Herr talman! Det ärende som riksdagen nu skall
behandla gäller att vi skall få ett nytt taxesystem, i
stället för det föråldrade taxesystem som vi har i
dag, och att vi skall införa en möjlighet till friare
etablering för läkare och sjukgymnaster.
Över hela världen diskuteras och reformeras
sjukvården. I olika länder lägger man fram förslag
och fattar beslut om långtgående förändringar. Ett
exempel är Förenta staterna med den s.k.
Clintonplanen. Ytterligare exempel är de
förändringar som har ägt rum i det tyska
sjukvårdssystemet inför 1993, de förändringar som
har ägt rum i Storbritanniens system och de
förändringar som vi diskuterar i Sverige.
Herr talman! Dessa reformer tar naturligtvis sin
utgångspunkt i de olika ländernas situation,
historia, tradition och problem. I några av de länder
som jag nämnde sker reformerna utifrån system
som har varit uppbyggda på en frivillig
sjukvårdsförsäkring med alla de brister ett sådant
system har. Så var t.ex. fallet i Förenta staterna. I
Tyskland skedde det med utgångspunkt från ett
obligatoriskt sjukvårdsförsäkringssystem där man
har haft helt fri tillgång till läkarutbildning. Man
har egentligen inte haft några offentliga specialister
på öppenvård, utan de har huvudsakligen varit
privata. Man har inte heller haft någon större
erfarenhet av patientavgifter.
Som en sammanfattning av de reformer som
genomförs på olika håll i världen kan man säga att
i system som har baserat sig på långtgående
försäkringslösningar införs nu budgetinslag, medan
det i system som har byggt på långtgående
budgetstyrning med mycket av verksamheten
bedriven i egen regi -- såsom i Storbritannien och de
nordiska länderna -- införs inslag av ökad valfrihet,
etableringsfrihet och mera konkurrens.
Reformerna i vårt land tar sin utgångspunkt i vår
verklighet. Vi har en bra sjukvård i Sverige, men
den har naturligtvis brister. Bristerna är specifika
för vår typ av system. Det är klart att de förslag till
reformer som vi från regeringens sida förelägger
riksdagen försöker rätta till det som brister i stället
för att förändra det som är bra. Det är i själva
verket fråga om en klassisk reformistisk strategi.
Några av de reformer som har genomförts under
senare år och som har drivits fram i form av förslag
från borgerligt håll, inte minst från mitt eget parti,
har handlat om att öka valfriheten i ett system som
tidigare hade mycket litet av valfrihet. Jag tänker
på de förändringar som har ägt rum inom den
offentligt bedrivna vården och som togs som
utgångspunkt i slutet av 80-talet. Jag tänker på den
överenskommelse som regeringen slöt med
Landstingsförbundet för Sveriges olika landsting
som ledde till att operationsköerna har minskat
kraftigt under de gångna två åren. Jag tänker
naturligtvis också på husläkarreformen som syftar
till att täppa till den brist som har funnits i det
svenska systemet, eftersom primärvården har varit
svagt utvecklad. Det har framför allt också brustit i
kontakten mellan läkare och patienter.
Förslaget till husläkare och de förslag som vi har
uppe till behandling i dag har inslag av ökad
möjlighet till konkurrens och ökade möjligheter för
läkare att etablera sig. I våras diskuterade vi
husläkarförslaget i den här kammaren.
Det är självklart att ett förslag av den här typen har
fördelar men att det också kan finnas nackdelar.
Det gäller att väga olika intressen mot varandra.
Från regeringens sida har vi, vilket socialutskottets
majoritet har följt upp, gjort en avvägning mellan
å ena sidan kraven på ett slags
totalkostnadskontroll och landstingsveto mot varje
form av ny etablering och å andra sidan önskemålet
om att det skall bli mera valfrihet och stimulans
genom ökad konkurrens. När man har diskuterat
förslaget och gjort internationella jämförelser har
man ofta glömt de stora skillnaderna som finns
mellan olika länder. Ett exempel är förhållandena i
Tyskland.
Det är inte så som Hans Karlsson försökte få
kammaren att tro -- och som Göte Jonsson redan
har bemött -- att det införs en allmän
etableringsfrihet där man får göra vad som helst,
när som helst och hur som helst. Som varje läsare
av propositionen vet -- jag trodde att Hans Karlsson
tillhörde dem -- ställs det en rad villkor. Det måste
vara fråga om specialister, de måste arbeta på
heltid, de skall förvarna landstingen sex månader i
förväg etc. Var och en som vill veta hur det
egentligen är kan läsa propositionen eller
utskottsutlåtandet på den punkten.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är kraftigt
emot detta. Det är ingen hejd på de olyckor som
kommer att drabba landet om man delvis återinför
det system som fanns i riket före 1985. Eva
Zetterberg och Hans Karlsson m.fl. säger förvisso
att deras partier accepterar privatläkare och tycker
bra om privatläkare. Det låter riktigt trevligt. Men
vad som framgår varje gång är att man kräver som
en absolut förutsättning att landstingen skall ha
vetorätt.
