Fru talman! Det var ju inte enbart av tidsskäl som
Datalagskommittén inte valde att lägga fram förslag
om en missbruksmodell. Utgångspunkten var också
att direktivet utgick från en hanteringsmodell och att
det så långt inte fanns utrymme för genomslag för en
missbruksmodell. Samtidigt konstaterade många i det
här sammanhanget att det inte är så okomplicerat och
enkelt att applicera en missbruksmodell. Den innehål-
ler en hel del bekymmer som man ytterligare måste
penetrera.
Att den nuvarande utredningen har kortare tid på
sig beror på att Datalagskommittén ändå lyfte frågan
på det sätt den gjorde. Också remissvändan lyfte frå-
gan och förde den framåt så att den tog fart på riktigt.
Det finns problem med en missbruksmodell, pre-
cis som det finns problem med en hanteringsmodell.
De som förordar en hanteringsmodell gör det därför
att den är mera detaljerad och kanske ännu mera rätts-
säker och trygg. Det är alltså viktigt att genomlysa det
här, och det tycker jag att man skall ha respekt för.
Varför inte ha en kortare övergångsperiod? Varför
utnyttja det som direktivet ger utrymme för, nämligen
en längre, treårig övergångsperiod? Ja, det finns inte
minst många praktiska skäl till det. Det kommer att
följa ett stort och omfattande arbete med att skriva
regelverk och göra anpassningar av olika slag. Rege-
ringen behöver den tiden på sig. Att en treårig period
skulle vara till förfång framför en tvåårig period,
vilket har framförts som en olägenhet, tycker jag inte
är ett tillräckligt starkt argument. Har man klarat att
jobba parallellt i två år kan man väl klara det i tre år,
och då ger man dessutom utrymme för att hinna med
anpassningen.