Herr talman! Jag tror att det är första gången den
här mandatperioden som jag deltar i en debatt med
bostadsutskottet.
Jag vill börja med att för min egen del men fram-
för allt för min kollega Yvonne Ångströms del tacka
Knut Billing för gott samarbete under de här åren i
riksdagen och, för Yvonnes del, utskottet. Jag vet att
hon har uppskattat Knut mycket under de här fyra
åren. Yvonne har inte tillfälle att vara här i dag. Där-
för gör jag ett inhopp här för att föra fram några syn-
punkter och idéer för Folkpartiet liberalernas räkning.
Vi i Folkpartiet tycker att bostadsmarknaden och
bostadspolitiken är en oerhört central del i ett gott
samhälle. En bostad är inte som andra varor. Man kan
inte välja bort att ha den helt och hållet. Man kan inte
byta bostad särskilt ofta. Man kan inte ha en halv
bostad, utan man måste ha en hel.
Å andra sidan skiljer sig inte bostaden helt och
hållet från andra varor, därför att vi vill ha lite olika
bostäder, vi vill satsa och betala olika mycket - vi vill
ha det på olika sätt.
Det är det första synsättet, att bostaden inte är som
andra varor, som har varit alltför dominerande i ut-
formningen av bostadspolitiken under decennier. Och
det är det, tror vi, som har skapat mycket av haveriet
på bostadsmarknaden, för det är de många reglering-
arna och den myckna kontrollen som skapar bostads-
kö, som skapar bostadsnöd, som skapar svarthandel,
som skapar de här problemen som skapar stillestån-
det. Då är det inte så att det är mer av samma som kan
lösa upp situationen. Det är inte fler regleringar, mer
regelverk och mer hinder som löser de problem som
hindren och regleringarna har skapat.
Jag är övertygad om att ännu fler regleringar och
ännu fler detaljstyrningar bara kommer att gynna dem
som redan gynnas på befintlig bostadsmarknad. Det
kommer att vara de som redan har som ännu mer än i
dag kommer att tjäna på fler regleringar. Det är de
som redan har som tjänar på svarthandeln, på andra-
handsuthyrningen och på att de kan skaffa sig ett
byteskapital som andra inte kan. Därför menar jag att
en social bostadspolitik måste innebära att man för-
söker lösa upp den här situationen, inte att man försö-
ker knyta till den ännu hårdare.
Vi vill bo på olika sätt, herr talman. Hyresrätten
borde ju vara det som man i reklamen ibland kallar
för frihet i en liten ask. Men så är det inte för väldigt
många människor. För väldigt många människor blir
hyresrätten raka motsatsen. Den blir det som man får
ta om man inte har möjlighet att välja någonting an-
nat. Då blir hyresbostaden inte frihet, utan den blir
det som blir över - man måste ta första bästa.
Den som ingenting har, den som inte har någon
position, måste ta första bästa som man blir erbjuden.
Den som inte har något kapital, den som inte har
någon säkerhet, den som inte har goda kontakter kan
inte stå i bostadskö väldigt länge och under tiden bo
någon annanstans medan man köar sig fram till något
fint och bra, utan man måste ta första bästa erbjudan-
de.
Då tycker jag, som snart har 42 års erfarenhet av
att vara förortsbo i den här regionen, att det är en ren
provokation att många värnar om att de som redan
har och de som har möjlighet att köa länge dessutom
ska komma billigare undan. Varför ska de som inte
har någon möjlighet att välja, de som måste ta första
bästa, dessutom betala mer? Varför ska folk långt ute
i förorten betala mer därför att de inte kan vänta nå-
gonstans på att komma fram i en evighetslång bo-
stadskö till Stockholms innerstad? Det är inte välvilja.
Det är missriktad välvilja, och det handlar om att
skydda dem som redan är privilegierade. Det tycker
jag inte att vi politiker borde ägna oss åt.
Egentligen består hela den rådande bostadsdiskus-
sionen av ett praktexempel på detta att man skyddar
insiders som skyddar sin befintliga position på be-
kostnad av outsiders, de som inte har någon position.
De redan privilegierade, de redan besuttna, skyddas
mot intrång från dem som kommer utifrån. Det här
måste vi lösa upp.
Bygg mer! Självklart måste det byggas mer i de
regioner där det råder bostadsbrist, och det är inte
bara Stockholm, även om det här är kanske mest
iögonenfallande. Men vi kan aldrig helt och hållet
bygga bort den här situationen. Vi måste också se till
att få en större rörlighet på bostadsmarknaden, att det
bestånd som redan finns, som ju alltid kommer att
vara det stora, används bättre. Folk ska tycka att det
är en bra idé att flytta när man egentligen vill bo
mindre, och när man vill ha större bostad, när man får
barn och så, ska man ha möjlighet att flytta.
Därför tycker jag att vi borde titta noga på och
försöka genomföra alla förändringar och regelverk
som vi kan komma på som underlättar för folk att
byta bostad. Framför allt ska vi inte ha någonting mer
av nya regler som gör att folks flyttbenägenhet mot-
verkas. Det handlar om sådana saker som ökad rea-
vinstskatt på bostäder. Det är klart att det minskar
rörligheten. Vilka drabbas av det? Jo, de som inte har
kommit in. Vilka drabbas av en ökad flyttskatt på
småhus? Jo, de barnfamiljer som skulle vilja flytta
från en trerumslägenhet till ett radhus.
Herr talman! Vi har här hört siffror på hur mycket
svarthandeln omsätter och om hur den kan fungera.
