Herr talman! När det gäller tillväxtsamhället har
Miljöpartiet ständigt ifrågasatt om tillväxten i sig har
ett egenvärde. Det är viktigt att titta noga på tillväx-
tens innehåll. Är det större sophögar, flera plastelefan-
ter, ytterligare 20 TV-kanaler som vi behöver? Den
här frågan om tillväxt hör hemma i ett annat samman-
hang. Men när det gäller tillväxt inom utbildning,
kunskap, erfarenhet och ökad förståelse för mänskliga
värden och ökad humanitet är vi inte bara för en till-
växt, utan där anser vi att behovet även i Sverige är
skriande.
I livets skola är vi alla elever. Där är skolan och
lärandet livslångt. I fråga om erfarenheter, kunskaper
att överleva, andligt och materiellt, blir vi aldrig full-
lärda eller fullvuxna.
I vårt moderna samhälle krävs ett livslångt läran-
de, rent faktiskt. Vi behöver utveckla och förbättra
redan inlärda faktiska kunskaper. Vi behöver lära oss
kommunikation, användande av den nya tekniken
inom våra kunskapsområden och där göra nya land-
vinningar inom läraryrken, jordbruk, järnframställ-
ning, vattenrening osv.
För dessa stora utbildningsinsatser behövs ett stat-
ligt huvudansvar för studiefinansieringen. Detta är vi
säkert alla överens om. Här diskuteras inte grundsko-
lan för barnen mellan 7 och 16 år och skolplikten.
Men vi har ännu en ganska stor grupp vuxna som är i
avsaknad av genomgången nioårig grundskola eller
som har bristfälliga kunskaper så att de inte utan vida-
re kan fortsätta sin utbildning inom gymnasiet. Det är
inte bara fråga om fritt demokratiskt val, att välja
utbildning som är statsfinansierad, utan bristen på
välutbildad arbetskraft är oroande. Därför slås en
grupp erfarna arbetare och tjänstemän som har ar-
betslivserfarenhet men som saknar delar av en teore-
tisk grundutbildning ut på marknaden.
Endast 25 % av våra gymnasieungdomar skaffar
sig högre utbildning. Detta är att jämföra med 40 % i
t.ex. Danmark och Tyskland. Om det svenska samhäl-
let inte på allvar tar itu med denna brist, klarar vi inte
av att bygga upp eller hantera utmaningen om ett
framtida samhälle i ekologisk balans, kombinerat med
social rättvisa och en sund ekonomi. Hur skall detta
förverkligas?
Samhällets självklara ansvar är naturligtvis att
ställa tillräckligt med studieplatser till förfogande för
eftergymnasial utbildning. Samtidigt måste luckorna
fyllas genom komvux, folkhögskolor, distansunder-
visning, svenska för invandrare på grundskole- och
gymnasienivå så att dessa eftergymnasiala platser
skall kunna utnyttjas av alla, eller av så många som
det rimligen går. Om de studiesugna människorna och
undervisningsplatserna finns måste även andra förut-
sättningar ges. Det är framför allt de ekonomiska
möjligheterna att genomföra denna tänkta utbildnings-
revolution som måste ses över. Här finns en stor
ojämlikhet. Elever som läser samma kurs kan ha olika
lån, få olika bidrag eller kanske stämpla. Detta skall
ses över i Studiestödskommittén. Det känns magstarkt
att besluta om så stora förändringar som de som skall
beslutas här i dag. Det finns en orättvisa, för att inte
säga en diskriminering, i dagens system. Det finns en
snedrekrytering till högre studier, geografiskt, socialt
och i könsperspektiv, som förstärks i och med att
förslag i detta betänkande antas.
Faktum kvarstår att studiestödssystemet förstärker
snedrekryteringen. Vi ser en tydlig målkonflikt mellan
utredningens direktiv och den politik som kommer till
uttryck i betänkandet. Bl.a. därför vill Miljöpartiet att
frågan om studielön skall utredas inom Studiemedel-
skommittén. Redan utsatta grupper drabbas när barn-
tillägget inom SVUX och SVUXA tas bort. Just dessa
som behöver förnyad utbildning, de flesta kvinnor,
kommer att sakna ekonomisk möjlighet att börja läsa
på nytt. Just dessa drabbar det beslut som med all
sannolikhet kommer att fattas i dag. Miljöpartiet anser
att barntilläggen är en viktig förutsättning för att man
över huvud taget vågar börjar studera igen.
Miljöpartiet vill också behålla resebidragen till
statens skolor för vuxna, en liten summa för staten
men oerhört viktig för dessa elever. Miljöpartiet
kommer att stödja vänsterns reservation 11 om ett
bidrag på 11 miljoner till de familjer som har högst
85 000 kr i inkomst.
Vi tar avstånd från sänkningen av studiebidraget
analogt med att vi satt oss emot sänkningen av barn-
bidraget. Vi vill höja barnbidraget och sedan beskatta
det för att så åstadkomma en rättvisare fördelning.
