Herr talman! Alla som någon gång har talat med en kvinna som levt i en våldsam och skräckfylld miljö, som det innebär att bli misshandlad i sitt eget hem, det som borde vara den tryggaste platsen på jorden, blir också sporrad att försöka göra allt som står i ens makt för att komma åt det här problemet. Det är absurt att mäns våld mot kvinnor fortfarande en bit in på 2000-talet är så utbrett och vanligt att vi om och om igen måste debattera hur vi ska kunna gå vidare, hur vi ska kunna skärpa lagen ytterligare och så vidare. Men precis så illa är det.
Trots att det har uppmärksammats så många år i kampanjer flera gånger om - jag håller med dem som har sagt att det behövs ännu fler, men det har gjorts om och om igen - och det har gjorts många andra saker för att komma till rätta med detta så fortsätter män att slå sina fruar, sina före detta fruar och flickvänner i lika stor omfattning, verkar det som, och kanske mer än tidigare.
Kvinnojourerna gör ett fantastiskt arbete för att ta hand om den akuta situationen. Det är ju det de kan hjälpa med. De kan se till att kvinnor och barn just akut får den hjälp de behöver. Vi kan diskutera hur det ska utformas exakt, om kommunen ska ha ansvaret eller inte, men det är viktigt att vi satsar på den här verksamheten. Regeringen har faktiskt lagt mer pengar på den för att visa att man inser hur viktigt det är. Kvinnor som ofta själva har varit drabbade kan också ha en annan förståelse och därför hjälpa på ett sätt som en myndighet kanske inte kan.
Nu är det, som många har varit inne på, två år sedan den handlingsplan lades fram som ska vara ett strategiskt instrument för att man samlat ska kunna se på de här frågorna och sätta in åtgärder på många olika punkter. Brottsförebyggande rådet har redan fått i uppdrag att utvärdera hur det går med handlingsplanen punkt för punkt. Det är väldigt bra.
Det man redan kan se är att arbetet har intensifierats på många punkter och inom många myndigheter. Det vi också tyvärr kan se är att insatserna fortfarande inte räcker.
Vi hade besök för en tid sedan i justitieutskottet av företrädare för Brå, bland andra generaldirektören. Han konstaterade då att uppklaringsprocenten när det gäller våld i nära relationer borde kunna öka från 30 procent, som det är i dag, alltså en tredjedel, till åtminstone 40-50 procent genom en del åtgärder.
Han nämnde bland annat att fler vittnen skulle höras. Där kan man också tänka sig att barnens vittnesmål blir dokumenterade, deras upplevelse av det som har hänt. Fler skador ska dokumenteras omedelbart. Fler brottsoffer borde motiveras att delta i utredningen. I dag är det två av tre som gör det. Det är väl en framgång, men det borde alla göra som har blivit utsatta för detta fruktansvärda. Fler misstänkta skulle också förhöras och brottsoffer med utländsk bakgrund uppmärksammas särskilt. I de fallen klaras ännu färre brott upp än de som rör svenskfödda.
Det här är ganska enkla åtgärder som mer handlar om hur polisarbetet organiseras och hur stor vikt man lägger vid brottet än om ökade kostnader. Jag läste i polisens budgetunderlag för 2010-2012, och där skriver man att arbetet mot brott i nära relationer nu ska intensifieras. Målsättningen är att antalet anmälningar ska öka, att mörkertalet ska minska och att stödet till de drabbade ska förbättras; en målsättning som jag tror att vi alla hoppas också ska uppnås.
Lagstiftningen ska också skärpas ytterligare, och några har nämnt Stalkningsutredningen. Jag tror att de förslag som den kommer med är steg i helt rätt riktning. De föreslår att en ny brottsrubricering ska införas som ska kallas olaga förföljelse. I dag är det så att en person som förföljer en annan utan att gå till handgripligheter inte straffas för det. Den psykiska press som det innebär för den som vet att hon ständigt är övervakad, att någon faktiskt bevakar varje steg hon tar, kan vara lika psykiskt påfrestande som att bli fysiskt attackerad.
Lagen om besöksförbud för män som misshandlat föreslås också bli ersatt av en lag om kontaktförbud. Det är alltså en betydlig skärpning. Många trakasserar ju sina före detta kvinnor med sms till exempel, som också kan vara väldigt påfrestande, alltså kontaktförbud i stället för besöksförbud. Sedan finns möjligheten att övervaka dem som har fått den domen med elektronisk fotboja.
De föreslår också bättre skydd för personuppgifter. I dag är det fortfarande ganska enkelt att få tag i skyddade uppgifter. Det kan naturligtvis få förödande konsekvenser för en kvinna som är förföljd.
Straffbestämmelserna för kvinnofridskränkning kommer också att ses över. Förhoppningsvis kan fler kvinnor än i dag få hjälp via den här skärpta lagstiftningen som jag verkligen hoppas kommer att träda i kraft snarast.
Några har också nämnt Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, men jag vill också göra det. Deras betydelse växer hela tiden i styrka. Den kvinnofridslinje för våldsutsatta kvinnor som drivs av dem på regeringens uppdrag har fått ett stort genomslag under det år den har varit verksam. Varje månad kommer drygt 3 000 samtal in från hela landet. 36 000 våldsutsatta kvinnor har hört av sig under ett år. Det är skrämmande, men det visar också att linjen fungerar och att många kan få hjälp via den.
