Energi

Fru talman! Man kan vara glad över mycket i dag

- miljöbalken och kärnkraftsavvecklingens inledning!

Men jag skall tyvärr också vara litet pessimistisk.

Det är nu sex månader sedan den i våras beslutade

energiöverenskommelsen om en uthållig energiför-

sörjning trädde i kraft.

Vilken utveckling inom energisektorn var det

tänkt att regeringen skulle främja? Och hur ser verk-

ligheten ut? Låt mig ge några exempel:

Det gäller först energipolitikens mål. Jag citerar ur

energiöverenskommelsen som under punkt 1 i inled-

ningen säger:

"Energipolitiken skall skapa villkoren för en ef-

fektiv energianvändning och en kostnadseffektiv

svensk energiförsörjning med låg negativ påver-

kan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta

omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle.

Härigenom främjas en god ekonomisk och social

utveckling i Sverige."

"Landets elförsörjning skall tryggas genom ett

energisystem som grundas på varaktiga, helst in-

hemska och förnybara energikällor samt en effek-

tiv energianvändning."

"Kärnkraften skall ersättas med effektivisering av

elanvändning och utveckling av all energiteknik."

Vi har i dessa tre inledande avsnitt tre grundläg-

gande tankar:

Den första tanken är: Regeringen har tagit på sig

uppgiften att skapa förutsättningar och villkor för att

energiomställningen till ett uthålligt energisystem

skall kunna ske.

Den andra tanken är: Regeringen har beslutat att

energiomställningen skall ske genom först och främst

inhemska och förnybara energikällor.

Den tredje tanken är: Regeringen har beslutat att

kärnkraften skall avvecklas och ersättas med en ef-

fektivare energianvändning, dvs. energisparåtgärder

skall främjas och forskning och vidareutveckling skall

ske inom sektorn för energiteknik.

Så är målsättningen.

Vad har då hänt i verkligheten?

I verkligheten har man praktiskt taget stängt

NUTEK:s energieffektiviseringsenhet, som under

ledning av Hans Nilsson, en internationellt erkänd

energiexpert, framgångsrikt hade arbetat bl.a. med

energiomställningsprogram i de baltiska länderna,

Polen och Ryssland. Det var program som kort sagt

gick ut på att undvika de smutsiga kilowattimmarna

och minska de överflödiga. Det kallas för att jaga

"negawatt". Decentralisering, snabb och betalbar

hjälp till självhjälp, tillförlitlig teknik - det var nyck-

elbegrepp i denna energieffektiviseringsenhet på

NUTEK, som arbetade med såväl inhemska som

internationella projekt och som fick sina anslag dras-

tiskt reducerade i våras, efter att ha varit utsatt för 17

verksamhetsgranskningar under fyra år.

Samtidigt är Näringsdepartementet för den omdis-

kuterade och hårt kritiserade Polenkabeln. Ett projekt

som går ut på att statliga Vattenfall AB ska öppna en

dörr för import av billig, polsk kolkraft, alternativt

rysk kärnkraft, via denna 600 mW-kabel till Sverige.

Projektet symboliserar dock på ett mycket påtagligt

sett dubbelmoralen i energipolitiken och har därför

varken kunnat förankras regionalt i Polen eller i Sve-

rige.

Att strypa en internationellt erkänd och uppmärk-

sammad energieffektiviseringsenhet på NUTEK å ena

sidan, och samtidigt planera ett tremiljardersprojekt

som går ut på att importera visserligen smutsig men

billig polsk kolkraft, alternativt rysk kärnkraft, och

sälja den dyrt i Sverige å andra sidan: det är i prakti-

ken vad som sker efter energiöverenskommelsen.

I en DN-intervju häromdagen med Carl-Erik

Nyquist, vd för statliga Vattenfall AB, bekräftade

direktörn för statligt ägda Vattenfall AB den smarta

affärsidén bakom kabelprojektet. Detta är hur rege-

ringen i praktiken gynnar "varaktiga, helst inhemska

och förnybara energikällor samt en effektiv energian-

vändning".

I realiteten har vi dessutom kunnat se hur den av-

reglerade elmarknaden i blixtsnabb takt köper upp

och införlivar mindre energiproducenter runt om i

landet och även utomlands.