Det har förts en diskussion om huruvida man skulle
ha remitterat förslaget till ett antal instanser över
jul och nyår eller inte. Man hävdar från
socialdemokratiskt håll att man inte har fått något
argument för varför detta inte är möjligt. Får jag
bara be dem som framförde den uppfattningen,
exempelvis Hans Karlsson, att läsa s. 6 och 7 i
utskottsbetänkandet. Där redovisas klart att
uppgörelsen om förhållandena mellan staten och
landstingen, som har redovisats för denna
kammare, innebär att skatteutjämningsavgiften på
40 öre tas bort fr.o.m. nästa år. Däremot får
landstingen skyldighet att betala kostnaderna för
privatläkarna.
Jag har då och då varit litet förbryllad över den
väldiga intensiteten i kritiken, inte minst från
socialdemokratiskt håll. Efter att ha läst
reservation nr 1, som är Socialdemokraternas
huvudreservation, förstår jag det litet bättre. Det
visar sig nämligen att Socialdemokraterna totalt har
missuppfattat vad som framkom vid den hearing
som utskottet lade fram. Hans Karlsson och de
andra som har skrivit under reservationen tror att
någon i Sverige tror att man skulle få en
fördubbling av landets 24 miljoner läkarbesök per
år om några fler privata specialister fick etablera
sig.
Herr talman! Av de ca 24 miljoner besök som görs
hos läkare per år i Sverige sker ca 4,5 miljoner
besök hos privata vårdgivare. Hur skulle det kunna
bli en ökning från 24 till 48 miljoner besök? Om det
bara sker en fördubbling av besöken hos de privata
läkarna skulle det totala antalet besök per år bli ca
28,5 miljoner. Jag skall med intresse lyssna när
Hans Karlsson eller någon annan företrädare för
oppositionen klargör detta. Men det är förstås inte
så konstigt att man kommer fram till den
ståndpunkten om man har en fullständigt förvriden
verklighetsbild när det gäller vad resultatet blir av
den reform som nu föreslås. I dagsläget har vi i
själva verket ca 2 400 läkare som får dessa 4,6
miljoner besök.
Frågan om hur vi utreder saker och ting i Sverige
har också tagits upp i diskussionen. När det gäller
sjukvårdsområdet talade den nya regering som
tillträdde hösten 1991 i sin regeringsförklaring om
att den avsåg att vidta åtgärder för att man skulle
införa ett husläkarsystem i Sverige och för att det
skulle bli mera av fri etablering i Sverige. Dessutom
avsåg regeringen att tillsätta en utredning som
skulle blicka framåt mot år 2000. Vi hoppades att
alla partier skulle vara med i detta arbete. Det är
inte det minsta konstigt att regeringen lägger fram
förslag i enlighet med sin egen regeringsförklaring.
Det förvånar mig att Hans Karlsson, Bo Holmberg
och möjligen även Eva Zetterberg hade synpunkter
på och invändningar mot detta. Att ni har
synpunkter på innehållet må väl vara hänt. Men
som jag antydde får det gärna bygga på mera fast
saklig grund än resonemanget om de 24 miljonerna
läkarbesök, där Hans Karlsson tror att det skall
åstadkommas en fördubbling med hjälp av
ytterligare några hundra läkare till en kostnad av 12
miljarder. Man kan komma med mer eller mindre
sakliga invändningar. Att man däremot tycker att
det är en stor fråga att diskutera om regeringen får
lägga fram förslag i enlighet med sin
regeringsförklaring -- en regeringsförklaring som
lades fram långt innan utredningen tillsattes --
förvånar mig.
Jag anser att HSU 2000 har en mycket stor och
viktig uppgift. Jag anser att den bör verka i enlighet
med svensk tradition, dvs. att de partier som har
möjlighet deltar i arbetet och bidrar med sina
kunskaper, värderingar och argument. Jag har
tidigare djupt beklagat, och jag upprepar det nu,
om det skulle bli så att man från socialdemokratiskt
håll, och för den delen även från Vänsterpartiets
håll, skulle välja att ställa sig utanför detta viktiga
arbete. Det handlar om två tunga frågor. Vilka
resursbehov förutser vi inom svensk sjukvård i
framtiden? Vilket sätt skall vi finansiera det här på?
Herr talman! Kvällen är sen och jag skall inte
utveckla några fler argument i detta inlägg.
Sammanfattningsvis vill jag bara konstatera att vi i
vårt land har en god sjukvård. Regeringen lägger
fram förslag som syftar till att rätta till de brister
som ändå finns inom sjukvården. Om kammaren i
kväll bifaller det förslag som nu läggs fram ifrån
socialutskottets majoritet, kommer vi att ta
ytterligare ett steg för att reparera en av bristerna i
svensk sjukvård.