Nationellt centrum gör också undersökningar där man jämför hur bra kommunerna är på att visa hur en kvinna som har utsatts för våld kan få hjälp - via till exempel hemsidan. Under 2007 saknade varannan kommun sådan information på sin webbplats, men 2008 får i stället varannan kommun högsta betyg av detta centrum därför att de så tydligt redovisar på vilket sätt, var, när och hur en kvinna som har utsatts för våld kan få hjälp. Det här visar att systematiska uppföljningar är ett bra sätt att arbeta på. Det är samtidigt trist att var femte kommun fortfarande saknar relevant information på sin webbplats, och det finns fortfarande mycket att göra. Det kan få ödesdigra konsekvenser för en kvinna som snabbt behöver komma i kontakt med någon myndighet eller frivilligorganisation.
I dag behandlar vi ett antal motioner från allmänna motionstiden. De flesta tar upp frågor där arbete redan pågår i en eller annan form, antingen i en utredning eller i uppdrag som getts till olika myndigheter. Därför avstyrks de trots att förslagen ibland är behjärtansvärda och trots att majoritetspartierna och oppositionen i flera fall faktiskt är överens om tagen.
Jag kan också bli otålig och tycka att allt arbete tar för lång tid. Men om det ska bli kvalitet i det som kommer ut av arbetet måste det tyvärr ibland ta sin tid. Det innebär inte att utvecklingen under tiden står stilla. På flera håll i landet tar myndigheterna själva initiativ till samverkan. Kvinnofridsprogrammet i Malmö är ett bra exempel. En rad myndigheter som ansvarar för kvinnor som utsatts för våld och misshandel har förlagt sin verksamhet under samma tak och på det sättet fått till stånd bättre förutsättningar för både den egna verksamheten och - vilket är viktigast - den våldsutsatta kvinnan. Mycket kan, som jag har sagt tidigare, genomföras utan stora kostnader. Samverkan kan till och med leda till minskade kostnader, åtminstone på sikt.
Barn som bevittnar våld är en otroligt utsatt grupp i vårt samhälle. Jag har sett den film som Elisebeht nämnde, och jag har också pratat personligen med barn som utsatts för våld i hemmet. Jag vet hur oerhört hårt de drabbas. Jag håller med om att vi hela tiden måste gå vidare så att barnen särskilt uppmärksammas. Det är inte så att det inte har hänt något alls under de två åren. Socialtjänsten har fått tydligare direktiv om att barnen ska höras och uppmärksammas på ett annat sätt när man till exempel vet att deras mamma misshandlas. Barnskyddsutredningen pågår och ska snart, i juni, lägga fram sitt förslag. Den ska göra en bred översyn av lagstiftningen när det gäller över huvud taget utsatta barn. Jag vet inte om denna fråga kommer upp i slutbetänkandet, men det skulle inte förvåna mig om den kan göra det.
En annan fråga som också har tagits upp och utretts är att det i dag fordras båda föräldrarnas samtycke om ett barn som har bevittnat våld i hemmet ska få behandling. Det är en absurd sak egentligen. Den man som har slagit går ju ofta inte med på detta, och därför får alltså inte barnet som borde få terapi eller något liknande det i dag. Nu har man utrett detta och ska gå vidare och lägga fram ett förslag som ändrar på förhållandet. Det görs hela tiden framsteg, men alldeles för lite och alldeles för långsamt. Jag håller med om det. Det skulle jag tycka om ni satt vid makten, och det kan jag tycka nu också. Det är så oerhört behjärtansvärt.
Skärpt lagstiftning. Mer samverkan mellan myndigheter. Satsningar på att klara upp fler brott. Allt är nödvändigt och bra. Men det förebyggande arbetet är i längden det som kan minska brottsligheten även på det här området.
Handlingar börjar ofta med ord. Ordets makt över tanken är stor. På senare år har språkbruket i våra skolor, inom idrotten och inom vissa medier förråats på ett sätt som jag verkligen inte kunde föreställa mig när jag själv var lärare för 20 år sedan. Att bli kallad hora är vardagsmat för elever och för lärare i dag. Det är så vanligt att de flesta tjejer rycker på axlarna åt det, och många lärare orkar inte reagera längre. På idrottsläktarna är kvinnliga könsord det mest nedsättande man kan använda när man vill skrika något riktigt fult. Det står pappor och skriker vid sidan om sina barn. Det är klart att barn tar intryck av det de hör. Om vi inte lär barnen från början att respektera varandra som människor och att var och en har rätt till personlig integritet är steget inte långt till övergrepp, särskilt inte i en situation då man är avtrubbad av alkohol och droger. Därför har alla, inte minst vanliga hyggliga män, det finns ganska många sådana, ett ansvar för att genom sitt eget sätt att handla och uttrycka sig förebygga det våld som fortfarande drabbar så många kvinnor så hårt.
(Applåder)
I detta anförande instämde Inge Garstedt och Boriana Åberg (båda m), Maria Kornevik Jakobsson och Johan Linander (båda c) samt Helena Bargholtz (fp).