Herr talman! Nej, jag tror inte heller att man behöver räkna upp allting igen. Om man räknar upp väldigt mycket tror jag också att man kan dölja vissa saker som kanske inte alltid är i linje med annat man vill säga.
Det är helt korrekt att vi i Sverigedemokraterna inte ställer upp på målen så som de är formulerade, vilket jag också sa i mitt huvudanförande. Det betyder inte att vi anser att kvinnor respektive män generellt ska vara på ett visst sätt eller att en viss fördelning är av ondo eller av godo. Tvärt-om - det som det innebär är att vi inte vill fokusera på fördelningen. Vi tror att det är ett dåligt sätt att mäta huruvida vi har ett jämställt samhälle eller inte. Jag vill inte bli sedd som kvinna och räknad som kvinna. Jag vill bli sedd som den individ jag är. Jag vill ha ynnesten att slippa representera alla andra kvinnor var jag än är. Jag är jag, alldeles oavsett vilket kön jag har. Det är med anknytning till detta vi vill förändra målen.
I sitt huvudanförande nämnde Ann-Christin Ahlberg att man bland annat vill motverka den könssegregerade arbetsmarknaden. Här är ett ypperligt exempel på hur det blir när man har fokus på jämn fördelning. Man flyttar fokus från frågan om bra villkor överallt till frågan om hur det ser ut för män respektive kvinnor. Detsamma gäller när man står bakom krav på exempelvis kvotering till bolagsstyrelser, vilket för övrigt är ett märkligt ställe att lägga så pass tydligt fokus på vad gäller jämställdhet. Det är trots allt ganska få över huvud taget som är aktuella för att hamna på styrelseposter.
Min fråga är helt enkelt: Vilken bild tror man att man sänder ut till kvinnor och män om man tror att de ska räknas framför allt som kvinnor och män? Vad förväntar man sig att åtgärda genom att säkerställa att det ska vara ett visst antal kvinnor respektive män på olika platser?