Herr talman! Det här betänkandet behandlar en andra nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna, m.m., och det är rätt mycket som döljer sig bakom de två m:en, med mera. Jag tänker i mitt anförande dock uppehålla mig vid några perspektiv som Kristdemokraterna anser saknas i regeringens handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.
Regeringens handlingsplan har satt fokus på diskrimineringsfrågor. Det är ett område där det fortfarande finns mycket att göra. Vi kan titta på arbetsmarknaden för att hitta tydliga exempel på detta. Där diskrimineras fortfarande personer som har en annan bakgrund än den svenska, och lönediskrimineringen av kvinnor är fortfarande stor. Det är inget annat än en skandal att stat, landsting och kommuner, våra offentliga arbetsgivare, inte förmått att vara goda förebilder på det här området.
Det finns alltså mycket att göra på diskrimineringens område som regeringen tar upp. Men regeringens så entydiga fokusering på diskriminering gör att under rubriken Föreningsfrihet blev den enda åtgärden att försäkra sig om att bidrag inte går till föreningar som diskriminerar, och det är en åtgärd som naturligtvis är självklar. Men regeringen glömmer då att värna föreningsfriheten och stödja föreningslivet, det civila samhället, den ideella sektorn - kärt barn har många namn. Det handlar självklart om så mycket mer, men man har faktiskt inga åtgärder som syftar till att stödja föreningslivet och det ideella engagemanget. Kristdemokraterna hade velat att handlingsplanen skulle kompletteras med åtgärder som ger den ideella sektorn ett enklare regelverk och tydliga spelregler och som underlättar samspelet med det offentliga.
När människor går samman i föreningar för att lösa en uppgift som man tycker är angelägen är det viktigt att det finns spelregler och att man kan samverka med det offentliga. Det kan handla om tillgång till lokaler, men det kan också handla om något på lagstiftningens område. Det här hade Kristdemokraterna velat att handlingsplanen skulle ha behandlat. När utskottet svarar på vår begäran säger man bara att det inte nu krävs några beslut eller något tillkännagivande om den långsiktiga finansieringen av den ideella sektorn. Men pengar är bara en del av spelreglerna för föreningslivet, för den ideella sektorn.
Ett annat område som regeringen helt har förbisett är religionsfriheten. Det är rätt konstigt när frågor kring religioner och religionernas samspel finns på dagordningen i så många andra delar.
Frågorna om diskriminering på grund av trosuppfattning finns med, men inte ett ord om hur man ska garantera alla människors möjligheter att utöva sin religion - att garantera det positiva, så att säga, att man kan utöva sin religion, inte bara att man ska skyddas från diskriminering på grund av sin trosuppfattning. De flesta av oss anser nog att vi i Sverige behöver mer av dialog och mindre av konfrontation mellan religioner och etniska grupper. Häri ligger ju grunden för att människor fritt ska kunna utöva sin religion.
Kristdemokraterna skulle vilja att vi inrättar ett interreligiöst råd med uppgift att ta fasta på att religiösa organisationer kan och vill delta i byggandet av det goda samhället. Vår förhoppning är att ett sådant råd skulle kunna leda till ökad kunskap om landets religiösa liv. Det skulle stärka samhörigheten mellan icke troende och troende och förhoppningsvis bidra till en fördjupad dialog mellan medborgare av olika religiös tro och öka kunskapen om olika religioner. Det skulle kunna bidra till att stärka de mänskliga rättigheterna, eftersom vi tror att det också minskar risken för extremism, samtidigt som det skulle öka människors möjligheter till religionsfrihet på ett positivt sätt.
Jag vill här passa på, herr talman, att yrka bifall till reservation 42 under punkten 55 i det utdelade rättelsebladet.
Låt mig på den minut som jag har på mig också nämna någonting om barnens rättigheter. Man lyfter på olika sätt fram barnens rättigheter i handlingsplanen. Men en grundläggande mänsklig rättighet för ett barn är ju rätten att tillhöra en familj. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lägger fast att familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten. FN:s barnkonvention slår fast att barn har rätt till att så långt som det är möjligt ha vetskap om sina föräldrar och bli vårdade av dessa.
Det hade varit värdefullt om regeringen i handlingsplanen hade utvärderat frågeställningarna om familjen och om barns rättigheter och om man hade belyst i vilken mån Sverige lever upp till sina åtaganden till stöd för familjen. Det hade vi också velat att regeringen skulle ges till känna, så att vi hade fått en seriös debatt om familjens status och det stöd som stat och det offentliga enligt internationella konventioner är skyldiga att ge familjen.