STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet
Herr talman! Jag står bakom våra reservationer men för tids vinnande yrkar jag bifall till bara reservation 3.
Dagens betänkande handlar om Riksrevisionens redovisning av Alliansens stora jämställdhetssatsning som pågick mellan 2007 och 2014. Alliansregeringen satsade - lyssna nu! - 2,6 miljarder kronor på olika insatser för ökad jämställdhet. Riksrevisionen anser att pengarna har fyllt en viktig funktion, men man säger att det finns en risk att resultaten inte är långsiktigt hållbara. Projekten har inte blivit tillräckligt integrerade i den ordinarie verksamheten, trots att jämställdhetsintegrering var en del av strategin. Riksrevisionen anser nu att man bör skapa en bättre styrning med hjälp av instruktioner till myndigheterna.
Statlig verksamhet kan styras på olika sätt. Vi kristdemokrater menar att det är angeläget att regeringen skärper kraven på statens myndigheter att arbeta mer med jämställdhet internt och i den utåtriktade verksamheten. Det övergripande uppdraget att jämställdhetsintegrera verksamheten bör successivt införas i myndigheternas instruktioner. Regleringsbreven till myndigheterna bör innehålla tydliga krav på återrapportering av hur verksamheten har bidragit till att uppfylla de jämställdhetspolitiska målen som är tillämpliga i respektive myndighet.
Jämställdhet är en fråga om demokrati. Oberoende av kön ska alla människor ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det viktigt att män och kvinnor finns representerade i olika beslutande församlingar för att både kvinnors och mäns kompetens, perspektiv och prioriteringar ska tas till vara.
I de jämställdhetspolitiska målen som majoriteten i riksdagen står bakom lyfts just frågan om jämn fördelning av makt och inflytande fram. Det är ett mål som kommer från ett beslut som FN har fattat för att öka jämställdheten i världen - den så kallade Pekingplattformen. Vi vet dock fortfarande att alldeles för få kvinnor finns på ledande poster runt om i världen, och i vissa länder finns få eller inga kvinnor alls i parlamenten.
EU har införlivat de här målen i sin strategi för ökad jämställdhet. Så sent som den 16 juni i år antogs rådslutsatser i EU där punkt 9 lyder att det strategiska arbetet för ökad jämställdhet inom EU 2016-2019 ska utgå från fem prioriterade områden. Det handlar om mycket av det som vi har här i Sverige: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, att göra ekonomiskt oberoende lika för kvinnor och män, att minska löne- och pensionsgap och på så sätt bekämpa fattigdom bland kvinnor, att göra makt och inflytande jämställt samt att motverka könsbaserat våld och skydda offren. Slutligen ska EU göra insatser för ökad jämställdhet i världen, vilket kan ske bland annat genom EU:s biståndsbudget.
De jämställdhetspolitiska målen hänger alltså ihop från FN och EU ned på nationell nivå. De är ungefär desamma; de utgår från samma mål som vi har satt tillsammans på internationell nivå.
Regeringen säger sig vara en feministisk regering. Jag vet inte om det är någon skillnad mot den tidigare regeringen, som hade den största satsningen någonsin på jämställdhetsområdet. Vilka konkreta ekonomiska satsningar görs på jämställdhetsområdet i dag? Finns det någon egentlig motsvarighet till det som alliansregeringen sjösatte?
När vi tillträdde 2006 minns jag till exempel att det var många kvinnoorganisationer som hade slagits för ökade resurser. Vi i Alliansen tiodubblade stödet till kvinnoorganisationerna.
Den rödgröna regeringen säger i sin skrivelse som svar på Riksrevisionens rapport att det inom Regeringskansliet har påbörjats ett arbete för att stärka och utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Men vad händer konkret? Det är svårt att uttyda av de handlingar som vi får.
Nu har det snart gått två år med den feministiska regeringen, och jag har hört många fina uttalanden om att man är feministisk. Men vad händer med det här med jämställdhetsbudgetering? Vad är det konkret? Vad skulle vi enkelt kunna säga till gemene man här utanför? "Nu har vi infört jämställdhetsbudgetering, och det innebär det här." Det är liksom väldigt mycket snack och lite verkstad.
I betänkandet, herr talman, resoneras det också kring frågan om kvotering. Regeringen är positiv till detta. Men att använda kvoteringsinstrumentet, brukar jag säga, är lite vanskligt. Det finns ju en risk att det blir kontraproduktivt. Det räcker inte att kvotera in kvinnor om inte attityder och värderingar samtidigt förändras.
Det var lite det Erik Andersson var inne på tidigare. Det är ju jättefint att de fackliga organisationerna talar om jämställdhet, men om man inte har några kvinnor på ledande positioner i de här fackliga organisationerna är man ju en dålig förebild. Ord och handling måste passa ihop.
