Fru talman! Vi matas närmast dagligen med mot-
stridiga uppgifter om tillståndet i vården. Dels sägs
att Sverige har en bra hälso- och sjukvård med bredd
och kompetens, dels talas det om en närmast kollap-
sande vård med uppgiven personal, läkare som säger
upp sig, vitesföreläggande för sjukhus efter sjukhus,
förbud av Yrkesinspektionen och vreda patienter i
hopplös väntan både på den akuta och på den plane-
rade vården.
Båda uppfattningarna äger sin riktighet. Där finns
bredd och kompetens samtidigt som grava lednings-
och organisationsfel föreligger, som hindrar den in-
neboende kraften i vården att rätt komma till uttryck,
fel som gjort att personal och patienter i förtvivlan
reagerat. Det betyder inte att läkare, sjuksköterskor
och undersköterskor gett upp, utan i stället att man är
mer engagerad än någonsin. Det betyder inte att pati-
enterna förtvivlat om vården, utan att man nu kräver
inflytande och att vården organiseras så att kraften i
vården kan frigöras och kompetensen komma patien-
terna till del när de behöver den.
Fru talman! Vården kommer att leva med begrän-
sade resurser även i framtiden. Medborgarna är i dag
medvetna och krävande, något som kommer att bli
alltmer påtagligt. Man kommer inte att finna sig i att
vänta månader på något man vill ha hjälp med när
man har behov. Man kommer inte att finna sig i att
placeras i ett väntrum tills, efter timmar, någon anser
sig ha tid med en.
Lösningen på dilemmat är inte så enkel som bara
pengar. Den måste bygga på flera förändringar:
- På den tekniska utvecklingen, som i sin tur kom-
mer att påverka organisationen.
- På professionellt ledarskap, som kan ta till vara
resurserna.
- På att de anställda kan påverka sin arbetssituation
på ett helt annat sätt än i dag.
- På en fungerande arbetsmarknad med många
arbetsgivare.
- På konkurrens och belöning.
I framtiden väljer man arbetsgivare, det blir inte
arbetsgivaren som väljer.
Allt detta kommer att påverka organisationen och
kraven på förändringar av denna kommer att öka.
Landstingen är föråldrade, för tungrodda, för långt
från patienter och för långt från personal, helt enkelt
för långt från patienternas och vårdens verklighet.
Deras regionala monopol kväver kraften i vården. En
helt ny sjukvårdsorganisation kommer att bli nödvän-
dig. På väg mot detta, fru talman, är det här betän-
kandet om patientens inflytande, rätt och ställning ett
litet men väsentligt steg. Mycket innebär förbättring-
ar. Vården måste utgå från patientens behov och inte
huvudmannens. Lagstiftningen måste samlas. Tyvärr
har betänkandets, liksom den bakomliggande utred-
ningens, förslag blivit försiktigare, återhållsammare
och mer värnande om huvudmännens rättigheter än
man kunde förvänta sig av det ibland rätt initierade
resonemang som förs i bakgrundstexterna. Vi mode-
rater menar att man mycket tydligare måste sätta ned
foten på patientens sida. Vissa rättigheter för patien-
terna och skyldigheter för huvudmännen måste utvid-
gas och markeras kraftfullare.
Enligt vår uppfattning bör en ny vårdgaranti infö-
ras. Det skall vara en garanti som klart och tydligt
slår fast vad patienterna har rätt att förvänta sig av
hälso- och sjukvården. Själva syftet med en sådan
garanti är dels att ställa patienterna i centrum, dels att
framtvinga organisatoriska och andra förändringar
som krävs för att människor skall kunna få vård i tid.
En utvidgad och kraftfull vårdgaranti måste bl.a.
innehålla följande patienträttigheter:
· Patienten skall för samtliga medicinskt motivera-
de diagnoser ha rätt till behandling inom tre må-
nader från första undersökningstillfället då vård-
behovet konstaterades. Om vård inte kan ges inom
angivna tidsgränser, skall det åligga sjukvårdshu-
vudmannen att se till att vården kan ges på annat
sätt och att bekosta densamma.
· Patienten skall ha valfrihet att välja såväl vårdgi-
vare som adekvat behandlingsmetod.
· Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan-
det.
· Patienten skall ha rätt till en s.k. second opinion,
dvs. rätt att inhämta en kompletterande bedöm-
ning från en annan läkare.
· Remisstvång skall inte få förekomma.
Fru talman! Vårdgarantin säkrar patientens rätt till
bra vård i tid. Men det handlar inte bara om att av-
veckla köerna utan också om att säkra en sjukvård
som respekterar både sjukvårdspersonalens kompe-
tens och engagemang och patientens önskemål.
