Herr talman! Sedan andra världskriget har den
öppna privatläkarvården till stora delar betalats
med våra skatter. Anledningen är att vi ansett att
den skall vara tillgänglig för alla. Nu talar vi om
etablering. I själva verket är det inget
etableringsförbud i Sverige, utan vem som helst
som är legitimerad läkare kan öppna mottagning.
Vad vi nu talar om är subsidiering från samhällets
sida.
Sedan den nuvarande läkartaxan infördes 1975 har
dess svagheter hela tiden varit uppenbara. På
senare har den kraftiga taxeglidningen, som varit
möjlig genom taxans konstruktion, irriterat
landstingspolitikerna. Eftersom
privatläkarersättningen har avräknats från den
sjukvårdsersättning som landstingen skulle erhålla,
har man haft en känsla av att taxeglidningen hos
privatläkarna skett på landstingens bekostnad. Den
nu gällande taxan är indelad i sju nivåer. Eftersom
den är vagt, dåligt, formulerad har läkarna kunnat
välja sin inkomst genom att gruppera upp sina
åtgärder till högre nivåer.
Detta har naturligtvis inte varit bra, och det är med
stor tillfredsställelse alla direkt inblandade parter,
inklusive patienterna, nu välkomnar det här
läkartaxeförslaget. Även om själva
ersättningsnivån ännu inte är fastställd, är själva
formen för ersättningen bra: ingen taxeglidning
tillåts, detta under förutsättning att den högsta
gruppen i taxan inte används annat än mycket
sparsamt. Detta kan regeringen eller
Riksförsäkringsverket, eller vem det nu är som får
anvisningsrätten, bestämma genom
återhållsamhet.
Det finns en viktig ändring i socialutskottets
betänkande i förhållande till propositionen, och det
är att ersättningen skall administreras av
försäkringskassan. Det är inte populärt hos
landstingen. Taxeglidningen var ju
huvudargumentet för att överföra administrationen
till landstingen. När nu det är borta genom den nya
taxekonstruktionen, kan kassan i och för sig återfå
uppdraget att administrera det hela. Det måste ju
ändå vara galet att låta huvudmannaskapet för
privatläkarvården ligga hos läkarnas främsta
konkurrenter.
Viktigt är också att man inte i onödan diskriminerar
de äldre läkarna. Det här har att göra med den rena
privatläkarpraktiken men är också med
vikariatsfrågan. Utskottet har föreslagit att ta bort
åldersgränsen 70 år. I det fåtal fall där äldre läkare
är lika med dåliga läkare borde Försäkringskassans
förtroendeläkare klara av problemet, eller i värsta
fall Socialstyrelsens i periferin verkande
tillsynsläkare.
En annan viktig förändring är att tillåta
företagsläkarna omfattas av lagen om
läkarersättning. Det gamla statsbidraget till
företagshälsovården var från början ett per capita-
tillägg ,som utgick under förutsättning att
vederbörande företagsläkare eller
företagsläkarenhet hade en viss miniminivå med
sjukvård i sin verksamhet. Sedan kom 1983 en stor
utredning om svensk företagshälsovård, med
namnet Företagshälsovård för alla. Det ledde till
ett nytt ersättningssystem, där man i stället lade
tyngdpunkten på förebyggande insatser.
När dessa statliga bidrag till företagshälsovården
togs bort förra året, innebar det att de företag som
var anslutna till företagshälsovårdsenheterna fick
stå för hela kostnaden för företagshälsovård.
Lågkonjunkturen medförde också att många
företag som haft ekonomiska problem har valt bort
sin företagshälsovård, varigenom underlaget
särskilt för mindre centraler har minskat. En hel del
företagshälsovårdscentraler, särskilt sådana som
har betjänat mindre företag, har kommit på
obestånd. Man räknar med att det i dag finns 250--
300 arbetslösa företagsläkare och motsvarande
annan personal.
Man talar allmänt om nedläggning eller
demontering av svensk företagshälsovård. Den
svenska arbetsmiljölagstiftningen har ansetts vara
en av de mest framsynta i världen, men man har nu
börjat tappa instrumentet för verkställighet.
Företagshälsovården, med sina medicinska och
tekniska delar, finns inte alltid kvar för att hjälpa
företagen med arbetsmiljön. Något nytt
arbetsmiljöavtal har inte kunnat föras i hamn
mellan fackföreningarna och SAF.
Den medicinska företagshälsovården har dessutom
varit den medicinska rehabiliteringens mest
perifera instrument. Man har talat om yrkesmässig
rehabilitering, dvs. att man har sett till att den
enskilde som varit sjuk eller haft en skada har
kunnat gå tillbaka till sin arbetsplats eller om det
inte gått anpassats till en ny. Detta innebär att
mycket stora pengar kan sparas av samhället. Man
får en arbetande person i stället för en sjukskriven
eller en förtidspensionär. I en situation där antalet
förtidspensionärer börjar närma sig en halv miljon
är detta mycket angeläget.
Förslaget att låta företagsläkarna omfattas av lagen
om läkarvårdsersättning är därför en lösning på ett
problem där inga andra lösningar har accepterats.
Herr talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets
majoritetsförslag.