Herr talman! Först vill jag poängtera att jag inte
kommer att hålla mig inom de 10 minuter som
anslagits för mig. Den egendomliga
debattordningen i kammaren gör att jag inte har
kunnat ge några repliker. Därför tänker jag ta dem
nu innan jag börjar mitt anförande.
Jag skulle först vilja kommentera Bo Holmbergs
påstående om formfrågan. Ian Wachtmeister har
haft ett telefonsamtal med landets statsminister och
har kört över socialministern. Det är klart att det är
uppseendeväckande. Jag har studerat ganska
mycket statskunskap. Jag tror att det är något som
man i framtiden får se över. Det är något
extraordinärt som har hänt i dag. Jag vill bara
ytterligare kommentera att det förelåg en
uppgörelse med handslag. Jag var själv med om
det. Det var ett brott mot den uppgörelsen som
socialministern ville hävda. Det var bra att han blev
överkörd.
Vidare har vi den andra frågan. Det är mycket
märkligt med denna ideologiska inställning att inte
tycka om privatläkare. Jag kommer in på den
frågan senare. Det är märkligt hur den svenska
socialdemokratin -- och även svenska
vänsterpartister, f.d. kommunister -- tycker illa om
privatpraktiker. Jag behöver bara gå till Finland
och en stad som heter Kemi. Den ligger ungefär 3
mil söder om Haparanda. Där finns det en
kommunalnämndsordförande som är kommunist,
eller folkdemokrat som det heter. Denna man är
även läkare. Det är en mycket klok man. Han har
sett till att ett stort antal specialister från Uleåborgs
universitet har kommit till Kemi. Det är ett
fantastiskt förhållande. Patienterna åker långväga
till Kemi. Dessa specialister behövs i glesbygden.
Socialdemokraterna beklagar frågan om
etableringsfrihet. De anser att privatläkarna får
dragningsrätt på landstingens inkomster. Det är
bra! Det är mycket bra att de kan dra av på
landstingens inkomster och att det blir mindre över
till specialisterna som häckar på de stora sjukhusen.
Det innebär att de flyttar ut i landet och gör nytta
bland folk. Jag hoppas att många läkare sviker
sjukhusen och i stället etablerar sig som
privatläkare. Det är utomordentligt bra.
Vidare har jag en kommentar till
husläkarpropositionen. Jag tror inte att
''husläkeriet'' kommer att kosta mer än det
nuvarande ''distriksläkeriet''. Jag tycker att man
skall se till att husläkarna kan få behandla mer än
2 000 patienter. Det tycks vara det vanliga. De
klarar utan vidare 3 000 patienter per år.
Vidare har vi frågan om antalet läkarbesök per
patient. Hans Karlsson sade att det är förskräckligt
att genomsnittet 2,5 besök kan öka till 5. Det är bra
om det ökar! Jag tycker att det är jättefint.
Enligt Socialdemokraterna är allt som sker i
Sverige bäst. De har rätt i allt. Det skall inte finnas
några betyg. Det enda socialdemokratiska parti i
världen som inte tycker om betyg är det svenska.
Likadant är det med många andra saker.
Socialdemokraterna tycker att genomsnittet 2,5
besök är bra. Alla andra har naturligtvis fel.
I Tyskland, där det på senare tid har varit
upprepade socialdemokratiska regimer, är
genomsnittet 10--11 besök per år. Jag vill inte påstå
att det är idealet. Men inte är 2,5 bra. Man skall väl
ändå ligga någonstans i mitten.
Titta på Tornedalen. Det är ett område som är 500
km långt och 200 km brett. Där finns det inte en
enda öron- eller ögonläkare. Är det ett bra
förhållande? Är det bra sjukvård? Om patienter
skall skickas till Boden tar det en månad innan de
får hjälp med sina öron. Patienterna får vackert gå
och vänta. Det är tur att det finns privatläkare i
Luleå. Det går att komma direkt till läkarna där.
Fantastiskt! Folk tycker om det. Läkarna finns där
för att folk gillar dem. Det är inte så svårt.
Vad som skall göras är att minska antalet
studerande på läkarutbildningen. Jag vill ställa en
fråga till både sjukvårdsministern och Bo
Holmberg. Vill ni minska antalet studerande på
läkar- och tandläkarutbildningarna? Det finns
redan 700 arbetslösa läkare. Det ligger något i det
faktum att om vi fortsätter att producera läkare på
detta sätt kommer det att bli för många specialister.
Visserligen tar det lång tid. Men det blir nog så att
det blir för många läkare utan arbete i framtiden.
Detta att allmänpraktikerna uppvärderas är
intressant. Jag tror att det bottnar i barfotaläkarna
som sprang omkring i Kina på Maos tid. Det var fint
att vara allmänpraktiker. Men på något sätt var det
hela komplext. Men var tvungen att döpa om dem
till allmänläkarspecialister. De är specialister på
något som är allmänt. Det är ett märkligt sätt att
skapa en specialitet. Den specialiteten finns bara i
Sverige och i något nordiskt land som har tagit efter
Sverige. Utomlands heter de ''general
practitioners'' e.d. Det är ett mycket fint jobb. De
behöver inte kallas för specialister. Det finns
allmänläkare, och det finns specialister. Men jag
tycker att uttrycket allmänläkarspecialister säger
allt.
Nu vill jag komma in på mitt riktiga anförande. Jag
skall försöka förklara varför denna ovilja, denna
idiosynkrasi, mot läkarna förekommer inom
socialdemokratin och Vänsterpartiet.
På 1950-talet visades en film på landets biografer.
Filmen hade titeln Smygande gift. Den handlade
om gonokocker och spirocheter som förgiftade
folk. Det var en film som varnade mot veneriska
sjukdomar. Men ett mycket farligare gift smög sin
in i socialdemokratin på 1960-talet, nämligen de
marxist-leninistiska idéerna som välte omkull hela
partiets ideologi.
Socialdemokraterna skall ha äran av att ha tagit
''fighten'' med kommunisterna på arbetsplatserna
och i fackföreningsrörelsen -- särskilt i Norrbotten.
Ragnar Lassinantti har berättat om vilken enorm
kamp det var mot kommunisterna på den tiden.
Men något hände 1968. Det var i samband med
Olof Palmes beryktade promenad med
Nordvietnams Moskvaambassadör på Stockholms
gator...