Ingenting av detta kommer vi att lösa upp genom
ännu fler regler, för folk kommer alltid att vara lite
smartare och gå lite längre utanför regelverken.
Som boende i den här regionen där svarthandel
och andrahandskontrakt omsätter många, många
hundra miljoner, för att inte säga miljarder, tycker jag
att det är lite provocerande att man säger att de som
köper ett svartkontrakt på Östermalm eller Söder-
malm för hundratusentals kronor gör det därför att de
är i en nödsituation, därför att de är i en väldigt utsatt
situation.
Så är det ju inte. Det är ju för att de vill bo i inner-
staden och har betalningsvilja och betalningskapaci-
tet. De kan betala och de vill betala. Den som kan
betala hundratusentals kronor för en tvåa på Söder
kan naturligtvis också köpa en tvåa i Norsborg ärligt
och öppet i en bostadsrättsförening. Det är inte så att
de som köper svartkontrakt gör det för att de är i en
nödsituation. De gör det för att de vill. Jag tycker inte
att det är någonting man ska värna om. Jag tycker att
det är något som man ska försöka lösa.
Herr talman! Bruksvärdessystemet, vilket i och
för sig är ett lite konstigt ord, kom ju till och ska
finnas kvar just för att besittningsskyddet är något
som måste finnas på en socialt anständig bostads-
marknad. Den som har en bostad ska inte kunna ryck-
as ifrån den. Besittningsskyddet måste finnas kvar,
och därför kan man inte ha en ren marknadsmeka-
nism såsom man har på kommersiella lokaler.
Men man måste ändå ha med ett större inslag av
hur folk faktiskt värderar olika bostäder. Där brukar
vi prata om den s.k. lägesfaktorn, men även andra
faktorer. När MKB, Malmö kommunala bostadsföre-
tag, socialdemokratiskt styrt, införde marknadshyror
fast med besittningsskydd blev det ju stor upprördhet
- inte för att man gjorde det utan för att man kallade
det vid dess rätta namn. Jag tycker att det är en bra
metod, och jag tycker att man borde gå vidare långt
med det. Jag tycker som sagt var att det är provoce-
rande att de som bor långt ute i förorten också ska
behöva betala mer för det.
När det gäller hyresrätten, hyreslägenheterna,
tycker jag att det är viktigt att ge kraft så att det går
att få fram fler nya sådana. Jag tror att det finns
många människor som verkligen vill bo i hyresrätt.
Då måste man se till att få ett sådant system där också
hyresrätten kan fortsätta att byggas och komma till
stånd.
Där jag bor, i Botkyrka, lovade ju regeringen
t.o.m. i en regeringsförklaring för flera år sedan att
det skulle byggas bostäder. Jag som bor där vet att det
över huvud taget inte har kommit så mycket som ett
första spadtag. Det finns inte några lägenheter i sikte
där. Vad beror det på? En mycket viktig orsak är att
det inte går att hitta någon byggherre som vill bygga
hyreslägenheter, för det finns ingen ekonomi i det.
Det är en vanvettsaffär som läget är nu, och då måste
man t.ex. införa en friare hyresrätt i nyproduktionen
så att det kan komma till stånd nya lägenheter.
Jag vet inte hur tiden går, för det finns ingen
klocka som fungerar här, men jag pratar på lite till.
Jag tycker inte att den viktiga uppgiften på bo-
stadsmarknaden för kommunen är att äga stora be-
stånd. Det viktiga är att kommunen ser till att skydds-
näten fungerar och att de människor som allra bäst
behöver kommunens hjälp och stöd för att få ett fun-
gerande boende verkligen ska få det. Där finns det
många olika saker man kan göra.
En sak som jag särskilt vill lyfta fram är förslaget
om att ha ett samrådsförfarande vid vräkningar. En
människa är inte vad hon varit. Hon är vad hon kan
bli. Åker man ut från sin lägenhet, blir man vräkt, är
man nästan ohjälpligt på ett väldigt brant utförslut.
Jag tror att en sådan här modell verkligen skulle kun-
na bidra till att människor kan få en chans att ta sig ur
en svår situation. Det räcker inte med det, men med
ett sådant här samrådsförfarande kan man hitta indi-
viduella modeller för människor som är på väg in i en
skuldfälla eller har andra sociala problem.
Det här kanske inte är det enda förslaget, eller ens
det bästa förslaget, men jag tycker absolut att vi
måste försöka hitta modeller som gör att bostaden
inte rycks undan som grund för ett gott liv.
Till sist, herr talman, vill jag säga att jag aldrig
har hört en vänsterpartist eller socialdemokrat som
egentligen invänder mot att radhus kan finnas med
såväl ägarmodell, egnahem, som bostadsrätt eller
t.o.m. hyresrätt. Men när det gäller lägenheter är det
tydligen en enorm provokation, själva tanken att man
ska kunna äga lägenheten. Man får ha den som bo-
stadsrätt och man får hyra den, men man får inte äga
den. Jag förstår inte riktigt skillnaden om husen är på
höjden eller tvären.
Låt oss nu se till att det här förslaget, eller beslutet
som riksdagen har fattat, om att införa ägarlägenheter
kan genomföras snabbt. Det bästa sättet är kanske att
man byter regering, vad vet jag. Det finns många
goda skäl att byta regering, och ett sådant tror jag är
att just låta oss alla få möjlighet att gå mot en bättre
fungerande bostadsmarknad, bort från bostadsnöd,
svarthandel och skydd för de redan privilegierade.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla de re-
servationer som min kollega Yvonne Ångström har
undertecknat i utskottet, men jag yrkar bara bifall till
reservation 1.