Herr talman! I min inledning nämnde jag ett ex-
empel som belyser frågeställningen. Jag sade så här:
Att avveckla ammunition på ett miljömässigt sätt är
trots detta kostsamt, och under 2001 uppgick kostna-
den till drygt 145 miljoner kronor.
Man behöver få in intäkter för sådant som man
inte kan försälja för att inte behöva ta av försvarsan-
slaget. Jag vet inte hur relevant denna summa är eller
hur stor den är i förhållande till det som den första
omgången kan ha gett. Det får vi se när man lägger
ihop kostnaderna för destruktion av ammunition i
förhållande till intäkter 2004. Men det är kärnan.
Vi behöver genomföra en ekonomisk hantering
som gör att hela nedkrympningen av ett försvar som
var baserat på en helt annan säkerhetspolitisk situa-
tion inte ska behöva belasta dagens försvarsanslag
med utgifter. Det ska användas för att anskaffa ny
materiel som ligger på den högsta teknologiska nivån.
Det gör att jag anser att det är riktigt att genomföra
detta enligt de principer som vi har gått in för.
Sedan vill jag inte att Jan-Evert Rådhström ska
tolka mig så att jag av principiella skäl utesluter för-
säljningsmöjligheter för å ena sidan krigsmateriel och
å andra sidan civil materiel. Det har jag inte alls sagt,
utan jag har sagt att det är myndigheten som får avgö-
ra det i ljuset av att nå en så god lösning som möjligt
av denna uppgift.