde patriarken, brukspatronen på Harpsund, Göran Persson: Staten det är jag.
Det finns en svensk demokratisk tradition som bygger på principen om självständiga myndigheter. Tanken med den principen är att politiker ska styra genom lagar och direktiv. Tjänstemän och myndigheter ska verkställa, precisera och tolka de riktlinjer som politikerna dragit upp. Tanken med den principen är att värna rättssäkerhet och rättstrygghet för den enskilde, att inte några ovidkommande partipolitiska sidoblickar ska påverka den enskildes möjligheter att få rätt hos myndigheter. Inför lagen är vi alla lika.
Förvaltning och myndigheter ska vara hela folkets tjänare. I engelskt språkbruk heter dessutom tjänsteman
civil servant
. Det antyder också hur den svenska traditionen har sett på frågan om tjänstemännens och myndigheternas uppgift. Myndigheterna ska så effektivt, rättssäkert och opartiskt som möjligt sköta sitt uppdrag och tjäna medborgarna. Det är medborgarna som är de yttersta uppdragsgivarna.
Den här principen som är ett grundfundament i den svenska konstitutionella traditionen är nu allvarligt hotad. Den undergrävs successivt. Undan för undan raseras en central del av den svenska grundlagen. Den socialdemokratiska makthungern vet inga gränser. Låt mig få ge tre exempel på hur denna centrala princip nu undergrävs.
Det handlar för det första om myndighetsexpansionen. Sedan sekelskiftet har Sverige fått 31 helt nya myndigheter. Det är en ökning med 17 %. Sverige hade senast när Statskontoret räknade 234 myndigheter som avger årsredovisning till regeringen. Myndigheterna kostar i dag 207 miljarder kronor och har 192 000 anställda. Det är en utveckling som accelererar. Vi får alltfler myndigheter. Förra året och i år planeras det för inrättande av 20 nya myndigheter.
Vad beror då den här trenden på? Jag tror att det i huvudsak handlar om två saker. För det första handlar det om att för en regering, som är svag och har stora problem att visa handlingskraft, symboliskt visa handlingskraft genom att inrätta en ny myndighet. Om man inte har någon politik på ett område kan man alltid inrätta en ny myndighet. Det är slående inom integrationspolitiken där regeringen ju inte har någon politik. Då är det klart att vi har en myndighet där. Regeringen har inte heller någon glesbygdspolitik, alltså finns det en särskilt inrättad myndighet för den. Det senaste exemplet som en kommitté har föreslagit är att det ska inrättas en särskild myndighet för att ge bidrag till organisationer som vill ägna sig åt EU-upplysning. Det är klart att om regeringen inte har någon EU-politik är lösningen att en ny myndighet ska inrättas.
För det andra tror jag att den här myndighetsexpansionen också i stor utsträckning beror på ett behov hos den socialdemokratiska regeringen att belöna partibröder och partisystrar, också företrädare för andra likasinnade partier, med myndighetschefsposter.
Herr talman! Den här myndighetsexpansionen har flera problem. För det första ser vi att ett expanderande Myndighets-Sverige leder till ökad ineffektivitet. Många av de myndigheter som har skapats under de senaste åren är väldigt små. Statskontoret har pekat på den sårbarhet och de effektivitetsproblem som finns i små myndigheter. Det ökar krånglet för enskilda och företag. Om man som enskild företagare har tre, fyra eller fem myndigheter med helt olika regelverk att handskas med är det klart att det är mycket krångligare och mycket besvärligare att hantera än om man hade haft en myndighet att gå till.
Det är också för det tredje ett problem ur demokratisk synvinkel. Jag hade förmånen att ha en debatt med biträdande finansministern om detta för en tid sedan. Han erkände då att han inte hade en aning om hur många myndigheter vi har i Sverige. Om inte ens den biträdande finansministern vet hur många myndigheter det finns i Sverige, hur ska man då kunna utöva kontroll över de myndigheter som finns?
Jag tror att det finns flera sätt att angripa den här utvecklingen. Det handlar om att inrätta ett tak för hur många myndigheter som ska finnas vid den nuvarande nivån, ett myndighetsstopp. Det handlar om att inrätta en solnedgångsparagraf för nya myndigheter. Så fort vi inrättar en ny myndighet säger vi att den får finnas ett visst antal år, och om vi inte vid den tidpunkten talar om att den ska få fortsätta att finnas avvecklas den automatiskt. I dag är det ju tvärtom. Myndigheter lever sitt eget liv utan att omprövas. För det tredje måste vi naturligtvis ta fram en rejäl plan, en strategi för hur antalet myndigheter ska minskas.
Det andra exemplet på den socialdemokratiska maktaptiten handlar om utnämningspolitiken. Vi vet att de stora centrala ämbetsverken i Sverige i dag övervägande styrs av människor med socialdemokratisk partibok. Folkpartiet har undersökt hur många av dem som ledde statliga utredningar mellan 2001 och 2003 som hade partipolitisk bakgrund och hur många av dem som är socialdemokrater. Det visade sig då föga förvånande att mellan 70 och 80 % av dem som har en partipolitisk bakgrund har en socialdemokratisk partibok.
Sveriges Television har undersökt hur det ser ut när det gäller ordförandeposterna i de svenska högskole- och universitetsstyrelserna. 13 av 16 av dem som har en partipolitisk bakgrund är socialdemokrater. Så hade man kunnat fortsätta.
Den här utvecklingen leder ju till att det skapas en lojalitet, en följsamhet och en underdånighet i den svenska förvaltningen som inte är sund. Det senaste exemplet är utnämningen av Göran Persson till hedersdoktor vid Örebro universitet. Den frågan ska nu prövas juridiskt. Den prövningen tänker jag inte föregripa, men det är väldigt intressant att läsa den motivering som Örebro universitet använder sig av för att ge Göran Persson hedersdoktoratet. Det är en situation där man kan säga att betalt nu har blivit kvitterat. En tjänst har återbördats med en annan.
Verner von Heidenstam skaldade klokt: Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar. Jag skulle vilja travestera det och säga: Det är skam, det är fläck på statsförvaltningens banér att kompetens heter partibok.
En tredje byggsten i det socialdemokratiska maktbygget handlar, som Henrik S Järrel också var inne på, om myndigheternas tilltagande politiska propaganda. Vi har sett Skatteverket och Naturvårdsverket under senare år bedriva kampanjer som haft en tydlig partipolitisk slagsida. Ett antal myndigheter har inrättats enbart med syfte att bedriva politisk propaganda.
Herr talman! Nu finns trots allt chansen att skapa en liten spricka i det socialdemokratiska maktbygge som håller på att byggas upp. Det handlar om att bifalla reservation 4 som de fyra borgerliga partierna och Miljöpartiet gemensamt står bakom. Det handlar om att se till att människor får en säker och snabb handläggning av ärenden som ligger hos myndigheter. Vi pekar på möjligheten att införa dröjsmålstalan och att införa straffavgift om en myndighet inte korrigerar felaktiga uppgifter inom rimlig tid.
Till sist, herr talman, skulle jag vilja säga att den kris i statsförvaltningen som vi ser i dag inte handlar om de tjänstemän som jobbar där. Det är inte deras fel. De sviks i dag av en socialdemokratisk politik som premierar lyhördhet gentemot makten framför integritet och självständighet. Detta ska vi ändra på, allra senast vid ett maktskifte 2006.
Med dessa ord vill jag yrka bifall, herr talman, till reservationerna 1 och 4.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz och Liselott Hagberg (båda fp).