Herr talman! Ibland är jag glad för att jag inte så
noga skriver ned och förbereder precis vad jag ska
säga. Den här debatten har varit väldigt intressant,
tycker jag, och då är det intressantare för mig att
kommentera det som har sagts och följa upp lite av
det.
Jag vill börja med att instämma i vad övriga redan
har sagt, nämligen ett tack till Knut Billing, som är
vår ordförande. Det har för mig som alldeles ny i
riksdagen varit intressant med en erfaren ordförande,
och jag antar att Knut kommer att följa våra debatter
intensivt i fortsättningen ändå och vara lite sugen på
att lägga sig i. Eller också kopplar han av från detta
totalt, och det får vi väl nästan hoppas att han kan
göra.
Först och främst vill jag yrka bifall till reservation
22. Jag stöder även reservation 15, och eftersom
Rigmor Stenmark yrkade bifall till reservation 9
kommer jag att stödja även den, för jag tycker att den
är viktig.
I morgon ska jag gästa Hyresgästföreningens
stämma i Linköping. Det är ju i mina hemtrakter, så
jag tyckte att det var skojigt att kunna få vara med där
ett tag under dagen. Vi har väldigt ingående diskute-
rat hyresgästernas ställning på marknaden med Hy-
resgästföreningen.
Den inriktning som jag har i bostadspolitiken är
helt enkelt fokuserad på de utsatta grupperna. Det är
ju rätt självklart eftersom jag är socialarbetare. Jag
noterade att Sten Lundström klumpade ihop övriga
partier och menade att de alla tyckte att äganderätten
var det viktigaste och att det bara var Vänsterpartiet
som hade en avvikande åsikt i frågan. Så är det na-
turligtvis inte. För oss i Miljöpartiet är det precis så,
och det är därför som vi också stöder ett par vänster-
motioner här.
Det finns en reservation 15 som handlar om rätten
att hyra. Jag påpekar att jag stöder den, men jag av-
står från att yrka bifall. Det gäller att motverka dis-
kriminering, och vi vill att Boverket ska få ett sådant
uppdrag. Jag instämer helt och hållet i det som Sten
Lundström tidigare har beskrivit.
Vi avlyssnade ett intressant replikskifte med an-
ledning av reservation 22 om bostadsanvisning. Pre-
cis så som Karin Pilsäter påpekade användes inte
bostadsanvisningslagen i någon större utsträckning,
men i och med att den fanns hade den ändå en viss
effekt. I den mån man inte kan komma överens om en
frivillig anvisning eller om att man lämnar ifrån sig
vissa lägenheter för allmän fördelning bör den återin-
föras. Man ska se det som en komplettering av bo-
stadsförsörjningslagen. Bara det faktum att den fanns
hade precis den effekten.
Jag vill fortsätta lite på det som Karin Pilsäter sa-
de. Det var intressant att hon sade att bostaden inte är
någon vara. Sedan kom jag att tänka på hur man hade
gjort i den kommun där jag arbetar. Karin Pilsäter
sade att man inte kan ha en halv bostad. Då erinrade
jag mig att i Tranås, där jag har haft tillfälle att följa
bostadsmarknaden eftersom jag skulle hjälpa ungdo-
mar att få bostäder, hade man lite för stora bostäder
och ett utbud av bostäder som inte passade. Då stäng-
de man helt enkelt av ett rum. Då hade man möjlighet
att hyra en del av bostaden. Man fick t.ex. ett rum och
kök och badrum, men det rum som man inte hade råd
med kunde stängas av. Det här kanske kunde vara
något för de kommuner som står med tomma lägen-
heter. Det är säkert flera som har gjort på det här
viset. Då slipper man rivningar osv., som är en väl-
digt dålig användning av bostäder. Man ska bygga
om bostäder och se till att de används i stället. Detta
är ett sätt.
Jag blev väldigt förvånad över några saker i Karin
Pilsäters anförande. Det var tur att hon ändrade sig på
slutet och sade att hon insåg att det faktiskt finns de
som vill bo i hyresrätter. Det lät lite annorlunda i
början av anförandet. Då utpekades hyresrätten som
den boendeform som man tar om man inte kan få
någonting annat. Så är det inte, Karin Pilsäter! Jag
skulle vilja föra med mig detta till Hyresgästföre-
ningens stämma i morgon och höra vad de säger om
en sådan inställning till hyresrätten.
Samma tankegång fanns lite grann i det kristde-
mokratiska anförandet om fattiga och rika och om att
det var så viktigt att alla skulle ha möjligheter att bo
sida vid sida, så att fattiga och rika kunde integreras.
Men Kristdemokraternas lösning på integrationen är
lite egendomlig, tycker jag. Först ska hela fastigheten
ombildas och sedan ska man spara en och annan lä-
genhet för de fattiga. Är det det som är integration?
Vi har tidigare talat om att värna hyresrätten, och
då handlar det om att värna allmännyttans bostäder.
Där kan alla bo sida vid sida. Om man ombildar hela
bostadsbeståndet så att allmännyttans bostäder blir så
fåtaliga så att de måste reserveras för de fattiga får
man segregation.
Vidare vill jag säga till Karin Pilsäter att riksda-
gen faktiskt inte har beslutat att införa ägarlägenheter
ännu. Det är alltså inte ett beslut som inte är verk-
ställt, utan det är ett förslag som är ute på remiss till
den 30 september.
Jag vill också uppehålla mig lite vid reservationen
om självförvaltning, som Rigmor Stenmark tog upp.
Jag kommer att stödja den i en eventuell votering, om
vi begär det i nästa vecka, för jag tycker att detta är så
pass viktigt.
Det finns lyckade exempel på självförvaltning.
Jag ser det som att det går att göra mer individualise-
rat, och jag vill rikta in mig på inkomstskattelagen.
8 kap. 31 § inkomstskattelagen reglerar detta. Det
handlar om den reducerade hyra som kan fås vid
arbetsinsatser av självförvaltningskaraktär. Det här
bör individualiseras - det är för litet och för krångligt.
Jag har försökt att sätta mig in i detta. Det är inte
lätt, och jag förstår inte hur man har burit sig åt på
vissa områden. Det har lyckats. Det ska fungera för
den som blir arbetslös, har lägre inkomst men har hur
mycket tid som helst. Då kan man hjälpa till ett tag
och få ett meningsfullt liv under arbetslösheten. Där-
efter ska man kunna återinträda på arbetsmarknaden.
Efter återinträdet finns inte tiden mer. Då ska det vara
möjligt att göra en ändring. Det ska vara fråga om
något rejält för att uppnå syftet, t.ex. ett halvt basbe-
lopp. När jag har hört med skattemyndigheter har det
rört sig om ett par tusen kronor om året. Det är allde-
les för dåligt. Det här behöver ändras.
Allt det jag har pratat om riktar sig mot utsatta
grupper och deras möjligheter på marknaden. Jag vill
betona att det finns många människor som väljer
under hela eller delar av sitt liv att bo i hyresrätt,
framför allt gäller det ungdomar som inte har 1 mil-
jon kronor att köpa en lägenhet för vid studier i t.ex.
Uppsala eller på något annat ställe med alldeles för få
studentbostäder. Det är en kategori som flyttar ofta.
Det är alldeles tillräckligt att ha tre månaders uppsäg-
ningstid att ta hänsyn till än att behöva köpa och sälja
och hela det förfarandet. Det här är oerhört viktiga
frågor vi pratar om.