Demokrati för det nya seklet

Fru talman! Det är både svårt och lätt att tala om

demokratin. Det är lätt i den meningen att de demo-

kratiska principerna och de demokratiska begreppen

är centrala i den politiska diskursen, om jag får an-

vända ett missbrukat uttryck. Det finns ett oreserverat

stöd för demokratins principer bland nästan alla poli-

tiska krafter och alla politiska krafter som finns repre-

senterade i den svenska riksdagen.

Det är ganska lätt att vara ense så länge man hål-

ler sig någorlunda abstrakt och övergripande. Det är

också ganska lätt att se demokratins brister och hoten

mot demokratin. Det gör att det i viss mening är lätt

att tala om demokrati. Men det är också svårt att tala

om demokrati. Just abstraktionsnivån gör att man lätt

förlorar kontakten med den konkreta politiska, sociala

och ekonomiska verklighet där demokratin förverkli-

gas eller inte förverkligas.

Det är ofta svårt att hitta de reformer, förändringar

och åtgärder som skulle kunna komma åt de problem

som vi ser. Regeringens proposition Demokrati för

det nya seklet är väl delvis en illustration av det för-

hållandet. Propositionen har kritiserats och beskyllts

för att vara en pratproposition fylld av fluffiga for-

muleringar men med väldigt lite av konkreta förslag.

Vid en ytlig betraktelse kan man tycka att det lig-

ger en del i detta. Kritiken är också delvis missriktad,

menar jag. Visst är det mycket prat i propositionen,

men det är också viktigt att prata om demokrati.

Regeringen och utskottsmajoriteten ansluter sig

till ett uttryck från Demokratiutredningen: deltagar-

demokrati med deliberativa kvaliteter - dvs. tanken

att demokrati måste vara någonting mer än det for-

mella regelverk som innebär bl.a. val vart fjärde år.

Det måste innebära att medborgarna deltar i den poli-

tiska processen även mellan valen, och det betonar

dialogens och samtalets betydelse i den politiska

processen.

Detta är inte bara fluffiga formuleringar. Det är

faktiskt en viktig avgränsning mot andra demokrati-

uppfattningar. Det är framför allt en avgränsning mot

den elitdemokratiska uppfattning som inte betonar

folkstyret eller folkmakten som demokratins kärna

utan bara ser till möjligheten för folket att med nå-

gorlunda jämna mellanrum byta ut den elit som ska

styra över landet. Där ser man politiska passivitet

snarast som ett hälsotecken. Detta är en cynisk och

apologetisk demokratiuppfattning - apologetisk i den

meningen att den att den snarast är till för att motive-

ra och legitimera den politiska och demokratiska

passiviteten i framför allt USA. Denna demokratiupp-

fattning har, kan vi notera, ett mycket svagt stöd i

Sverige och Sveriges riksdag. Det är bra.

Som sagt, det finns mycket att säga om demokra-

tifrågor, och jag hinner inte komma in på mer än en

bråkdel av dem.

Problemet med propositionen är inte så mycket

vad som står i den - det mesta i propositionen är

alldeles utmärkt. Problemet är att propositionen, lik-

som stora delar av demokratidebatten undviker det

stora problemet även om faktiskt Nils Fredrik Aureli-

us och Moderaterna brukar vara inne på det ibland.

Det handlar om förhållandet mellan å ena sidan den

politiska sfären, där demokrati förutsätts råda, och å

andra sidan den icke offentliga eller privata sfären,

där andra regler råder.

I den offentliga sfären har vi demokrati, och där

fattar vi beslut om lagstiftning och sådant. I den pri-

vata sfären råder personliga relationer, och där base-

ras beslutanderätten snarast på ägande. Här i kamma-

ren beslutar vi om lagstiftning. Hemma beslutar jag

vilken skjorta jag ska ta på mig, och jag beslutar i

kraft av mitt ägande av skjortan. Så långt är det inga

problem. Jag tror att vi inte ska fatta demokratiska

beslut om klädedräkt åt var och en av oss.