Ett exempel: Sydkraft, som till stor del ägs av tys-

ka Preussen-Elektra har i dagarna köpt upp det skåns-

ka elbolaget Landskrona Elförsörjnings AB av

Landskrona kommun. Affären är ännu inte godkänd

av Konkurrensverket men kommer förmodligen att bli

det med nuvarande brist på klara rambetingelser som

kan garantera mångfald även vad gäller den regionala

och lokala energiproduktionen.

På den internationella arenan har statliga Vatten-

fall AB, vars hemmamarknad ju skall vara Norden, de

senaste tre åren satsat drygt 12 miljarder kronor för

att köpa upp eller fusionera med utländska, utomnor-

diska fossilenergiproducenter: tyska kärnkraftverk,

tyska och polska kolkraftverk, m.m.

Allt färre producenter, alltfler storkoncerner med

alltmer invecklade, ogenomskinliga internationella

ägarstrukturer, en allt större maktkoncentration till

dessa stora transnationella energiproducenter, och

därmed självfallet även ökade politiska styrmöjlighe-

ter för dessa stora giganter, är resultatet.

Så ser verkligheten ut. Politiker och beslutsfattare

ser sig omkörda, många gånger överkörda av en fak-

tisk energipolitik, en energipolitik som sker där ute i

verkligheten varje dag och som sätter helt andra ramar

för framtiden än vad regeringen hade tänkt sig. Tran-

snationella storkoncerner som springer med en rasan-

de fart åt ett håll, som inte har det minsta att göra med

en "omställning till ett uthålligt energisystem", som

har "långtgångna planer", som det vanligtvis uttrycks,

som man meddelar medier och politiker samtidigt när

avtal för nya storskaliga energiprojekt är så gott som

klubbade och klara. En energipolitik som görs bakom

lykta dörrar i dessa stora transnationella bolagsstyrel-

ser som inte bryr sig nämnvärt om att omsätta rege-

ringens fagra riktlinjer i energiöverenskommelsen i

praktiken.

Tänker socialdemokraterna titta på eller titta bort

eller skall ni ta itu med detta, Birgitta Johansson?

Jag avslutar mina tankar med ett Vaclav Havel-

citat:

"Marknaden är en underbar tjänare, men en fruk-

tansvärd herre."

Se till, Socialdemokraterna, regeringspartiet, att

energiöverenskommelsen är värd det papper den står

på! Låt inte de kommersiella intressena köra över oss

och svenska folket. Låt miljöhänsyn gå före penning-

en!

Fru talman! I detta betänkande finns några reser-

vationer från Miljöpartiet som jag vill säga något om.

Reservation 3 handlar om riktlinjer för energipoliti-

ken. Där talar vi om att man skall skatteväxla, höja

skatter på energi och miljöutsläpp och sänka arbetsgi-

varavgifter. Det gör att vi får i gång ett kretslopps-

samhälle, att kretsloppsenergin stimuleras och att vi

får i gång arbetstillfällena. Vi säger också att man kan

avveckla tre reaktorer på fem år.

Säkerhetskrav i kärntekniklagen tog jag upp i det

förra anförandet jag höll.

När det gäller reservationen om kärnkraftens av-

fallshantering handlar det om vad som händer om det

skulle bli en översvämning på grund av klimatföränd-

ringar. Vad händer med befintlig kärnkraft?

Sedan kommer jag till reservationen om vissa

bränslefrågor, som handlar om MOX-bränslen.

Den sista reservationen gäller affärsverket Svens-

ka kraftnät och handlar om Polenkabeln.

Först vill jag säga att vi i Miljöpartiet i vårt sär-

skilda yttrande har lagt på 433 miljoner kronor utöver

regeringens budget för att kunna ställa om snabbare

till ett ekologiskt energisystem. Vi stöder satsning på

solvärme, solceller, vind, biobränslen, men också

forskning och teknik. Fast den viktigaste delen i

energipolitiken är ändå energihushållning och effek-

tivisering - vi satsar på "negawatt". Billigt och rent!

