Herr talman! Jag skulle vilja kommentera något av det Inge Garstedt sade i sitt anförande. Det var frågan om att det är bra att kommunerna tar sitt ansvar, det är ingenting att klaga på. Nej, verkligen inte, det är så dags att man gör det.
Vi får väl ändå poängtera att det måste vara ett delat ansvar. Offer för brott har ju rättigheter enligt helt andra regler än när kommunen hanterar frågan. Det handlar om rättsväsendet, hur man bemöter brottsoffer, vad man får för information, att barnen verkligen får sitt målsägandebiträde som de har rätt till enligt lagstiftning och så vidare. Det finns en mängd saker att göra på det området.
Jag har aldrig hört kvinnojourerna säga att de inte tycker att kommunerna ska ta sitt ansvar. Vad de sade förra året vid hearingen var att de känner sig styvmoderligt behandlade och att de känner sig omyndigförklarade när det gäller att komma i åtnjutande av de utvecklingsmedel som regeringen har ställt till länsstyrelsernas förfogande och som kvinnojourer och brottsofferjourer kan komma i åtnjutande av om de får godkännande från sin kommun. Det är det de vänder sig mot.
Enligt den tidigare ordningen, som gällde innan den borgerliga regeringen tillträdde, kunde kvinnojourerna och brottsofferjourerna själva gå in med en ansökan, eller tillsammans med kommunerna eller kvinnojourerna och brottsofferjourerna tillsammans. Det fanns ingenting som hindrade det. Goda förslag och goda idéer till utveckling skulle tas om hand vid länsstyrelserna och bedömas där. Nu måste man tröska igenom kommunen. Har man oturen att bo och verka i en kommun där man kanhända har ett kommunalråd som påstår att det inte finns några sådana bekymmer i den kommunen och att det inte finns några skäl att lämna in en ansökan blir det platt fall.