Fru talman! Jag vill också säga några ord när det
gäller frågan om personuppgiftslagen, som det är
tänkt att vi skall anta.
Det här är en fråga som har diskuterats i Sverige i
ganska många år. Inför folkomröstningen om EU var
precis den här frågan en av de verkligt stora frågorna.
Det var under 1993 och 1994 när EG-direktivet om en
persondatalag diskuterades som mest inom EU. Då
var farhågorna bland bl.a. grävande journalister,
bland folk som var intresserade av att kunna ta del av
offentliga handlingar för att kunna föra ett offentligt
samtal och bland dem som var motståndare till ett
svenskt medlemskap i EU att det EG-direktiv som var
på väg kunde påverka den svenska offentlighetsprin-
cipen, och att den svenska offentlighetsprincipen
kanske skulle få vika i viktiga avseenden om vi blev
medlemmar i EU och om man antog ett datadirektiv.
Det dröjde litet längre än vad många kanske hade
trott innan det här EG-direktivet blev verklighet.
Sverige kunde i slutet av förhandlingarna vara med på
ett hörn. Justitieminister Laila Freivalds var upprymd
och glad för att hon lyckades få in några förändringar
i direktivet som, menade hon, kunde göra att man
kände sig tryggare när det gällde att den svenska
offentlighetsprincipen skulle hålla.
Redan inför folkomröstningen om EU påstod man
kategoriskt från den dåvarande regeringen att det inte
fanns några problem. Sedan framkom litet tydligare
att det fanns problem. Dem lyckades den senare rege-
ringen undanröja, tyckte man.
Detta skedde genom att man fick igenom några
små ändringar. Den viktigaste ändringen kan man
hitta i betänkandet. Det är, som regeringen påpekar,
punkt 72 i ingressen. Där står att det skall vara möjligt
att genomföra direktivet och ändå ta hänsyn till of-
fentlighetsprincipen. Den punkten drar regeringen
ganska stora växlar på. För min del är jag inte särskilt
imponerad av just detta. Det finns ingenting som tyder
på att just den här punkten kan ha någon särskild
tyngd i en juridisk prövning om den svenska offent-
lighetsprincipen kommer till doms i EG-domstolen.
Regeringen var nöjd och lämnade fram en pro-
position. I propositionen föreslår regeringen en rad
undantag för att vi skall kunna genomföra direktivet
och ändå behålla den svenska offentlighetsprincipen
intakt.
Undantagen handlar dels om generella undantag
för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund-
lagen, dels ett undantag för arkivering. Det går alltså
att ifrågasätta om myndigheter över huvud taget får
arkivera uppgifter i enlighet med offentlighetsprinci-
pen, särskilt om det gäller känsliga personuppgifter.
Om det nu skulle vara så att de här undantagen
inte håller, slår man ganska rejält undan benen för den
svenska offentlighetsprincipen. Jag menar att det vore
oerhört allvarligt. Den öppenhet som vi under ett par
hundra år har haft genom offentlighetsprincipen är
trots allt en av de största innovationer som Sverige
har bidragit med i västvärldens historia.
Man skulle väl kunna vara nöjd med att regering-
en nu väljer en tolkning som är till förmån för offent-
lighetsprincipen. Jag tycker att regeringen i det här
skedet gör ett bra jobb när den tolkar direktiven så
positivt som möjligt ur öppenhetssynpunkt. Regering-
en vill inte som moderaterna gå in för en strängare
tolkning, som skulle innebära att mycket av offentlig-
hetsprincipen slås undan. Regeringen har dock själv
tidigare gått med på direktiv som innebär att det här
problemet har uppstått. Man skulle ha varit mycket
tuffare tidigare och jobbat mycket mer för att få med
sig några ytterligare när det gäller att undanröja de här
problemen.
Vi har nu till syvende och sist kommit i en situa-
tion där Lagrådet säger att regeringens tolkningar
framstår som ytterst pressade och att det inte är san-
nolikt att EG-domstolen skulle godta en tolkning av
direktivet i den riktning som regeringen valt. Enligt
Lagrådet finns det en påtaglig risk för att domstolen
skulle finna offentlighetsprincipen oförenlig med
direktivet.
Man kan då säga att Lagrådet bara är en samling
gamla förstockade och konservativa gubbar, som inte
vill att offentlighetsprincipen skall gälla, och att de
antagligen allihop är moderater. Det är mycket möj-
ligt att det är så, men Lagrådet är trots allt den mest
kvalificerade juridiska församling som vi har i vårt
land för att göra en juridisk bedömning av denna
fråga. Jag tycker inte att man kan avfärda Lagrådets
farhågor så enkelt som regeringen och även konstitu-
tionsutskottets majoritet här har gjort. Det är att sticka
huvudet i sanden och inte riktigt vilja se verkligheten.
Verkligheten är besvärlig. Regeringen har gått
med på ett direktiv som kanske bryter mot den svens-
ka grundlagen. Enligt Lagrådet är det sannolikt så.
Kanske tvingas vi ändra den svenska grundlagen, om
EG-domstolen befaller oss att göra det. Det är ingen
rolig situation, och i det läget hukar både regeringen
och konstitutionsutskottet.
Vi är i en väldigt svår situation. Vi kan inte bara
säga att vi struntar i det här. Om Sverige i något avse-
ende inte skulle införa det här direktivet, kommer det
till slut ändå att bli gällande, och då antagligen med
en sämre tolkning ur offentlighetsprincipens synpunkt
än den som regeringen nu har gjort.
Det går alltså inte heller att avslå förslaget, om
man vill hävda den svenska offentlighetsprincipen.
Vad man får göra är att tala om för regeringen att den
nu har burit sig ganska illa åt och att den nu får göra
det som är möjligt i dagsläget. Det är att gå tillbaka
till de andra länderna och ministrarna i EU och försö-
ka förhandla fram ett bättre direktiv. Det är den dystra
sanningen.
Ett bättre direktiv skulle utgå från missbruksmo-
dellen, som är den svenska traditionella modellen, i
stället för den hanteringsmodell som vi nu är tvungna
att införa. Detta direktiv skulle också innebära att
offentlighetsprincipen inte som nu kan ifrågasättas.
Jag har väckt en motion om detta, och Miljöparti-
ets hållning har i detta avseende fått stöd från Väns-
tern och Folkpartiet. Jag yrkar bifall till reservatio-
nerna 2 och 5, som handlar om att få till stånd sådana
ändringar i direktiven som innebär att en missbruks-
modell kan införas och som undanröjer eventuella
konflikter mellan å ena sidan offentlighetsprincipen i
svensk grundlag och å andra sidan personuppgiftsla-
gen eller det datadirektiv som antagits i EU.