Så till reservationerna. Sommarens semesterrege-

ring gav koncession för en likströmskabel mellan

Sverige och Polen. Likströmskabeln berör den känsli-

ga blekingska skärgården mellan två naturskyddsom-

råden i en zon som skall ingå i EU:s Natura 2000-

program som ett särskilt skyddsvärt område av riksin-

tresse för natur- och friluftsliv. Kabeln som är ett

projekt av ingripande beskaffenhet och av betydande

omfattning har alltså ändå inte prövats enligt NRL:s 4

kap., något som en majoritet av de tillfrågade remiss-

instanserna uttryckligen hade krävt, däribland Bover-

ket, Länsstyrelsen i Blekinge län och de tre berörda

blekingska kommunerna Sölvesborg, Ronneby och

Karlshamn.

Till den planerade Polenkabeln hör en elektrodan-

läggning i havet som producerar klorgas och till följd

därav höggiftiga klororganiska föreningar. Den skapar

dessutom magnetfält som i sin tur hotar allt slags

biologiskt liv både i havet och på land. Man talar om

s.k. elektrosmog. Magnetfält påverkar fiskens vand-

ringsvägar, tränger igenom cellstrukturen på alla

levande varelser och ger upphov till negativa föränd-

ringar i cellstrukturen, förändringar som vi i dag vet

ganska litet om men har all anledning att hantera med

stor försiktighet.

Magnetfält ger även upphov till korrosion på me-

tallföremål, dvs. förorsakar ett ständigt pågående

rostangrepp på metallföremål inom en radie på drygt

tio mil enligt SGU, Sveriges geologiska undersök-

ning, som har varnat upprepade gånger inför den här

anläggningstypen just i Blekinge.

Denna elektrodanläggning med sina utsläpp kom-

mer att uppta en yta på 12 ha eller 17 fotbollsplaner i

ett av de sista ostörda uppväxtområdena för vildlax.

Till kabelanläggningen hör även en strömriktarstation

på land som skall omvandla likström till växelström

och viceversa. Även det en anläggning med betydan-

de storlek, nämligen 7 ha, som skall placeras i ett

område som är klassat som riksintresse för natur och

friluftsliv.

Kabeln har inte prövats enligt Esbokonventionen,

som säger att man måste pröva den om det har gräns-

överskridande karaktär. Den har inte prövats enligt

MKB och försiktighetsprincipen. Man har inte heller

kopplat in havsrättskonventionen.

Vi anser att det tillstånd som regeringen gav i

somras inte är aktuellt i dag, eftersom Mielno kom-

mun i Polen, där kabeln skulle kommit i land, inte är

aktuell längre.

Nya förslag är Slupsk eller Ustka, 80 km öster om

Mielno. Det betyder en omväg öster om det stora

dumpningsområde för ammunition och stridsgas som

finns öster om Bornholm. Tillståndet gäller den ka-

belsträckning "som framgår av till ansökan hörande

karta och förteckning över berörda fastigheter". Med

andra ord måste en ny koncessionsansökan behandlas

av regeringen om kabeln får en sträckning över fas-

tigheter som inte fanns i den ursprungliga ansökan,

vilket är fallet.

Koncessionen kan inte anses vara giltig, enligt vårt

sätt att se på saken. Att Karlshamns kommun dess-

utom sagt nej till en strömriktarstation och vägrar

godta en likströmskabel på grund av de effekter som

jag har berättat om gör det ännu mer prekärt för rege-

ringen.

Fru talman! Jag skall gå över till att tala om

MOX-bränslet. Oskarshamns Kraftgrupp, OKG,

skickade omkring 1980 ca 140 ton svenskt använt

kärnbränsle till Sellafield, tidigare kallat Windscale.

Där har det förvarats utomhus i behållare i närheten

av havet med dess salt och klorider som påverkar

konditionen hos behållarna. I ett brev från det brittis-

ka företaget BNFL daterat den 18 mars 1996 sägs det

att en del av bränslet läckte redan vid transporten till

England.

För ett år sedan presenterades en utredning om

förutsättningarna för att återföra det svenska kärn-

bränslet från Sellafield för slutförvaring i Sverige utan

att det upparbetades. Då framgick det att det skulle bli

mycket dyrt att återta dessa 140 ton kärnbränsle och

att en omkonditionering hade varit nödvändig.

