Fru talman! Min avsikt var att jag här skulle gå
upp och plädera för den reservation Centerpartiet har
i det här betänkandet. Men jag kan ändå inte avhålla
mig från en liten reflexion apropå Sten Tolgfors in-
lägg. När Sten Tolgfors säger: Vilken elproducent vill
producera el om han tvingas att släppa ut en stor del
av produktionen i form av spillvärme? Ja, Sten
Tolgfors, kärnkraftsindustrin är ju en sådan produ-
cent. Den släpper ju ut två tredjedelar av det den får
ut av energi i form av värme i våra hav. Det finns
alltså sådana producenter sedan förut.
Vad jag egentligen skulle ta upp var en sak som
det inte har sagts särskilt mycket om här i dag. Det
har bara nämnts litet grand i bisatser. Det är det här
med avfallshanteringsfrågan. Det är möjligt att ett
skäl till att den inte har kommit upp är att den inte
omfattas av energiuppgörelsen. Det andra skälet kan-
ske är att vi i denna fråga på något sätt sitter i samma
båt. Oavsett om vi har varit för eller emot kärnkraft,
så har vi nu en stor avfallsmängd som måste tas om
hand. Det här är ett avfall som vi inte riktigt vet hur vi
skall hantera och som det ännu inte har tagits fram
någon lösning på slutförvaringen av.
I morgon skall SKI:s och SSI:s styrelser träffas
gemensamt för att diskutera vilka krav man skall
ställa på det underlag som man skall ha för att så
småningom komma till ett beslut, långt fram i tiden,
om hur avfallet skall hanteras.
I dag redovisas i ett TT-meddelande i några av vå-
ra tidningar vilken skepsis svenska folket känner när
det gäller just slutförvaringen av kärnavfallet. Nästan
hälften av svenskarna tror inte att det radioaktiva
avfallet från de svenska kärnkraftsverken kan förvaras
säkert i ett slutförvar djupt nere i berggrunden. Det
har SIFO kommit fram till i en undersökning som man
har gjort. Bara var femte kvinna tror, visar samma
SIFO-undersökning, att kärnavfallet kan förvaras
säkert i urberget.
Bara 37 % av de tillfrågade ansåg att kärnavfallet
kan förvaras säkert i berggrunden medan 47 % ansåg
att detta inte går. Samtidigt är det 86 % av svenska
folket som anser att det radioaktiva avfallet skall tas
om hand av oss själva. Det här ger ju en litet intres-
sant bild, tycker jag. Man känner ansvar för det avfall
vi har fått fram, men man tror att det som nu föreslås
som lösning på det här problemet inte är särskilt möj-
ligt att genomföra.
Det här är en sak som vi har anledning att åter-
komma till i många olika sammanhang. Ställde man
en fråga - det finns inte någon sådan i det här under-
laget - till svenska folket om hur det anser att det här
med avfallet skall betalas, är jag ganska övertygad om
att man skulle vara lika överens om att det är kärn-
kraften själv som skall bära sina kostnader.
Det har vi dessbättre varit ganska överens om
även i den här kammaren. Kärnkraften skall bära sina
egna kostnader. Därför har det funnits en kärnavfall-
slag som har gällt för det här området ganska länge.
Enligt den skall det tas ut en avgift på kärnkraftspro-
duktionen för att finansiera avfallshanteringen. Det
har alltså lagts upp en fond som det i dag finns unge-
fär 20 miljarder i som skall täcka de här kostnaderna
framöver.
Men den nya finansieringslag som antogs i den här
kammaren för ett par år sedan ändrade litet grand på
förutsättningarna. Då var det så att man tog ut en
avgift på 1,9 öre i genomsnitt på varje producerad
kilowatt kärnkraft för att lägga i den här fonden. Men
för ett par år sedan antog vi alltså en ny lag. Den har i
praktiken lett till att man har sänkt avgiften till
1,1 öre. Resten, mellanskillnaden mellan 1,1 och
1,9 öre, skall i framtiden finansieras genom garantier
eller säkerheter från kärnkraftsföretagens sida. De
säkerheterna kan bestå av fastigheter. De kan också
bestå av annat, t.ex. olika slags papper.
Det är alltså det nya i det här. Dock sägs att de här
säkerheterna naturligtvis inte får vara i kärnkraftspro-
duktion, i kärnkraftverk. Det är ganska naturligt. I vår
motion har vi pekat på riskerna för att en sådan här
ordning leder till att kärnkraftsföretagen kan ta ut
säkerheter i produktionsanläggningar som vattenkraft,
biobränslebaserad energiproduktion osv. Det skulle i
sin tur leda till att man, om de här garantierna faller ut
till betalning, tvingas ta ut en högre kostnad för den
elström som kommer från dessa anläggningar.
Att det här resonemanget är orimligt tycker jag
t.o.m. att Moderata samlingspartiet borde kunna ställa
upp på. Alla har ju ändå varit överens om - och det är
också marknadsekonomiskt riktigt - att en verksamhet
skall bära sina egna kostnader. I det här fallet finns
det alltså risk för att det inte blir så.
Den här motionen föreslås få avslag. Motivet är,
säger man, att Riksgäldskontoret har fått i uppdrag att
utreda frågan om de här säkerheterna. Nu omfattar
inte det uppdrag som Riksgäldskontoret har fått frå-
gan om huruvida den här säkerheten får tas ut i andra
typer av energiproduktionsanläggningar.
Det uppdrag man har syftar bara till att klargöra
om de säkerheter som kärnkraftsföretagen lämnar är
tillräckligt stabila i tiden för att kunna falla ut, så att
säga, någon gång i framtiden om så skulle behövas.
Man skall undersöka att de inte urholkas av inflation
eller värdeminskning osv. Det är alltså en rent eko-
nomisk bedömning, en rent marknadsekonomisk be-
dömning, av säkerheterna. Det är inte en bedömning
av huruvida det är lämpligt att dessa säkerheter tas ut i
andra anläggningar.
Det här har vi vänt oss emot, och det ligger som
sagt utanför den överenskommelse som vi har träffat i
övrigt. Men vi tycker att det är viktigt. För om det nu
blir så att man måste ta ut de här säkerheterna i fram-
tiden, om kostnaderna blir så pass höga som SKI ändå
har räknat med att de kommer att bli, så kommer
naturligtvis den här belastningen att läggas på pro-
duktionsanläggningarna. Alla som sysslar med pengar
vet ju att pengar kostar pengar. Säkerheter är ju en
kostnad i realiteten, och den realiteten måste tas ut
någonstans.
Summan av kardemumman, fru talman, blir helt
enkelt att vi om några år kan drabbas av höjningar av
elpriserna trots att vi då har avvecklat stora delar av
kärnkraften. Denna höjning av elpriserna skulle bero
på att kärnkraftens säkerhetskostnader belastar de nya
produktionsanläggningar som då har kommit fram -
och även vattenkraften.
Jag tror inte att någon innerst inne egentligen vill
det här. Jag tror att skälet till att det har blivit så här
egentligen är att inte alla har förstått detta dilemma.
Därför vill jag plädera för den här frågan - även om
jag kanske tycker att det är en detalj i det stora sam-
manhang som vi har diskuterat i dag. Jag yrkar bifall
till reservation 8 och i övrigt yrkar jag bifall till hem-
ställan i betänkandet.