Herr talman! Det var 400 miljoner per år. I den statliga budgeten är inte det jättestora summor. Det är lite intressant. Vi gick från 20 miljoner, tror jag det var, som regeringen Persson satsade på jämställdhet. Det var väldigt små summor. Någonstans blir det slöseri med skattepengar.
I detta fanns det en mängd olika insatser och åtgärder som gjordes. Jag är den första att se att det finns saker som vi kan göra mycket bättre, framför allt när det gäller planering, styrning, uppföljning och utvärdering.
Det är lite grann det som jag tycker är de viktigaste slutsatserna. Riksrevisionen går inte in på enskilda satsningar och åtgärder. Tittar vi till exempel på NCK:s verksamhet finns en fantastisk utveckling med de resurser och medel som vi satte in under dessa år.
Man har ökat kunskapen och skapat förutsättningar och möjligheter för vården att möta patienter på ett annat sätt men också förutsättningar för den som varit utsatt för våldtäkt att få ett bra bemötande som skapar underlag för att kunna ställa krav på polisen i nästa steg så att det också blir någonting av en anmälan.
I sak finns det många saker som kommer att leva vidare över lång tid. Det handlar om hur man arbetar inne i departementet. Om vi tittar på den uppräkning av saker som Ann-Christin Ahlberg inledde sitt anförande med handlar inte det om hur man arbetar i departementet.
Det enda som berör det som egentligen hör till Riksrevisionens granskning är i så fall det arbete som man gör med myndigheterna där allt fler myndigheter nu är involverade i att integrera verksamheterna. Det är någonting som vi också ställer oss bakom och tycker är väldigt bra.