Enligt ursprungligt avtal med BNFL skall kärnav-

fallet upparbetas, och plutoniet samt uranet därefter

skickas tillbaka till Sverige. Halva upparbetningen

betalas av OKG. I somras gav regeringen klartecken

för en sådan upparbetning. Regeringen bedömde det

tydligen som alltför dyrt att åstadkomma en föränd-

ring av kontraktet som OKG upprättade 1969. Det

betyder att det produceras 900 kg plutonium av det

svenska avfallet.

Risken finns att plutoniet kommer att används för

framställning av MOX-bränsle, som består av 5 %

plutonium och 95 % uran.

Regeringen har tidigare fattat beslut om direktde-

ponering i stället för upparbetning efter 1980. Vd:n

för OKG har emellertid meddelat att han planerar att

söka myndigheternas tillstånd för att använda pluto-

niet som MOX-bränsle. MOX står för mixed oxide

fuel. Han ansåg det vara bäst ur miljö- och säkerhets-

synvinkel samt ur ekonomisk synvinkel. Detta är helt

barockt.

Fru talman! Två personer som forskar om an-

vändningen av MOX-bränsle i lättvattenreaktorer och

dess påverkan fick årets alternativa nobelpris. Tagaki,

japan, och Schneider, tysk boende i Paris, träffades

första gången i Japan på en konferens om plutonium.

De upptäckte likheten mellan Frankrike och Japan

beträffande hanteringen av kärnkraftsfrågan och bör-

jade samarbeta med anledning av skeppningen av

plutonium från Frankrike till Japan. Tagaki vill införa

moratorium för Japans plutoniumprogram, vilket

nyligen resulterade i att man håller på att trappa ned

plutoniumprogrammet.

Det är mycket farligt att använda MOX-bränsle,

men många länder ser här en möjlighet att göra goda

affärer. De argumenterar med att man kan minska

plutoniumberget genom att använda MOX-bränsle.

Men sanningen är att man brukar köra med en tredje-

del MOX och två tredjedelar vanligt kärnbränsle. Då

minskar plutoniet i MOX-bränslet, men växer i det

andra bränslet. I slutänden blir det mer plutonium.

Förutom problemet med att köra med MOX-

bränsle i reaktorer finns det även här ett avfalls-

problem. Fortfarande ligger 24 ton utländskt MOX-

avfall i mellanlagret i Oskarshamn, CLAB, utan att

SKB har presenterat förslag om hur Sverige skall

slutförvara detta, som är farligare än det vanliga hög-

aktiva avfallet.

MOX-avfallet har många gånger kraftigare neu-

tronstrålning än vanligt kärnkraftsavfall. Plutoniumin-

nehållet gör det farligare att hantera än vanligt uran-

bränsle. Använt MOX-bränsle innehåller avsevärt

högre halter av flera andra transuraner än vanligt

använt uranbränsle, t.ex. det extremt långlivade nep-

tunium 237 och det ytterst radioaktiva curium 242.

Betänk att 900 kg plutonium motsvarar 180 Naga-

sakibomber!

Hur kan Sverige lösa problemet med det upparbe-

tade kärnavfallet? Det är ett etiskt dilemma. Man kan

göra en swap, dvs. ett utbyte, och ta hem motsvarande

mängd och samma typ av kärnbränsle som OKG en

gång skickade och som uppstår i svenska kärnkraft-

verk.

För vad skall Sverige göra med 900 kg plutonium?

Skall det bli 150 MOX-bränsleelement som OKG kan

använda om några år? Det skulle innebära att reakto-

rerna måste konstrueras om, och ännu mer pengar

skulle läggas på en livsfarlig oekologisk energiform.

Vi i Miljöpartiet de gröna anser att Oskarshamns

Kraftgrupp eller något annat svenskt kärnkraftsföretag

aldrig skall få tillstånd att producera eller använda

MOX-bränsle. Nu återstår att se vad SKI beslutar.

Kommer regeringen, trots att Anders Sundström i dag

sade att det är viktigt att inte vältra över kostnader på

våra barn och barnbarn, att gå på SKI:s beslut om det

är positivt inställt till användning av MOX-bränsle?

I så fall ligger det mig nära att uttrycka följande:

Förlåt dem icke, ty de vet vad de gör!

Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 7, 10

och 13. Miljöpartiet står givetvis bakom alla sina

reservationer.