Herr talman! När jag senast var i kammaren för att
informera om avvecklingen av övertalig materiel hos
Försvarsmakten, den 16 november 2000, hade myn-
dighetens beslut att av miljöskäl avveckla många
äldre fordon genom destruktion fått stor uppmärk-
samhet och väckt många frågor. Sedan dess har av-
vecklingen fortsatt i oförändrad takt och efter den
inriktning som regeringen informerat riksdagen om
under hösten 1999. Riksdagens försvarsutskott dela-
de, som ni vet, regeringens bedömning att eventuella
överlåtelser ska ske skyndsamt och helst utan kostnad
för Försvarsmakten samt att överskottsförnödenheter
i första hand bör utnyttjas
- inom de frivilliga försvarsorganisationerna,
- för humanitära insatser,
- för militärt säkerhetsfrämjande materielsamarbete
samt
- för stärkandet av det svenska samhället vid svåra
påfrestningar i fred.
Inom ramen för de fyra ändamålen har exempelvis
motsvarande 488 fullastade långtradare med
mängdmateriel levererats till Estland, Lettland och
Litauen sedan augusti 2000. Under det gångna året
har bl.a. tre fältsjukhus och 500 sjukvårdstält skänkts
till Förenta nationerna, och många av våra svenska
biståndsorganisationer har fått materiel till den verk-
samhet de bedriver världen över. Svenska Kraftnät
har fått bandvagnar för att bl.a. kunna höja förmågan
att säkra elförsörjningen vid snöoväder. Under förra
året har dessutom Rikspolisstyrelsen fått bandvagnar
för fjällräddning, Riksförbundet Sveriges Lottakårer
har fått övertalig materiel till sin verksamhet och
Länsstyrelsen i Södermanland fick brandslangar, som
man hade önskat. Listan kan göras oändligt lång, men
jag vill i dag i stället redogöra för den försäljning som
har påbörjats.
Regeringens inriktning var nämligen att förnö-
denheter i andra hand bör säljas eller destrueras. När
jag står här i dag har Försvarsmakten i samverkan
med Försvarets materielverk genomfört en första stor
försäljningsomgång.
Under 1990-talet hade varken Försvarets materi-
elverk eller Försvarsmakten någon organisation för
att hantera det materielöverskott som uppstått. För-
säljningen delegerades ofta till lokala aktörer. Antalet
olika aktörer var därför stort och kompetensen varie-
rande.
Att hos alla dessa aktörer på lokal nivå inom För-
svarsmakten finna tillräckliga kunskaper om det re-
gelverk som gäller vid försäljning, som t.ex. miljö-
balken, köplagen och konsumentköplagen, är ingen
självklarhet. Myndigheten har inte heller i uppgift att
ägna sig åt detaljhandel och har följaktligen inte hel-
ler kvalificerad kompetens inom det området.
Den analys myndigheten gjort med utgångspunkt i
regeringens inriktning och de krav som ställs på av-
vecklingsarbetet har resulterat i en strategi för för-
säljning av övertalig materiel. Av analysen framgår
bl.a. att försäljningarna bör ske periodiskt, att offere-
ring ska ske till större aktörer och att utleveranserna
sker vid ett antal utpekade förråd.
Avvecklingen av materiel, precis som anskaff-
ningen, styrs och kvalitetssäkras av ett mycket om-
fattande regelverk. Försvarsmakten har ett ansvar
inom ramen för en kvalitetssäkrad avvecklingspro-
cess för att krigsmateriel och hemlig materiel inte
kommer ut okontrollerat på marknaden.
Myndigheten ansvarar även för att sådan materiel
som berörs av s.k. slutanvändarintyg inte exponeras
på marknaden och att övertalig materiel som på ett
eller annat sätt skulle kunna utgöra en risk för sam-
hället eller enskilda individer inte säljs.
Även under 2001 har destruktion av viss materiel
fortsatt, och några av de viktigaste skälen har, precis
som tidigare, varit miljö- och säkerhetsskäl. Exem-
pelvis har 50 000 kulsprutepistoler, 13 000 ton am-
munition och 1 500 fordon destruerats. Tack vare att
fordonen till en viss del kunnat återvinnas som re-
servdelar och ammunitionen som stål och civilt
sprängämne har kostnaderna för destruktionen kunnat
sänkas. Att avveckla ammunition på ett miljömässigt
sätt är trots detta kostsamt, och under 2001 uppgick
den kostnaden till drygt 145 miljoner kronor.