Problemet uppkommer i den sfär som är samhäl-

lelig till sin karaktär - den berör oss alla, den hänger

samman med hela samhället och den har avgörande

betydelse för hela samhällsutvecklingen - dvs. pro-

duktionens och ekonomins sfär. Där är maktrelatio-

nerna inte baserade på demokratins principer utan på

äganderättens principer. Där uppkommer konflikter

och svårigheter, och där finns roten till de demokra-

tiska problem som vi kan se.

Jag tillhör ett parti som tog sig före att försöka

väcka liv i arbetarrörelsens diskussion om den eko-

nomiska och industriella demokratin. Vi hade en

konferens och vi antog ett dokument. Det blev på sina

håll ett väldigt liv om detta, vilket väl visar att detta

är en nödvändig diskussion.

Svårigheten med att komma till rätta med demo-

kratins problem genom olika slag av förändringar i

regelverket har att göra med att demokratins problem

inte ligger inom den politiska sfär där demokrati

råder. Roten till problemet ligger utanför denna sfär, i

den ekonomiska och samhälleliga verkligheten. Där-

för kan man inte med regelförändringar inom den

politiska sfären komma åt de problem som beror på

förhållanden utanför denna sfär. Men det innebär inte

att vi inte ska försöka putsa och fila på det politiska

system som vi nu har. Det gör vi i viss utsträckning

med de beslut som vi nu ska fatta.

Tiden går, och jag hinner inte utveckla detta när-

mare.

Jag ska kort referera de reservationer som trots

allt även Vänsterpartiet har. Reservationerna handlar

om åldergränsen för rösträtt, rösträtt för utländska

medborgare, frågan om kommunala utjämningsman-

dat, obligatoriska miljönämnder i kommunerna och

möjligheten till direktval till kommundelsnämnder.

Vi har en motivreservation tillsammans med Social-

demokraterna när det gäller indelningsfrågorna. Vi

anser att frågorna om folkinitiativ och folkomröstning

bör beredas ytterligare.

Samtliga dessa reservationer står Vänsterpartiet

naturligtvis bakom, men för tids vinnande yrkar jag

inte bifall till dem. Däremot yrkar jag bifall till reser-

vation 23 om krav vid entreprenadupphandlingar, och

reservation 24, som är en reservation tillsammans

med Socialdemokraterna om insynen i fristående

skolor.

Båda dessa reservationer berör det problem som

jag tidigare tog upp, alltså friktionen mellan å ena

sidan demokratin, den politiska logik som vi är vana

vid här i kammaren och i kommunfullmäktige osv.,

och å andra sidan en annan logik i den privata sfären,

där demokrati inte råder. Nu finansierar vi med skat-

tepengar verksamheter som bedrivs av privata före-

tag.

Då uppkommer frågan: Bör vi inte ha rätt att ha

samma insyn i dessa entreprenadföretags verksam-

heter som vi har i den egna kommunens verksamhet?

Jo, självfallet måste vi kunna ställa det kravet. Här

går vi några små steg i den riktningen. Det är bra,

men vi tycker inte att vi går tillräckligt långt. Därför

yrkar jag bifall till reservation 23.

När det gäller reservation 24 om insyn i fristående

skolor har vi även där velat gå något längre. Det re-

geringen föreslår är bara en möjlighet för regeringen,

eller den myndighet som regeringen utser, att före-

skriva att man ska ha den här insynen i viss mån. Vi

hade velat ha en skarpare skrivning som reglerar

detta. Som framgår av vårt särskilda yttrande förenar

vi oss med Socialdemokraterna i en gemensam reser-

vation vad gäller detta. Tyvärr kan vi än en gång

konstatera att Miljöpartiet tillsammans med de bor-

gerliga partierna här inte vill försvara offentlighets-

principen och insynen i denna typ av verksamhet,

vilket jag beklagar.