Fru talman! Självfallet har vårdens möjligheter att
tillfredsställa patienternas krav ett samband med de
resurser som står till vårdens förfogande. Om en dryg
vecka skall vi ha en budgetdiskussion som säkert
kommer att handla om bl.a. vårdens resurser. Därför
tänker jag inte ta upp det temat i dag.
I det här betänkandet är det lagstiftningsfrågor om
patientens ställning som är det intressanta. Dessutom
innehåller den ena propositionen en redogörelse för
den överenskommelse som träffats mellan regeringen
och Landstingsförbundet om s.k. Dagmarpengar för
år 1999.
Vi har alla hört berättelser om hur man förr be-
handlade patienter som objekt i vården. Inte minst
inom psykiatrin fanns ett förhållningssätt som i dag
känns helt främmande. I dag finns på många håll
inom vården ett utvecklingsarbete som syftar till att
uppnå en patientfokuserad och tillgänglig vård som
tillgodoser människornas behov och möjliggör ett
ökat individuellt inflytande över den egna vården. I
dag presenteras dessutom många forskningsresultat
som visar att tillfrisknandet underlättas av att patien-
ten är aktiv och välinformerad om sin sjukdom. En
välinformerad patient har lättare att följa givna ordi-
nationer. Många sjukdomar, inte minst de kroniska, är
av den karaktären att det krävs betydande egeninsat-
ser från patienten för att behandlingsinsatsen skall bli
bra. Diabetikern är ett bra exempel på detta. En välin-
formerad diabetiker har större förutsättningar att få
bra livskvalitet än den som är dåligt informerad. Vid
många sjukdomstillstånd finns dessutom i dag många
olika behandlingsalternativ. De behandlingsalternativ
som passar bäst in i patientens hela livssituation är
självfallet bättre än ett alternativ som kanske delvis
inkräktar på andra väsentliga delar av patientens liv.
Samtidigt som mycket görs i dagens vård för att
förbättra patientens situation kommer signaler om
många problem som hänger samman med brister i
bemötandet och kommunikation i vården. Låt mig ta
ett exempel. Många studier kring läkemedelskon-
sumtion visar att många patienter inte tagit förskrivna
läkemedel på det sätt som ordinerats, ibland beroende
på att patienten är gammal och glömsk men tyvärr
alltför ofta på grund av att patienten ej förstått ordi-
nationen. Motiven för att stärka patientens ställning är
alltså många. Dessutom talar enligt min mening
mycket för att en välinformerad patient som aktivt tar
del i sin behandling och rehabilitering är bra för häl-
so- och sjukvårdens ekonomi och därmed hela sam-
hällsekonomin.
Så några ord om Dagmaröverenskommelsen.
Årets överenskommelse har träffats i god tid före
ikraftträdandet. Det är glädjande. Vi har tidigare här i
kammaren kunnat konstatera att så inte alltid varit
fallet. Vidare har parterna enats om att landstingen
skall se till att patienter med svåra och mycket ovan-
liga sjukdomstillstånd och skador som önskar vård i
annat landsting också skall få det. Eftersom vi tidiga-
re i utskottet och här i kammaren debatterat frågan
flera gånger tycker jag att det finns anledning att med
tillfredsställelse notera denna skrivning i överens-
kommelsen.
Huvuddelen av medlen i årets Dagmaröverens-
kommelse, 804 miljoner kronor, skall användas för
att stärka patientens ställning i vården bl.a. genom att
vårdens tillgänglighet och patienternas inflytande och
delaktighet ökas, dvs. att huvuddelen av medlen skall
användas till att stödja de lagstiftningsförslag som
utskottet i detta betänkande tillstyrker.
De lagregler som reglerar patientens ställning och
personalens skyldigheter återfinns i dag i flera olika
lagar. Det är därför glädjande att regeringen i propo-
sitionen om patientens ställning deklarerar att man
avser att tillsätta en utredning för att göra en samlad
översyn över lagstiftningen. Det finns behov av en
patientfokuserad lagstiftning som tydligt reglerar
patientens ställning. Det finns också enligt mitt sätt
att se på detta behov av miljöbalkstänkande på det här
området, dvs. att de bestämmelser som har betydelse
för patientens ställning bör samlas på ett ställe i lag-
stiftningen.
