Fru talman! Som jag sade minst två gånger under
mitt anförande delar jag Inger Renés uppfattning på
ett principiellt plan.
Men jag är en av dem som är ansvariga för SPAR
och har efter 13 års nära arbete med SPAR ändå lärt
mig att detta har bidragit till att en oerhörd massa
andra register, som man inte har haft någon kontroll
över, har försvunnit.
I Sverige har vi ändå ett behov av information från
myndigheter. Studenter som är 19 år och kan tänkas
gå på högskolan kanske behöver information från de
olika högskolorna. Vi behöver också kommersiell
reklam i vissa lägen. Det här är inget fult. Det behöver
skickas ut. Hur skall alla 19-åringar hittas av högsko-
lorna?
Det är en del i det hela. Det är inte bara så att vi
säljs ut som korvskivor.
När det gäller det exempel som Inger René ger när
det gäller dödsfall har SPAR-nämnden tagit initiativ
till att det måste ha förflutit minst ett halvt år innan
man får skicka ut reklam. Det är också accepterat av
reklamsäljare och dem som säljer gravstenar och
liknande.
Vi hade nog varit ännu litet tuffare, men blev hej-
dade, om jag inte minns fel, av regeringen inför ett
beslut. Man sade att det inte låg inom vårt kompeten-
sområde att sätta upp sådana gränser.
När jag väl har sagt detta kan jag se att man inför
framtiden kanske kan hitta någonting annat. Men jag
delar inte Inger Renés uppfattning att det är fult med
reklam. Hur skall den nå sina målgrupper om man inte
någonstans får möjlighet att få tag i oss, och då på ett
så kontrollerat sätt som statens person- och adressre-
gister ändå är?