Herr talman! Tack för ett spännande inledningstal. Du gav verkligen svar på tal.
Det som är lite intressant när man tittar på Riksrevisionens granskning är att den görs i efterhand. Granskningar brukar ha en viss förmåga att vara på det viset. Det är också lite intressant att beroende på var man befann sig när satsningarna gjordes läser man in lite olika saker.
Ann-Christin Ahlberg konstaterar det inte var mycket som var rätt i de satsningar som Alliansen gjorde 2006-2014. När jag lyssnar kan jag konstatera vi gjorde väldigt många saker, till exempel satsningar under handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor.
Där såg vi till att utveckla utbildningar för yrkesverksamma. Vi har äntligen, äntligen lyckats få domstolsväsendet att sätta sig på skolbänken för att fortbilda sig. Vi har även utbildningar som vänder sig till lärare, socialtjänst och många olika redan yrkesverksamma för att öka på kunskapen.
När jag ser på dem och många andra satsningar kan jag se att det finns en kontinuitet och hållbarhet i alla de satsningarna. Det tror jag att Ann-Christin Ahlberg egentligen håller med mig om. Det som Riksrevisionen konstaterar gäller styrningen. När man tittar på departementens och myndigheternas arbete finns det mer att önska.
Ann-Christin Ahlberg lägger hela skulden på en alliansregering som tydligen inte skulle veta vad den ville göra när den satsade så stora pengar på att öka jämställheten. Jag ser att det inte fanns någon liknande satsning innan. Man hade över huvud taget inte jobbat på det viset med jämställdhetsfrågorna innan.
Min fråga till Ann-Christin Ahlberg är: Hade det varit bättre om man struntat i detta? Eller ser du värdet i att vi gjorde en sådan gigantisk satsning, där vissa saker blev bra men vi framför allt lärde oss mer?