Herr talman! Låt mig klarlägga en sak: Jag sade i mitt anförande att när den här motionen behandlades motiverade ni inte varför ni avslog den. Det får Johan Linander titta efter i betänkandet vad gäller den nationella handlingsplanen. Precis som jag sade i början av mitt anförande har vi ett särskilt yttrande där vi talar om för läsaren vad vi har tagit för ställning. Vi har alltså inte ändrat oss på de flesta punkterna - dock när det gäller den här.
Nu är vi alltså på samma linje, Johan Linander. Nu säger du att jo, detta borde betraktas som psykisk misshandel. Det är precis vad ni sade för fyra år sedan. Men varför händer det då inget? Ni ingår ju i regeringsunderlaget. Hur i jösse namn ska omvärlden tolka detta? Här har ni i flera debatter med emfas hävdat att det bör vara en annan ordning än den vi har nu. Men när ni kommer till grytorna överger ni plötsligt denna er idé - som vi nu stöder.
Vi har tagit till oss av den kunskap som finns, och vi är inte sämre än att vi kan säga att vi ser att de reformer som vi genomförde förra mandatperioden, med brottsskadeersättning och socialtjänstens ytterligare ansvar, inte räcker. Det duger inte. Barnen är värda något bättre än vad vi nu har, och det kommer vi inte att skämmas för. Johan Linander kan raljera hur han vill i talarstolen - vi kommer inte att skämmas för den ståndpunkten, utan vi har faktiskt motionerat i ett par omgångar och sagt samma sak varje gång: Vi vill ha en utredning till stånd, men du tillsammans med dina allianskamrater, Johan Linander, avslår detta och har faktiskt inte motiverat det på något sätt som går att utläsa.