Mot bakgrund av detta beslutade regeringen den
19 april förra året att de samlade intäkterna från för-
säljningen av övertalig materiel under perioden 2000-
2004 får disponeras av Försvarsmakten för att betala
avvecklingskostnader. Utöver destruktionskostnader
kan det exempelvis röra sig om försäljningsomkost-
nader. I samband med årsbokslutet 2004 ska Försvar-
smakten därefter betala eventuellt överskott till stats-
kassan.
Både lagen om statsbudgeten och förordningen
om överlåtelse av statens lösa förnödenheter ställer
krav på affärsmässig försäljning. Någon definition av
vad som avses med affärsmässighet finns däremot
inte, och Försvarsmakten har valt att inte enbart foku-
sera på maximering av försäljningsintäkter. Försälj-
ningsintäkterna ställs i relation till både det jag vill
kalla kvalitetssäkrad utförsäljning, kostnaderna för
själva försäljningen och inte minst för förrådshyran
samt ledtider m.m.
Det säger sig självt att höga försäljningsintäkter i
sig inte kan garantera affärsmässighet om de endast är
resultatet av ett dyrt arbetssätt där administration,
marknadsföring m.m. flera kostnader inte ens kan
täckas med hjälp av försäljningsintäkterna.
Avveckling av övertalig materiel i den aktuella
omfattningen tillhör inte Försvarsmaktens kärnverk-
samhet, och myndighetens inriktning har därför varit
att med stöd av Försvarets materielverk finna en af-
färsmässig lösning.
I juli 2001 överlämnade Försvarsmakten ett un-
derlag med beskrivning av den materiel som sorterats
ut för att ingå i den första försäljningsomgången. Vid
den första försäljningsomgången, som omfattade viss
materiel som klassas som krigsmateriel, fanns en del
problem innan exempelvis effektiva samverkansruti-
ner med Institutionen för Strategiska Produkter ska-
pats för arbetet. Även rutiner för hur slutanvändarin-
tyg och miljöfarligt innehåll ska hanteras utvecklades
under den första försäljningsomgången. Bland den
materiel som såldes fanns bl.a. 100 haubits 77A, ca
280 terrängbilar och knappt 800 bandvagnar. Proces-
serna för hantering av materielöverskottet är delvis
nyutvecklade, och förbättring och utveckling sker
naturligtvis kontinuerligt.
Försvarets materielverk tecknade i december 2001
avtal med det engelska företaget JT Leavesley Ltd
angående försäljning av den första omgången över-
skottsmateriel från Försvarsmakten. Försäljningen har
skett genom budgivningsförfarande där såväl svenska
som utländska anbudsgivare har konkurrerat. I utvär-
deringen av anbuden har förutom pris bl.a. erfarenhet
av att hantera försvarsmateriel varit avgörande.
Försvarsmakten och Försvarets materielverk be-
dömer preliminärt att tidsplanen för resterande för-
säljningsomgångar kan fullföljas. Ansträngningarna
att sammanföra materielsystem, t.ex. fordon och
reservdelar till dessa, i försäljningsomgångar bör öka.
En renodling av innehållet skulle ytterligare kunna
underlätta marknadsföringen, men naturligtvis måste
detta ske i en avvägning mot kravet på skyndsamhet
och strävan att finna ett okomplicerat arbetssätt för
Försvarsmakten.
Herr talman! Försvarsmaktens övertaliga materiel
koncentreras nu till ett fåtal förråd eller s.k. avveck-
lingsterminaler. Därefter sker försäljningen efterhand
vid tidpunkter som fastställs baserat på både kom-
mersiella faktorer och logistiska förutsättningar. Det
kommer att bli ungefär två försäljningsomgångar per
år. Försäljningen av överskottsmateriel som föranletts
av försvarsbeslutet år 2000 ska vara slutförd före år
2005.
Den brittiske köparen Leavesley beskriver bl.a.
internationella organisationer, skogsindustri, gruvnä-
ring och enskilda samlare som möjliga köpare vid
vidareförsäljning av materielen. Redan vid den auk-
tion företaget anordnar i Norrköping den 23 mars
kommer intresserade att kunna köpa bl.a. Volvotrak-
torer, snöplogar, jeepar och andra fordon.
Avvecklingen av övertalig materiel inom krigsor-
ganisationen bedöms kunna bidra till en icke oansen-
lig sänkning av kostnaderna för förrådshållning efter-
som Försvarsmakten räknar med att successivt kunna
minska den förrådsyta insatsorganisationen behöver
med cirka en miljon kvadratmeter. Det är, ärade le-
damöter och herr talman, en golvyta som är svår för
de flesta, inklusive mig, att se framför sig. Jag svävar
på målet, men antagligen hjälper det inte heller om
jag berättar att mina medarbetare har räknat ut att den
ytan motsvarar nästan 1 430 plenisalar.