Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Där lyfter vi i Vänsterpartiet fram att tillgång till skyddat boende behöver finnas i alla kommuner - så är inte fallet i dag.
Det behövs nationella riktlinjer för socialtjänstens arbete när det gäller mäns våld mot kvinnor, när det gäller samkönat partnervåld och när det gäller hedersrelaterat våld. Det saknas i dag. Det kan inte vara nödvändigt att varje kommun själv ska utarbeta riktlinjer, utan här ska man kunna ha nationella riktlinjer så att man kan samla ihop erfarenheterna när det gäller vad som har fungerat bäst.
Vi tycker också att det är viktigt att öka kunskapen hos äldreomsorgens personal om våld mot äldre kvinnor.
Det är vad som finns i vår reservation.
Herr talman! När vi i många år har kämpat för flickors och kvinnors rättigheter - vi har ett mångårigt arbete, egentligen långt mer än tio år, som nämndes här, när det gäller mäns våld mot kvinnor - borde det vara så att misshandel och våldtäkter av flickor och kvinnor skulle ha minskat. I stället är vi i en situation där det snarare är tvärtom.
Anmälda brott när det gäller misshandel och våldtäkt av flickor och kvinnor ökar i dag. I de flesta fall begås misshandeln och våldtäkten av någon de känner.
Varje år dödas ca 17 kvinnor av närstående män. Och jämfört med 2007 anmäldes 1 333 fler fall av misshandel mot kvinnor och flickor över 15 år.
Mörkertalen är väldigt stora - man tror att ungefär 20-25 procent av det som händer verkligen anmäls. I så fall skulle det begås 493 övergrepp mot kvinnor och flickor om dagen i Sverige.
Jag tror att det, på den positiva sidan, är så att fler anmäler. Vi har kommit någonstans med utbildning och kunskap och bemötande hos polis, rättsväsen, socialtjänst. Men samtidigt pekar allting på att också misshandeln och våldtäkterna ökar.
Jag tror att Lars U Granberg var inne på någonting väldigt viktigt. Man pratar om att man måste börja från grunden. Vi måste titta på maktförhållandena, de ojämna maktförhållandena, mellan kvinnor och män.
Om de kommer att öka framöver kommer både misshandel och övergrepp också att riskera att öka. I ett samhälle där kvinnor och män har lika mycket att säga till om och har en jämbördig relation tror jag att risken för både misshandel och våldtäkt minskar.
FN har en kommitté som jobbar med avskaffandet av diskriminering av kvinnor. De tittar på hur det ser ut i olika länder.
År 2008 kom en rapport där de hade tittat på Sverige. De uttryckte oro över att det ser så olika ut i kommunerna i Sverige, att det är så ojämnt med stödet. Vilket stöd man får om man är en våldsutsatt kvinna eller ett barn som har levt i en situation där till exempel pappa slår mamma beror väldigt mycket på var man bor.
De hade också synpunkter på att det inte finns tillräckligt med skyddade boenden överallt. Speciellt missar man de kvinnor som har särskilda behov. Det kan vara kvinnor som är missbrukare. Det kan vara kvinnor som på grund av någon funktionsnedsättning inte lika lätt kan få information eller som jourerna inte är tillgängliga för.
Länsstyrelsen tittade runt i Stockholm och konstaterade att hälften av Stockholms läns kommuner och stadsdelar saknade kvinnofridssamordnare och att hälften saknade aktuella handlingsplaner. Man gör en handlingsplan som hamnar någonstans, men den uppdateras inte och hålls inte aktuell. Då har den inte alls den betydelse som den måste ha för att arbetet ska gå framåt.
Cirka hälften svarade också att det inte finns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i kommun- och stadsdelarna i Stockholmsregionen. Man pekade också på att ökad kompetens är väldigt viktigt.
Från Vänsterpartiets sida har vi i vår budget och i motioner i flera år lyft fram detta att man måste satsa på bredden, så att kunskapen finns hos socialtjänsten men också i äldreomsorgen och handikappverksamheten. Den måste finnas bland dem som jobbar med kvinnor med missbruksproblem. Vi har avsatt pengar för det.
Vi har också, som jag sade, lyft fram som en av de viktiga frågorna i reservationen att det faktiskt inte finns boende och skydd för kvinnor. När länsstyrelsen tittade runt om i Stockholm lyfte kommunerna fram bristen på skyddat boende. Och Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, påpekade 2007 att de bara kunde erbjuda skyddat boende till hälften av de kvinnor som var i behov av det och att förfrågningarna hade ökat väldigt mycket.