Genom att prioritera sjukvårdande verksamhet
samtidigt som man inför prestationsersättningar, ett
ökat professionellt ledarskap och konkurrens kan
vårdköerna minskas. I dag kan köerna variera kraftigt
mellan olika sjukhus. Man får t.ex. vänta nästan ett år
för en knäplastik vid Akademiska sjukhuset i Uppsala
medan väntetiden några mil därifrån i Enköping är
bara tre månader. I en konkurrensutsatt verksamhet
skulle något sådant vara otänkbart.
Det är en fråga om politisk vilja om man vill infö-
ra en vårdgaranti eller inte. I tre borgerligt styrda
landsting och Gotlands landstingsfria kommun finns
det.
Vi anser som en självklarhet och en absolut nöd-
vändighet för att bevara vårdens legitimitet som en
solidariskt finansierad verksamhet, att var och en
skall ha en utkrävbar rätt att välja läkare inom hela
landet såväl inom primärvård som vid andra specia-
listmottagningar i öppenvård som är offentligt finan-
sierade. Majoritetens begränsningar av denna rätt är
helt ur takt med utvecklingen, som ju snarare pekar
fram mot en rätt till val inom hela EU.
Fru talman! Vi anser att rätten att välja läkare
skall kunna bli föremål för rättslig prövning. En så-
dan rätt innebär en kraftfull markering av vikten av
att respektera den enskildes önskemål. Risken mins-
kas för att dagens missförhållanden med lokala regel-
verk som bryter mot rätten om ett fritt läkarval blir
bestående.
Lika självklart skall det vara att var och en skall
kunna välja mottagning eller sjukhus över hela landet.
På så sätt löses också problemen för de små sjuk-
domsgrupperna.
Fru talman! Det finns inget som tyder på att re-
misskrav är resurssparande. Därför skall generella
remisskrav inte få förekomma. Det är också orimligt
att landstingen skall få bestämma över den privata
verksamhet som faktiskt skall fungera som alternativ
till den offentligt bedrivna vården. Regeringens för-
slag innebär att landstingen får ha kvar möjligheten
att kräva remiss till privatpraktiserande specialister.
Jag anser inte att detta stärker patienternas ställning,
utan det minskar i stället kravet på sjukvårdshuvud-
männen att förnya och anpassa sig. Därmed försinkas
nödvändig utveckling.
Det är också väsentligt att den enskilde patienten
verkligen har en reell möjlighet att välja mellan olika
behandlingsalternativ. Det innebär att även om lands-
tinget kan erbjuda ett eller flera behandlingsalternativ
som uppfyller kraven på att vara till nytta för patien-
ten med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller
skadan, skall patienten ändå ha rätt att välja behand-
ling på annat håll. Att på detta sätt ge patienten en rätt
till fritt val mellan olika behandlingsalternativ är ett
av de bästa sätten att stärka patientens ställning.
När patienten råkar ut för det sällsynta att man
inte vill tillmötesgå hans önskan att få en annan läka-
res bedömning, second opinion, dvs. när en förtroen-
dekris uppstår, behövs ett lagstöd. En förnyad medi-
cinsk bedömning skall därför vara en rättighet som
kan utkrävas. Det faktum att patienten kan få sin rätt
prövad i domstol kommer att vara en tydlig normgi-
vande signal som kommer att ha en preventiv inver-
kan.
Vetskapen om att patienten har rätt till en andra
bedömning bör ytterligare medverka till att vården
vinner människornas långsiktiga förtroende, och
därmed underlättas ett effektivt resursutnyttjande.
Rätten till förnyad medicinsk bedömning skall om-
fatta alla patienter. Vad majoriteten föreslår är inte en
generell rättighet.
Fru talman! Dessa förändringar kommer att på-
skynda nödvändiga organisationsförändringar och
driva på mot en bättre sjukvård. Det skall vara en
sjukvård för framtiden, en sjukvård som i samverkan
med industrin blir en kraft som skapar nya jobb och
tillväxt, som ger exportvinster och blir en motor i en
avancerad högteknologisk forskning och utveckling.
Jag har sagt tidigare att vården är ett komplext
system, vars problem ingen kan göra anspråk på att
ha en självklar riktig lösning på. Alltfler pekar nu på
att landstingen är en del av problemet och inte en del
av lösningen. Staten bör ta över finansieringen, styra
med avgifter, acceptera konkurrens. Där skall vara en
mångfald av arbetsgivare, och politikernas roll be-
gränsas och tydliggörs till mål, resursfördelning och
styrning. Produktionen skall skiljas från finansiering-
en och den politiska styrningen. Pengarna skall följa
patienten, och därigenom ges patienten en reellt star-
kare ställning än någon lag ger.
Vi moderater har länge föreslagit lösningar med
en sådan inriktning. Liksom tidigare står vi öppna för
en diskussion med alla dem som vill förnya och för-
bättra vården och diskutera rollfördelningen inom
vården och hur den skall se ut i framtiden. Vi vill
diskutera marknadslösningar, större valfrihet och
inflytande för patienten.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 2 under mom. 2. Självfallet står vi också bakom
alla våra övriga reservationer.