Fru talman! Jag skulle kanske kunna hänvisa till
det längre anförande som jag höll i kammaren den 14
juni 1999 då stopplagen diskuterades första gången.
Många skulle nog bli glada om jag inskränkte mig till
en sådan hänvisning. Jag ska nu inte glädja kamma-
ren så mycket.
När jag ser och hör hur enhetsstatens ideologer
arbetar i kombination med partiintressets advokater
får jag obehagliga upplevelser och associationer. Jag
behöver knappast belägga dessa konstateranden sär-
skilt mycket. Från flera talare här i dag har anförts
alla de principiellt kritiska synpunkter som man kan
ha från demokratisk synpunkt, från grundlagssyn-
punkt och från den kommunala självstyrelsens posi-
tioner.
Vi har t.o.m. här fått höra att en TEMO-
undersökning skulle vara viktigare att ta hänsyn till
än demokratiska val till fullmäktige. Det ger faktiskt
riktigt obehagliga associationer.
När jag har läst yttrandet har jag ansträngt mig för
att få respekt för de skäl som socialdemokraterna
anfört för att det finns ett behov av den lagstiftning
som nu föreslås, men jag har inte funnit några sådana
skäl.
Det sägs att stopplagen är nödvändig för bo-
stadstillgången. Men det är ju faktiskt så att bostäder
inte försvinner från jordens yta om de byter ägare.
Rent av hörde jag alldeles nyss herr Sten Lundström
säga att de lägenheter som han har bott i finns kvar
trots att han inte bor kvar i dem. Och jag vill gärna
erinra om vad statsrådet Rosengren anförde i dagens
frågestund på tal om Vasakronans fastighetsinnehav.
Fastigheter och lokaler som Vasakronan i dag innehar
försvinner inte från marknaden när de säljs, sade han.
Fastigheterna finns ju kvar på marknaden även när de
är sålda, sade Rosengren.
På samma sätt är det med bostadsfastigheter. Ing-
en enda lägenhet kommer till bara därför att fastig-
heterna är kommunala. Bostadsrättsföreningarnas
ambitioner att åstadkomma bostäder i vindsutrymmen
tyder snarare på motsatsen, åtminstone i Storstock-
holmsområdet.
Det sägs att stopplagen är nödvändig för omsor-
gen om boendet. Den skulle ge ett bättre boende i
miljonprogramområdena t.ex. Men regeringens ställ-
ningstagande till Stockholm stads anhållan om att få
använda vinstpengar ur stadens bostadsbolag för att
förbättra boendemiljön i miljonprogramområdena
runt Stockholms centrala delar är avslöjande och ger
en antydan om att de verkliga motiven för den före-
slagna lagstiftningen är några andra än de som an-
förts.
Om man inte ska kunna använda de kommunala
bostadsbolagens överskott till upprustning av den
fysiska miljön, såsom upprustning av bostadsgårdar,
parker, lekparker, torg, lokaler, gång- och cykelvägar,
skolgårdar osv., då är det knappast boendemiljön och
boendet som man vill värna om. Likväl har den soci-
aldemokratiska regeringen avslagit en sådan begäran
så sent som för tre dagar sedan. Jag har en kopia på
avslaget här i min hand.
Det sägs att bruksvärdeshyran kräver att man har
kommunala bostadsföretag. Såsom bruksvärdeshyran
exempelvis har tillämpats i Storstockholmsområdet
har det i stället lett till att vi inte har fått några nya
bostäder byggda. I stället för bostäder åt alla har det
blivit allas rätt till en plats i bostadskön, därför att den
kommunala tillämpningen av hyressättningen i ex-
empelvis S:t Eriksområdet ledde till att vi inte fick
några nya lägenheter. Det ledde dessutom till att
omvandlingen från hyresrätter till bostadsrätter har
blivit särskilt stor i det privatägda beståndet. Det är ju
där som den stora omvandlingen har skett, därför att
det inte har gått att få ekonomi i byggandet av hyres-
rätter. Det är mycket olyckligt, men det är det faktis-
ka förhållandet. Det är ju i det privata beståndet som
omvandlingen till bostadsrätter har varit så domine-
rande i Stockholmsområdet, och det har bl.a. berott
på tillämpningen av bruksvärdeshyror.
Uppenbarligen är det mer av centralstaten och de
socialdemokratiska bastionerna som ska försvaras
med hjälp av stopplagen. De två år som 1999 ansågs
vara tillräckligt för att komma med ett förslag till
lagstiftning som skulle säkra den socialdemokratiska
regeringens intressen i de kommunala bolagen har
uppenbarligen inte räckt till.
Visst kan man fråga sig om det finns så mycket
tid att nuvarande regering skulle kunna producera ett
anständigt förslag som tillgodosåg både socialdemo-
kraternas och regeringens intressen genom den s.k.
ALLBO-kommittén. Det har ju visat sig att det inte
gick. När kommer det att ske? Det blir inte lätt att
åstadkomma något sådant.
I den situation som har uppkommit är det Miljö-
partiet som har hamnat i det stora tvärdraget. Miljö-
partiet tvingas solka ned sin inställning till det lokala
självbestämmandet med en tydlig grundlagsstridande
åtgärd i strid med den kommunala demokratin. Det
måste kännas ganska obehagligt för Miljöpartiets
representanter när Anders Ygerman tackar för bistån-
det för att man på det här sättet trampar på den
kommunala demokratin.
Den föreslagna lagstiftningen i förlängningen av
stopplagen är skamlig. Med detta, fru talman, vill jag
instämma i tidigare framförda moderata yrkanden
från talarstolen.