Fru talman! Jag är beredd att instämma i väldigt
mycket av det som socialministern har sagt. Vi har i
mångt och mycket samma syn på dessa frågor. Det är
bara socialministern och jag som har talat om att vi
faktiskt har ett nytt samhälle, att vi har medborgare
med en annan utbildning och andra internationella
kontakter och att vi har en påverkan utifrån som fak-
tiskt gör att det ser annorlunda ut än när den svenska
alkoholpolitiken formades.
Men här finns också skillnader. Jag tycker att so-
cialministern vacklar när han in i det nya millenniet
vill föra kollektiva åtgärder och kollektiva teorier i
stället för individuella när det rör sig om individuella
problem. Jag menar att vi där skiljer oss. Vi fokuserar
mycket mer på att detta är individuella problem.
Socialministern säger att man måste få stöd och
förtroende för politiken, och det är alldeles riktigt.
Hur ska man kunna få det för ett monopol, när vi har
en arbetsmarknad där i stort sett alla jobbar heltid och
där båda föräldrarna i en familj jobbar, de ska hämta
barn på dagis, de ska till affären och handla och kan
inte samtidigt köpa en flaska vin utan måste lösa det
på annat sätt? Jag tror inte att det i längden går att få
förtroende för detta.
Om vi ser oss om i världen - utan att tjata ut Ka-
nada som har detta - så tillät man 1988 i Nya Zeeland
supermarkets att sälja vin, och konsumtionen sjönk
ändå. Det går att klara sig utan monopol.
Jag vill fråga socialministern: Är det inte rimligt
att vi går in i ett nytt millennium med en så pass för-
ändrad alkoholpolitik att vi släpper förmyndarskapet
över människor, så att de själva faktiskt har möjlighet
att handla där det passar och där det finns en licensie-
rad affär som givetvis ska leva upp till strikta riktlin-
jer? Och är det inte också rimligt att vi har en pris-
sättning som inte leder till en kriminell marknad utan
är sådan att vanliga människor har möjlighet att soli-
darisera sig och vara laglydiga utan att så att säga
köpas av marginalskillnaderna?