Varför skall vi bevara CSN-kortet? Det är en vik-
tig del av det studiesociala stödet, inte minst ur rekry-
teringssynpunkt. Om högskoleutbildningen skall vara
tillgänglig för alla, oavsett ekonomisk bakgrund och
regional hemort, måste vi erkänna värdet av studen-
ternas tågrabatter. Rabatten är också en oerhört viktig
stimulans att välja det miljövänliga tåget som kom-
munikationsmedel.
Besparingen drabbar också gymnasisterna hårt, då
familjer som drabbats av arbetslöshet och dålig eko-
nomi måste låta de äldre barnen ta betydligt större
ansvar för sin egen ekonomi än tidigare. I ett läge när
ungdomsarbetslösheten är större än någonsin tidigare
i modern tid är möjligheten till extraknäck mycket
begränsad.
Det här gäller givetvis också de högskolestude-
rande. Har man behov av att åka hem och hälsa på
vänner och familj, skall det inte krävas att man för-
summar sina studier för att jobba extra, om man nu
kan få något sådant, för att ha råd till en tågbiljett. Om
studenten försenas i sina studier ökar kostnaden för
utbildningen, och den tänkta besparingen genom att
dra in kortet går förlorad. Det är också så att många
studenter mår oerhört illa de första studieåren. De
längtar hem, de har omplanterats i en ny social miljö.
Alla lever inte det glada studentlivet i kamraters gäng.
Många är ensamma. Det finns många som har psykis-
ka problem - även självmordsförsök förekommer. Om
möjligheten att åka hem beskärs kan det innebära en
ytterligare ökning av problemen, vilket statistiskt inte
kan bevisas men jag tror att det är så.
Att dra in anslaget till reserabatter är mycket
märkligt med tanke på en av grundtankarna i 1993 års
högskolereform, som innebar att studenternas möjlig-
het att välja universitet och högskola skulle ges större
vikt. Högskolans anslagstilldelning bygger till stor del
på hur många studenter man förmår rekrytera till
respektive lärosäte. När nu CSN-kortet försvinner
sätts systemets principer delvis ur spel.
Att som regeringen och Vänsterpartiet överlåta
frågan om studenternas reserabatter till marknaden,
utan att ens utreda om det kan ge en tillfredsställande
lösning, anser vi vara oansvarigt.
Så till frågan om studiestöd under sjukdom. Efter-
som merparten av de studerande som fått sin studie-
skuld reducerad efter sjukskrivning inte försenats
nämnvärt i studierna anser regeringen att karenstiden
kan ökas från 14 till 30 dagar. Man menar att försäk-
ringskassan bedömer arbetsförmåga, inte studieoför-
måga och menar att lindrigare sjukdomar inte behöver
betyda att man inte kan studera.
Miljöpartiet de gröna anser att detta är en miss-
uppfattning av grundproblemet. Självfallet skall man
inte kunna utnyttja sjukförsäkringen för att få rabatt
på studieskulden. Då är försäkringskassans bedöm-
ningsmetoder av vad som är studieoförmåga som
måste förbättras. Annars drabbas också de uppemot
28 % av de sjukskrivna studenter som rättmätigt fått
reducering, eftersom de faktiskt tvingas gå om eller
helt avbryta utbildningen.
Vi har sagt nej till N/T-arvodena, som innebär att
9 000 studenter skall få studera på SVUX- eller
SVUXA-nivå. Vi anser att det är förkastligt ur rättvi-
sesynpunkt. Det ger också helt fel signaler om hur
samhället prioriterar värdet av naturvetenskaplig och
teknisk kunskap framför humanistisk. Visserligen
satsar man i annat sammanhang på kraftigt ökad ut-
bildning, t.ex. tolkutbildning. Men då handlar det om
utbildningsplatser och inte om studiefinansiering.
Dagens ungdom söker i ökad utsträckning humanis-
tiska och samhällsinriktade yrkesutbildningar. Då bör
också en arbetsmarknadspolitisk satsning på utbild-
ning ge uttryck för detta. Är det så att de unga med-
borgarnas efterfrågan på utbildning väger alltför lätt
mot exportindustrins nuvarande behov av arbetskraft?
Miljöpartiet företräder ett mer tvärvetenskapligt
synsätt när det gäller vad för sorts kompetens som
behövs för att finna en långsiktigt hållbar samhällsut-
veckling och en väg ur krisen. Här måste satsningar
på humaniora och miljörelaterad kunskap ges större
utrymme.
Vi säger likaså nej till 10 000 kr i stipendier för
genomgånget basår i komvux. Vi menar att det ger fel
incitament. Det är en ganska liten summa i rikssam-
manhang, men det är ändå 15 miljoner.
Avslutningsvis yrkar jag bifall i SfU12 till reser-
vationerna 3 mom. 1, 9 mom. 7 och 43, 25 mom. 30
och 43 samt reservation 33 mom. 38, i SfU15 bifall
endast till reservation 1.