Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Paula Bieler syftar på eftersom jag i mitt anförande sa att jag inte förespråkade kvotering.
I internationella sammanhang är det många som gärna vill ha kvotering i parlamentet, till exempel i Irak, där man inte har haft så många kvinnor. Då säger man: Vi vill ha kvotering med minst 25 procent kvinnor. Jag kan förstå det. Om man har haft noll eller bara någon enstaka procent kvinnor kanske man tycker att kvotering av kvinnor till ett parlament känns rimligt för att man ska komma upp i en viss nivå. Men å andra sidan finns då en risk för att de kvinnor som då kommer in blir gisslan för en kvotering.
Om man inte samtidigt ändrar attityder och värderingar bland parlamentariker, bland dem som röstar och bland dem som är politiskt aktiva i partierna i landet har man inte uppnått något. Det visade sig att i många öststatsländer som kom in i värmen och började diskutera jämställdhet med EU gick andelen kvinnor tillbaka när man tog bort kvoteringen.
I vissa fall och i vissa länder kan det kanske vara acceptabelt att man kvoterar in kvinnor i parlament, men kvoteringsinstrumentet är väldigt vanskligt, och man ska vara väldigt försiktig. Attityder och värderingar är det centrala, precis som jag nämnde när det gällde de fackliga organisationerna, som har en hög röst när det gäller jämställdhet men själva inte tillämpar kvotering. Då är det ju en princip som inte håller. Vi tror att det är mycket bättre att man jobbar med attityder och värderingar och inte tar till kvoteringsinstrumentet.