Herr talman! När det gäller den svenska hälso- och
sjukvården är det en faktor, en målsättning, som är
viktigast: Vi skall sätta patienten i centrum. Det är
patientens bästa som skall ligga till grund för de
beslut som vi fattar.
Det har tidigare varit så i de propositioner som vi
har fått från Socialdepartementet. Jag vill gärna ge
sjukvårdsministern en eloge, därför att det är just
utifrån den tanken och den målsättningen som man
arbetar med de här sjukvårdsfrågorna i
Socialdepartementet.
Det är precis samma sak när det gäller den här
propositionen. Det förslag som har lagts fram är bra
för de enskilda patienterna. Det innebär en ökad
tillgänglighet i många fall för patienterna i
öppenvården. Det innebär att öppenvården
förstärks. Det är någonting som vi har varit överens
om i kammaren.
Jag skulle vilja fråga Socialdemokraterna: Anser ni
inte att vi skall förstärka öppenvården?
Förslaget innebär också ökad valfrihet för de
enskilda patienterna.
Allt detta, ärade kammarledamöter, är bra för de
svenska patienterna.
Möjligheten till alternativa etableringar i
öppenvården ökar nu när det gäller vissa
specialiteter. Det gäller läkare och sjukgymnaster.
Vi menar att den här förändringen ligger rätt i
tiden, därför att vi befinner oss i ett skede när
resurserna kan förstärkas i öppenvården inom de
olika specialiteterna. Det här är bra för patienten.
Det är också bra för samhällsekonomin. Om vi
förstärker öppenvården och kan ge en god hälso-
och sjukvård i öppna vårdformer, kan vården ges
billigare och blir därmed absolut inte sämre.
Sjukgymnasterna är en utomordentligt viktig grupp
i svensk hälso- och sjukvård. De är viktiga inte
minst i dag, i arbetet med ökade insatser för
rehabilitering. Här ser jag också klara möjligheter
för patienter som behöver rehabilitering och
sjukgymnastkompetens i vården. Genom den
reform som ligger i propositionen kan
möjligheterna till denna form av vård öka.
Jag vill understryka att tillsyn och kontroll -- oaktat
om vården ges i offentlig eller i alternativ regi --
åvilar det offentliga. Det är ett offentligt ansvar.
Detta är en garanti för säkerhet och för kvalitet. I
kontrollfunktionen ligger också en garanti för
patienten.
Jag måste fråga Hans Karlsson och Eva Zetterberg:
Varför sätter ni en svaghetsetikett på de svenska
sjukvårdshuvudmännen? Våra landsting är inte
några respiratorpatienter när det gäller konkurrens
inom ramen för den svenska sjukvården. De
svenska sjukvårdshuvudmännen har en
utomordentligt stark ställning. Här påstås att de de
starka sjukvårdshuvudmännen skulle raseras
fullständigt om man öppnar för ytterligare
alternativ i sjukvården. Det är en utopi. Det är inte
sant. Varför för ni debatten på detta sätt?
Vid hearingen sade Konkurrensverket -- det verk
som är neutralt när det gäller att bedöma bl.a. en
konkurrenssituation -- att man egentligen tvivlade
på att de alternativa vårdgivarna kommer att kunna
konkurrera på lika villkor, därför att
sjukvårdshuvudmännen har en så stark ställning.
Men om man lyssnar på Eva Zetterberg och Hans
Karlsson verkar det som om hela det svenska
sjukvårdssystemet kommer att raseras. Så kommer
det givetvis inte att bli.
Detta kommer att innebära att patienterna får en
ökad valfrihet. Det kommer också att innebära att
resurserna kan tas till vara på ett bättre sätt. Jag ser
inte någon konflikt mellan den här propositionen
och sjukvårdshuvudmännen. Jag litar faktiskt på
våra landstingspolitiker, som är duktiga, förnuftiga
och kan hantera också den här frågan inom ramen
för en ökad valfrihet.
Herr talman! Jag vill återkomma till frågan om
remissen. Vi sade i utskottet att vi skulle pröva
möjligheten att sända förslaget om förändringar på
remiss. Vi sade samtidigt att vi måste analysera
detta och se om en remiss var möjlig eller om en
sådan skulle leda till avsevärda men för
behandlingen av ärendet. Vi gick då via vårt kansli
till departementet och gick igenom
förutsättningarna för en remiss enligt önskemålen.
Vi var öppna för dessa önskemål när vi första
gången behandlade frågan i utskottet. Men det
visade sig, enligt de uppgifter som vi fick, att om
riksdagen inte kunde fatta beslut under hösten
skulle det komplicera väldigt mycket, framför allt
när det gällde de ekonomiska transaktionerna
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, utifrån
de grundläggande principförändringar som skulle
göras.
Det var således fakta som låg bakom beslutet att
inte gå med på en remissomgång.
Jag tycker nog att oppositionen bör vara litet
varsam med orden. Man säger att vi här brukar våld
på den svenska rättsordningen. Det gör vi inte alls.
Det finns nämligen ett undantag, som säger att det
finns en möjlighet att fatta beslutet, om man
bedömer att det leder till avsevärda men att skjuta
upp det. Jag beklagar att vi inte kunde gå med på
den här remissomgången. Men vi har samtidigt ett
majoritetsansvar, som vi måste leva upp till även i
en sådan här besvärlig situation.