De lagförslag som tillstyrks i betänkandet bör en-
ligt min uppfattning ses som en etapp mot en samlad
patientfokuserad vårdlagstiftning. Det är dock en
viktig etapp eftersom i betänkandet tillstyrks lagregle-
ring av vårdgivarens skyldighet att ge patienten indi-
viduellt anpassad information om sjukdomen, att ta
hänsyn till patientens val av behandling och ge pati-
enten i vissa fall möjlighet till s.k. second opinion.
Beträffande den sistnämnda punkten önskar utskottet
att uppdrag ges till Socialstyrelsen att följa tillämp-
ningen av denna bestämmelse. När den redovisningen
kommer får vi se vad utfallet har blivit.
Förtroendenämnder har nu funnits ett antal år i
varje landsting. Överlag är erfarenheterna av dessas
arbete goda. Nu föreslås att de benämns patientnämn-
der, att arbetsuppgifterna preciseras och utvidgas.
Utskottet vill understryka att det är viktigt att det inte
placeras ledamöter i dessa nämnder som har sjuk-
vårdspolitiska uppdrag i ansvarsställning inom lands-
tingen. Förutsättningen att man inte blandar ihop
rollerna stärker självfallet patientnämndernas ställ-
ning.
Avslutningsvis några ord om ett par av de reser-
vationer som har fogats till betänkandet.
En av grunderna i svensk vårdpolitik är en skatte-
finansierad vård som anses förenlig med vetenskap
och beprövad erfarenhet.
Centerpartiet skriver i en reservation att man anser
att även när patienten önskar behandlingsalternativ
som inte uppfyller dessa krav skall rättigheten att
välja behandlingsalternativ förbättras. Vidare skriver
centerpartiet i en reservation att sjukvårdsorganisa-
tionen skall hjälpa patienter att finna information om
metoder som inte har någon vetenskapligt erkänd
verkan.
Jag måste säga att skrivningen är lite konstig. Me-
nar centerpartiet att vi i en ansträngd sjukvårdseko-
nomi skall använda skattepengar till detta? Skall man
ställa krav på de befattningshavare som enligt annan
lagstiftning har skyldighet att verka enligt vetenskap
och beprövad erfarenhet att också syssla med dessa
arbetsuppgifter? Det är första gången jag hör partifö-
reträdare aktivt uttala detta på det sätt som centerpar-
tiet gör i en av reservationerna. Jag skulle gärna vilja
ha en förklaring till varför centerpartiet i den här
reservationen har gjort detta ställningstagande.
Om jag inte minns fel ställde sig centerpartiet för-
ra mandatperioden bakom de beslut om prioriteringar
i vården som då fattades. Hur stämmer ett sådant här
uttalande överens med det tidigare ställningstagandet
i prioriteringsfrågorna? Det vore intressant att få ett
svar på den frågan.
Liksom Leif Carlson upplever jag att centerpartiet
har ändrat uppfattning i fler av dessa frågor i förhål-
lande till den utredning som har föregått dessa förslag
och de ställningstaganden som man gör i dag i dessa
frågor.
Detta gäller också den skrivning som centerpartiet
har om frågorna kring detta med remisser i vården.
Jag har uppfattningen att remiss är någonting som
man måste kunna använda sig av i vissa samman-
hang. I de flesta landsting har man inom vissa specia-
liteter kanske bara ett par läkare. Skulle någon av
dem flytta uppstår en situation där man inte omedel-
bart kan leva upp till patienternas krav. Under en tid
måste man då ha något sätt att styra de patientflöden
som uppkommer innan man kan bemanna på ett bra
sätt igen. I det läget kan det väl inte vara något fel i
att skriva på det sätt som föreslås i lagparagrafen,
nämligen att ett landsting som villkor för att lämna
läkarvårdsersättning enligt denna lag får kräva remiss
för vård hos en privat verksam läkare med specialist-
kompetens under förutsättning att remisskrav gäller
för motsvarande vård hos en specialist inom lands-
tinget. Jag kan inte finna att detta skulle strida mot
några rättighetsregler, att det skulle leda till illojal
konkurrens eller någonting annat som har framförts i
den här debatten.
Fru talman! Jag vill slutligen konstatera att med
dagens förslag till beslut tas viktiga steg för att stärka
patientens ställning i vården.
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på de reservationer som fogats till betänkan-
det.