Herr talman! Vi har nu fått ganska omfattande
deklarationer kring frågan om kommunal näringsverk-
samhet. Speciellt redovisade Jerry Martinger en lång
lista över en utveckling innebärande att kommunerna i
Sverige griper in på alltfler områden. Jag tycker att
detta har en del väldigt tveksamma effekter.
Man kan försöka sätta sig in i situationen för en
småföretagare ute i landet när det plötsligt kommer en
konkurrent i kommunens skepnad. Man skall då för-
söka upprätthålla sitt företag och den egna inkomsten.
Det gäller att vidmakthålla någon form av lönsamhet i
verksamheten medan man konkurrerar med ett företag
som inte behöver ha någon lönsamhet. Syftet är redan
från början att det inte behöver gå med vinst.
Detta börjar t.o.m. ske inom områden som bloms-
terförsäljning. Det är ju synd att det är så långt till
Gotland. Var det 20 kr man där tog för petunior?
Det finns många bevis för att det skulle behövas
tydligare gränser för den kommunala näringsverk-
samheten. Den situation som vi har i dag, med ett
mycket luddigt regelverk och dessutom utan möjlighe-
ter till reella sanktioner mot dem som kliver in på
uppenbart privat område, är inte längre rimlig.
Jag tycker att det ur ett skattebetalar- eller väljar-
perspektiv i dag inte är särskilt lyckligt att ha det så
här. I många situationer kan det uppenbart ses som
rimligt att i större utsträckning värna och välja de
kommunala kärnområdena snarare än att försöka
rädda sysselsättning eller upprätthålla kommunal
verksamhet inom ganska perifera områden.
Jag håller också med Anders Johnson när han sä-
ger att politiker ofta är dåliga företagare. Företags-
verksamhet ingår inte i det uppdrag som vi är valda
för att utföra. Den uppgift som vi har som politiker,
både i riksdagen och ute i kommunerna, är tillräckligt
omfattande och viktig, och vi behöver inte ge oss in
på andras områden.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1.