Herr talman! Det finns många frivilliga krafter som arbetar för att öka tryggheten för kvinnor som utsatts för våld. Kvinno-, tjej- och brottsofferjourerna gör ett oersättligt arbete för att ge stöd till kvinnor i kris. Genom sin lokala förankring kan de lätt nå kvinnor på plats. För att få en bestående förändring till stånd måste också vi män som inte misshandlar kliva in och hjälpa till med att fånga upp de män som begår de här brotten. Det är viktigt att agera förebyggande. Män som känner att de av någon anledning håller på att tappa kontrollen över sitt beteende ska kunna vända sig någonstans för att samtala om sig och sin situation för att bland annat förebygga våldsanvändning.
Herr talman! Låt mig först gå in lite grann på den debatt som har varit som har handlat om finansiering och resurser till kvinnojourerna. Jag vill bara vädja till regeringspartierna att ändå ta till sig de signaler som nu kommer från kvinnojourerna runt om i vårt land att det är ett krångligt system och att kommunerna har svårt att administrativt hantera det system som är satt på plats. Risken är uppenbar att vår gemensamma målsättning att det ska finnas vettig och bra verksamhet inte blir genomförd för väldigt utsatta kvinnor som finns runt om i Sverige på kvinnojourerna i dag.
Herr talman! Johan Linander tog upp det manliga nätverket i riksdagen och sade att vi är överens. Ja, det är vi. Vi jobbar med konsensusprincipen. Vi jobbar med de områden där vi är överens. Sedan finns det en del innehåll där vi skiljer oss åt, och det jobbar vi inte med. Där är vi alltså inte överens.
Jag tycker att det nätverket är ett bra exempel på hur män och kvinnor - det finns också kvinnor som är intresserade av att vara med i nätverket - kan utgöra kunskapsbas och kunskapsspridare i det här parlamentet, vilket är högst väsentligt. Behovet av manliga inslag i arbetet med att möta män, precis som i riksdagens manliga nätverk, är väldigt viktigt. Att män kommunicerar med män som är nära att begå en handling eller redan har begått den är väsentligt. Det blir en annan kommunikation.
Det är viktigt att regeringen nu ser vad som händer runt om i vårt land. När män då kliver fram är det viktigt att de möts av en känsla från regering och riksdag att det är något bra.
Låt mig säga att regeringen här brister något. När det nationella manliga nätverket, som är nationellt och har funnits jättelänge, gjorde en uppvaktning av regeringen om ett pilotprojekt som handlade om att skapa förutsättningar för en mötesplats och telefonkontakt med män som slår eller som har haft tanken, möttes man av lyssnande och ganska stort ointresse. Ointresset bestod i att det tog enormt lång tid att få respons från regeringen om huruvida detta var möjligt. Så behandlar den nuvarande regeringen en ideell kraft som verkligen vill ställa sig upp och göra skillnad.
Jag tycker att regeringen med detta visar på ett ointresse av att släppa fram ideella krafter. Man väljer att ställa sig vid sidan av de kvinnor, som jag nämnde i min inledning, som gör ett enormt jobb. Jag tror att om man släpper fram den typen av krafter når man längre i jämställdhetsarbetet än man har gjort här och nu.
I går hörde jag när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni svarade på en interpellation rörande jämställdhet i statliga kommittéer. Hon svarade att alla sakministrar var och en för sig utgör sin egen jämställdhetsminister. Jag är lite rädd för att den synen tyvärr är sann. Ingen tar ett helhetsgrepp över jämställdhet och åtgärder om jämställdheten inte fungerar. Om inte jämställdhetsministern mer tydligt och samlat visar intresse för att hålla samman frågan om jämställdhet kommer vi att få fortsätta debattera frågor om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Allt hör ihop. Därför skrämmer jämställdhetsminister Nyamko Sabuni mig med den syn hon torgförde i gårdagens interpellationsdebatt. Det räcker med att se på vårt grannland Norge, som nu är kanske det första landet i världen med att presentera en hel, sammanhållen jämställdhetslagstiftning. Vi har att lära av våra grannländer.
Vad jobbar då det manliga nätverket för jämställdhet med? Man har under lång tid lagt kraften på att jobba i skolmiljöer, där man har försökt bemöta valet att ta till våld i stället för att klara konflikter på annat sätt. Man har jobbat med att lära unga pojkar att de har en valmöjlighet. Bara för att man är man ska man inte direkt välja att ta till våld.
Allt det arbete man har lagt ned har haft målsättningen att det är förebyggande arbete som ger de bästa och mest långsiktiga resultaten. Ett intressant faktum när det gäller riksdagens manliga nätverk för jämställdhet är att detta nätverk nu hittar andra nätverk runt om, internationellt, som vill jobba med samma inriktning - förebyggande arbete där män finns med i jämställdhetsarbetet sida vid sida med kvinnorna.
Om vi tar en titt på vad som har skett under de senaste åren i vårt land och som fortfarande sker kan vi se hur män nu väljer att ta ställning. Man tar ställning för något som är betydligt bredare och mer omfattande än vad vi i dag här debatterar. Män tar i dag ställning för att delta brett i ett arbete för jämställdhet - allt med kraftig tyngd på just förebyggande arbete. Frågan är då: Handlar förebyggande arbete om telefonlinjer och mötesplatser för våldsbenägna män? Ja, möjligen ska de ses som ett verktyg, men i stället handlar det om att vi män lär andra män hur allt hänger ihop - hur ojämställdhet mellan könen i vårt samhälle i dag påverkar mäns syn på kvinnor här och nu. Men självfallet blir en telefonlinje ett verktyg för att ta tag i och möta män som känner att allt har gått över styr eller är på väg att göra det.
Att slå en annan eller att begå ett sexuellt övergrepp är att begå ett otroligt övergrepp mot en människa. Det är ett övergrepp som många gånger bottnar i vilken syn den som utövar våldet har på den som våldet riktas mot. Det är maktutövning. Män som slår kvinnor ser sig själva i en maktposition. Män som slår män ser sig själva som utövare av makt. Här krävs samtal i tidiga år om jämlikhetsbegrepp och jämställdhetstänkande.
I går såg jag på ett av Utbildningsradions tv-program hur man i min hemkommun lät ungdomar i gymnasieskolan samtala om homosexualitet under svensklektionerna. Man lät alla formulera dikter med utgångspunkt i hur homosexuella ser på sin vardag. Det är ett sätt där man får lära sig genom att försöka sätta sig in i vilka känslor som leder oss när det handlar om hur vi bemöter varandra.
Normer och attityder i ett samhälle måste vi bemöta och försöka påverka gemensamt oavsett kön, sexuell läggning eller nationell bakgrund. Därför är det viktigt på vilket sätt regering och riksdag bemödar sig om att möta nya ideella krafter i det här arbetet. Det är insatser som verkligen gör skillnad i dag och än mer kommer att göra det för framtiden. Man kan välja linjen att nu enbart inrikta sig på att utvärdera det som är verksamt, men man kan också välja att vara progressiv. Samtidigt som man utvärderar kan man välja att agera, till exempel genom att bygga upp samtalsmottagningar eller telefonlinjer för män, vilka på sikt kommer att finnas tillgängliga för män i hela vårt land.
Här väljer regeringen att fördröja utvecklingen, vilket vi tycker är olyckligt. Vi menar att det är viktigt att regeringen verkar för att detta genomförs här och nu.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström, Margareta Persson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s), Eva Olofsson och Lena Olsson (båda v) samt Mehmet Kaplan (mp).