Hans Karlsson säger att detta kommer att innebära
att antalet läkarbesök fördubblas, att kostnaderna
ökar, att sjukhus läggs ned och att
sjukskrivningarna förlängs. Det är ingen ände på
det elände som skall komma om vi fattar detta
beslut.
Detta kan över huvud taget inte vara sant. Vad det
handlar om är trots allt ganska marginella
förändringar i den nuvarande ordningen.
Det är också så att Hälso- och
sjukvårdsutredningen, HSU 2000, skall behandla
stora och viktiga framtidsfrågor när det gäller den
svenska hälso- och sjukvården inför 2000-talet. En
rad stora, principiella frågor skall tas upp i det
sammanhanget. Besluten om
husläkarpropositionen och om en friare
etableringsrätt innebär ju inget som helst hinder för
att vi skall kunna arbeta vidare i HSU 2000 med
utgångspunkt i gemensamma ansträngningar och
med respekt för varandras olika uppfattningar.
Från första regeringsdeklarationen, via övriga
regeringsdeklarationer, har majoriteten och
regeringen deklarerat att det kommer en
husläkarproposition och att det också kommer
förslag om ökad etableringsrätt. Detta var den här
kammaren medveten om när HSU 2000 tillsattes.
Dessutom står det i direktiven i HSU 2000 att man
skall arbeta utifrån tanken om en ökad valfrihet för
patienterna och ökad möjlighet till etablering vid
sidan av den offentliga vården. Detta ligger således
helt i linje med direktiven när det gäller HSU 2000.
Jag förstår därför inte varför Socialdemokraterna
nu anser sig vara tvungna att lämna utredningen
med anledning av de förslag som kommer och som
har varit aviserade i två år.
Låt mig så ta upp några punkter.
När det gäller läkarvårdstaxan vet alla att den
nuvarande ordningen är föråldrad. Nu kommer det
ett reformerat förslag som innebär en betydligt
bättre ordning. Vi får hoppas att vi nu kan hitta
vettiga nivåer när det gäller ersättningen på
grundval av taxan, så att vi kan få en fungerande
verksamhet.
När det gäller patientavgiften vill jag säga att olika
patientavgifter inte är någonting nytt. Hans
Karlsson skulle få ta sig för pannan om han åkte
runt i de svenska landstingen i dag -- där har man
olika patientavgifter. Det faktum att vi nu föreslår
varierande patientavgifter är alltså ingen ny orsak
att ta sig för pannan. Vissa landsting byggde
tidigare, inom ramen för öppenvårdsspecialiteter,
faktiskt upp så stora skillnader mellan
patientavgifter i offentlig och privat vård att vi från
majoritetens sida var tvungna att markera en gräns
på 50 % för att man inte skulle missbruka den
möjligheten. Det är alltså inte heller någonting nytt
i det här sammanhanget.
Så till förändringarna. Försäkringskassorna skall
enligt utskottets förslag nu få det administrativa
ansvaret i samtliga fall. Enligt propositionen fanns
den möjligheten tidigare, så egentligen är
förändringen bara den att vi nu gör detta till ett
villkor -- det skall ske i samtliga fall.
När det gäller uppgiftsskyldigheten, som också
fanns i propositionen när det gällde den tekniska
utrustningen, har vi i utskottet vidgat perspektivet.
Vi har sagt att vi egentligen tycker att det är fel att
begränsa Socialstyrelsens ansvar enbart till den
tekniska utrustningen och markera det särskilt.
Socialstyrelsen har ett betydligt vidare ansvar som
man skall uppfylla även när det gäller den här
vården. Därför har vi sagt att det faktiskt kan leda
tanken fel om man i en särskild lag bara markerar
en liten del av det särskilda ansvar som
Socialstyrelsen har. Det är således egentligen en
skärpning av Socialstyrelsens tillsynsansvar också
på den här punkten.
70-årsgränsen har vi ju redan i dag, så det faktum
att vi säger nej till att införa 70-årsgränsen innebär
inget krav på en ny remiss. Det förfarandet finns ju
redan. Vi har där sagt att det är ganska få som
berörs av detta. Därför finns det ingen anledning
att införa den gränsen i det här sammanhanget. Vi
har också sagt att det här skall gälla husläkarna.
Så gör vi två viktiga tillkännagivande. När det gäller
frågan om vikarier har vi sagt att även
offentliganställda läkare och sjukgymnaster bör
kunna gå in i vikariat när det gäller alternativa
vårdgivare. Det är bra att knyta den kontakten
mellan offentlig och privat vård. Vi har också sagt
att det här kan innebära att privata vårdgivare i
vissa lägen kan gå tillbaka och tjänstgöra i offentlig
vård för att skapa den positiva dialog som behövs
mellan olika vårdgivare.
Företagshälsovården har vi också pekat på -- där är
vi eniga. Där ber vi att regeringen mycket noggrant
och snabbt skall undersöka möjligheterna att ta till
vara de resurser som finns inom
företagshälsovården, så att vi inte försvårar den
verksamheten i framtiden.
Sedan är det också angeläget att markera att 50
miljoner kronor till äldrevården finns med i det här
sammanhanget.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till
förslaget från socialutskottets majoritet på samtliga
punkter.