Fru talman! Det är riktigt, det finns fler personer runt kvinnorna, och det finns varianter på våld i nära relationer. Vi är helt överens om det.
När det gäller brottsskadeersättning infördes den under förra mandatperioden. Det var ett steg i rätt riktning, på samma sätt som det var ett steg i rätt riktning att uttala att socialtjänsten har ett långtgående ansvar för att hjälpa och stödja barn som bevittnat våld.
Vad gäller skadestånd är det oerhört viktigt att man i förundersökningen, och också i domslutet, synliggör barnen för att de ska kunna komma i fråga för skadestånd. Det är Brottsoffermyndighetens skadeståndsnämnd som hanterar dessa frågor. Om man talar med dem visar det sig, vilket vi kunnat befara, att såsom förundersökningarna och domarna är skrivna blundar de för barnen. Det är inte särskilt många barn som syns. Det betyder att vi inte vet hur den straffskärpningsgrund som vi införde - jag tror att det är fem år sedan - används. Ofta står inget om det i domslutet.
Förutsättningarna för att barnen ska få skadestånd undanröjs alltså när förundersökning och domstolar inte skriver på ett sådant sätt att det framgår att det har funnits några barn där.
När det gäller mamma som har misshandlats av son är det dessbättre så att hon fångas upp av fridskränkningslagstiftningen eller den vanliga brottsbalken när det gäller våld. Det gör dessvärre inte barnen. De fångas inte av fridskränkningslagstiftningen. Det betraktas inte heller som psykisk misshandel att utsätta barnen för att bevittna våld. Det är egentligen detta som vi vill undersöka: om det inte vore rimligt att vi skulle ha en sådan lagstiftning.