Staten kan göra mer för att rekrytera och stärka jämställda styrelser inom sin verksamhet. Men att kvotera till styrelser i privata bolag som regeringen nu hotar med innebär ett intrång i äganderätten, och tvingande lagstiftning bör därför undvikas.
Däremot behövs det ett tryck i frågan, och staten kan vara en god förebild. Tidigare kristdemokratiska statsrådet Mats Odell gjorde en hel del konkreta insatser för att öka rekryteringen av kvinnor till statliga toppositioner, vilket också gav resultat i de statliga bolagens styrelser. Det är med medvetenhet och engagemang man stegvis kan göra förändringar. Att bara prata kvotering utan att ha ett konkret innehåll ger inga resultat.
Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen och bidrar till kvinnors ekonomiska oberoende, vilket är jättepositivt. Där-emot har vi ur ett europeiskt perspektiv en mycket könssegregerad arbets-marknad. Enligt en rapport från Arbetsmiljöverket 2013 har Sverige Västeuropas näst mest segregerade arbetsmarknad. Kommuner och landsting har i huvudsak varit kvinnornas arbetsmarknad.
Under de år som alliansregeringen regerade möjliggjordes en rad reformer som bidrog till att bryta det förhärskande arbetsgivarmonopolet och förbättra utvecklingsmöjligheterna och tryggheten i traditionellt kvinnodominerade yrkeskategorier.
Det växande antalet privata vårdföretag främjar den ökade representationen av företagsledare som är kvinnor. Kvinnors företagande har under ett flertal år följt en starkt positiv trend parallellt med att alliansregeringen genomfört reformer som frigjort tidigare reglerade sektorer för företagande. Tillväxtverket konstaterade att andelen företag som drivs av kvinnor ökade med 34 procent mellan 2006 och 2012.
Det är därför oroande att det nu går att konstatera ett negativt trendbrott som sammanfaller med den nya regeringens inskränkningar för tidigare expansiva branscher.
När det gäller kvinnor och lönegapet hade vi den diskussionen i den tidigare debatten.
Kristdemokraternas familjepolitiska program innebär ett modernt och flexibelt stöd till alla småbarnsfamiljer - också de ensamstående familjerna. Våra grundläggande mål är rättvisa, valfrihet och möjlighet att tillbringa mer tid tillsammans med barnen.
Vi ser positivt på att allt fler pappor väljer att ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Barn behöver knyta an till båda föräldrarna. Kristdemokraterna ställer sig positiva till den jämställdhetsbonus som alliansregeringen införde och tycker att det är synd att nuvarande regeringspartier avskaffar den.
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer och i övriga situationer är det yttersta uttrycket för bristen på jämställdhet i ett samhälle. Det är helt oacceptabelt att någon ska behöva leva med risken att utsättas för våld.
I den kartläggning som gjordes av Brå 2014 framträdde det att ungefär lika stora andelar kvinnor och män under 2012 blev utsatta för olika typer av psykiskt eller fysiskt våld av en aktuell eller tidigare partner minst en gång. Däremot är det vanligare att kvinnor uppger att de blivit utsatta upprepade gånger. Det är också betydligt vanligare att kvinnor blir utsatta för grov misshandel som leder till behov av sjukvård och i värsta fall dödsfall.
Rädslan för att bli utsatt inskränker flickors och kvinnors livsutrymme. Stödet till kvinno- och mansjourerna behöver därför stärkas, och resurserna till utbildning bland personal inom stat, kommun och landsting om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld måste öka. I arbetet med att skydda de utsatta är det också angeläget med tillgång till rehabilitering för dem som utövar våld. Förutom att skydda och bistå dem som utsätts måste samhället konfrontera de bakomliggande värderingar och attityder som bidrar till våldsutövandet.
I dag saknas en särskild lagstiftning om hedersbrott. Det innebär att brottsoffren - allt som oftast kvinnor men ibland även män eller hbt-personer - försvinner i brottsstatistiken och att samhället saknar en heltäckande uppfattning om problemets omfattning.
Vi måste få en påföljd som verkar avskräckande för förövaren och som för brottsoffret skulle innebära en möjlighet till högre skadeståndsanspråk. Därmed skulle det bli lättare för polisen att arbeta förebyggande. Brottet skulle tas på större allvar, och lagstiftningen skulle med en särskild brottsrubricering ha en avskräckande effekt. Lagstiftning om hedersbrott skulle även förbättra förutsättningarna att straffa fler personer än en. Motivet till hedersbrott särskiljer sig från andra brott på det sättet att det oftast är många involverade i brottet.
Detta yrkande har jag bara nämnt i ett särskilt yttrande i betänkandet eftersom det formellt behandlas i justitieutskottet.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 3 och ber om ursäkt för min långa talartid.