Jag tror att det var i går eller förrgår som Socialstyrelsen kom ut med sin lägesrapport, som de gör varje år, om just individ- och familjeomsorg. De påpekade att kommunerna säger att det största problemet på det här området är att de inte har skydd och skyddat boende för de kvinnor som behöver det. Och de sade att ytterligare ett problem, som också kom fram tydligt när vi hade vår hearing i socialutskottet om hemlöshet, är att man inte har någon permanent bostad att komma vidare till, utan man sitter där på kvinnojouren och hittar alltså ingen bostad. Kommunerna har inte lyckats lösa detta. Det hänger ihop med bostadsbristen och den bostadspolitik som förs nu som naturligtvis innebär att det inte byggs hyresrätter. Det här visar på att det fortfarande finns mycket att göra ute kommunerna.
Vänsterpartiet har tydligt tagit upp tre krav som jag här vill ta upp och sammanfatta lite. Det ena är att det måste finnas skyddat boende för utsatta kvinnor och deras barn över hela landet. Det kan inte vara så att vi har stora vita fläckar. Det saknas kunskap, och den måste vi bygga på. Ett annat problem som har kommit fram är resurserna. Som tidigare sagts här har många kvinnojourer brist på resurser. De lever under osäkra förhållanden. De ska söka utvecklingspengar, och det är krångligt. Det kommer pengar en gång om året. De här systemen gör att de ofta inte vet vilken ekonomi de har för kommande år. Vi tycker att vi borde ta ett nationellt ansvar för ett långsiktigt stöd till kvinnojourerna, så att de kan jobba på och inte behöver bekymra sig och jobba med att ordna sin finansiering utan jobba på med det som det handlar om, att ge skydd, stöd och samtal till de kvinnor och barn som är utsatta.
Herr talman! Jag besökte häromveckan en verksamhet i Göteborg som heter Bojen. Det är en verksamhet som arbetar med stöd till barn och deras våldsutsatta mammor och som har funnits i ungefär fem år. Det var intressant att ta del av deras erfarenheter.
Vi har ju pratat mycket om att bristen på kunskap inom socialtjänsten, men de pekade på nödvändigheten av kunskap hos andra myndigheter. De sade att många av kvinnorna som de har kontakt med blir rent ut sagt kränkta. De kan få frågor som varför gick du inte bara. Det finns bristande kunskaper om vad det innebär att vara ett brottsoffer, att vara traumatiserad av att ha levt i en våldsrelation. Det här kan man ibland träffa på i socialtjänsten, som inte alltid har den kunskapen, men även hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Och det är arbetslinjen som gäller i dag. Om du har levt i en våldsrelation, är traumatiserad och är ett brottsoffer har de kanske inte den kunskapen att du inte kan gå ut och jobba på en gång.
De pekade också på att en välutbildad misshandlande man med bra jobb och utbildning som är kontrollerad uppfattas som väldigt trovärdig jämfört med en kvinna som är i trauma och inte kan ge samma strukturerade intryck. Man missar då att lyssna på barnet i fråga.
Det var också intressant att höra att de sade att ett nytt vapen för männen är ekonomiskt våld. De tog upp frågor som jag inte träffat på. Man använder bodelningen som vapen mot den kvinna som de misshandlat, det vill säga att när kvinnan flyttar och man ska skiljas blir bodelningen aldrig klar. Det blir rättsprocesser som det dras ut på i det oändliga, och där står då kvinnan utan någon ekonomi och någonting att bygga sitt nya liv på. Det som de skickade med, och jag är glad att den förändringen kommer, är att barnen måste kunna få stöd och behandling oavsett vad den misshandlande pappan skulle säga.
Det finns ett behov av kunskaper som är mycket bredare hos försäkringskassa, arbetsförmedling och andra än det som vi många gånger har tagit upp. När en kvinna som inte har jobb, har varit sjukskriven och ska komma tillbaka förstår man inte vad det innebär att ha levt i en våldsutsatt relation. Det tror jag är något som vi alla behöver ta till oss.
Det ekonomiska våldet tycker jag också är något som vi behöver fundera på. De tog som det mest hårresande exemplet hur män med gott om pengar i plånboken ser till att köpa en bostadsrätt eller en villa bredvid kvinnans och barnens hem. Det kan ju inte vara så himla roligt att bo vägg i vägg med den man som har misshandlat en. Men den som har pengar kan använda dem.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi måste ge ett långsiktigt stöd till kvinnojourerna. Det är ännu angelägnare nu när kommunerna kommer att bli pressade av minskade skatteintäkter, ökat försörjningsstöd och utan statliga bidrag i år. Vi får se vad det blir när det behövs 14 miljarder nästa år. Risken är att man inte anser sig ha råd att bygga ut stödet till kommunerna på det sätt som behövs, för det finns stora brister när det gäller boendet, skyddet och stödet till kvinnor och barn som är våldsutsatta. Vi kan inte ha det så att det beror på var i Sverige man bor för att det här ska fungera.
(Applåder)
I detta anförande instämde Lena Olsson (v).