Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på framställda yrkanden.
Numera har vi med alliansregeringen äntligen fått samlade regeringsdokument, samlade åtgärdsprogram, som är vägledande för myndigheterna när det gäller kvinnovåldsfrågor. Vi har fått de två handlingsplanerna, den mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer och den mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Det pågår en mängd olika arbeten i departementet kring frågorna om kvinnovåld. Vi har också fått en kvinnofridslinje.
Två och ett halvt år har passerat, och de har satt sina tydliga spår. Vi har kraftigt förstärkt rättsväsendet. Vi har 3 000 fler poliser jämfört med vad vi hade när alliansregeringen tog över, och vi ska ha 20 000 poliser 2010.
Har då antalet poliser någon betydelse när det gäller våld mot kvinnor? Ja, visst har det det! Det är poliserna som utreder. De ska förebygga. De ska också kunna se när det har begåtts brott. I början av 90-talet dömde man till dråp i det här landet när det utdelats många knivhugg; då var inte avsikten att mörda. I dag vet vi att det i många fall är fråga om hedersrelaterat våld. Vi har "balkongsjälvmorden" och utnyttjandet av unga människor för utförande av hedersrelaterat våld. Allt det här är saker och ting som poliserna kan se. Det är därför det är så viktigt att vi har många poliser i vårt land.
Vi har också gett polisen och åklagaren effektivare verktyg mot brottsligheten. Varför är det viktigt? Jo, därför att en del av våldsbrotten som begås mot kvinnor begås av gäng, ofta unga gäng, som på något sätt ska visa sig stora och starka. För att komma åt det här behöver polis och åklagare väldigt bra hjälpmedel. Dem förstärker vi.
Vi har i de här handlingsplanerna levererat uppemot 100 konkreta åtgärder. Vi har också från alliansregeringen åtgärder som ligger på vänt. Vi förbereder en straffskärpning mot våldtäkt, grov kvinnofridskränkning och andra allvarliga våldsbrott. Vi förbereder en lagstiftning mot stalkning, det vill säga olaga förföljelse. Det här kommer att ge väldigt stora fördelar för kvinnor som är utsatta för förföljelse.
Det pågår ett kontinuerligt arbete med att förbättra statistiken på olika sätt, också för att vi ska kunna följa ett ärende framåt och se vad som händer med det.
Kvinnojourerna fick 108 miljoner år 2007. År 2007 och 2008 fick de totalt 218 miljoner. Dessutom har vi gett extra pengar till de organisationer som jobbar med det här: brottsofferjourer, kvinnojourer etcetera. Att kommunerna nu ordentligt tar över ansvaret för kvinnojourernas verksamhet måste väl alla se som någonting väldigt bra. Det är väl inte så att ett så betydelsefullt arbete som det som kvinnojourerna utför och som man har varit initiativtagare till och fått samhället och oss politiker att acceptera som nödvändigt i samhället ska utföras som obetalt arbete? Det är väl ett kommunalt ansvar, på samma sätt som skolan är ett kommunalt ansvar?
Dessutom vill jag nämna att man har gett mer pengar till domstolar och åklagare för att de ska kunna ge ett bättre bemötande och få större kunskaper om dessa frågor.
En bit i det här med våld mot kvinnor och flickor som sällan diskuteras är skolans betydelse. Alliansregeringen ser nu genom olika åtgärder till att man får mer ordning och lugn i skolan och därmed kan bedriva undervisning och förmedla kunskap om de här viktiga frågorna till eleverna.
Vi har fått kvinnofridslinjen, där den som vill ringa kan vara anonym. Det kostar ingenting. De vanligaste frågorna till kvinnofridslinjen är: Är det här verkligen våld? Min man hotar mig - vad ska jag göra? Vad händer med barnen om jag lämnar honom?
Det är självklart att i och med de åtgärder som har vidtagits, i och med kvinnofridslinjen, i och med bättre bemötande på sjukhus etcetera blir antalet anmälda brott fler vad gäller kvinnovåld. Det är väldigt bra.
Jag vill i det här sammanhanget säga att numret till kvinnofridslinjen är 020-50 50 50. Dit kan man som sagt ringa och vara anonym.
Fru talman! Vår alliansregering handlar. Man har kunskap. Man inhämtar ständigt nya kunskaper. Vår regerings mål är att minska kvinnors utsatthet.
Fru talman! Kan någon tänka sig något så omanligt och så fegt som att slå, slå en kvinna, slå över huvud taget? Ändå är det så att nästan alla kvinnor känner någon kvinna som har blivit utsatt för våld, fysiskt eller psykiskt. Våldet känner inga gränser. Det sker oberoende av ekonomi. Det sker i alla grupper i samhället. Ni kommer väl ihåg tv-serien med den ledande politikern som misshandlade kvinnan han var gift med? Vi kommer ihåg översten. Fallen kan göras jättemånga. Våldet finns mitt ibland oss, och det har olika ansikten och olika uttryck. Vi måste allihop hjälpas åt, för vi har alla ansvar för att våldet mot kvinnor minskar. Vi måste på olika sätt se till att den som utsätter någon annan för övergrepp anmäls. Oftast är det en man. Vi vet att man fortsätter att misshandla. Man fortsätter i det nya förhållandet.
Det leder ibland till döden.
Vi vet också att barnen som bevittnar våld tar skada. Vi vet att det är svårt för barnen att glömma. Man glömmer aldrig de scener som har etsat sig fast. Man kan inte glömma den där hjälplösheten, den förtvivlade hjälplösheten.
Det finns ett förslag om att vi ska plocka in barnen som målsägare. Det finns också, precis som Elisebeht Markström säger, flera motioner från de borgerliga i den här frågan som vi skrev när vi var i opposition. Det här är en fråga som starkt uppmärksammats i departementet. Däremot är det kanske inte möjligt att välja den väg som man den gången tittade på när motionerna skrevs. Det väsentliga är att barnen blir sedda och att barnen får den hjälp de behöver. Sedan kommer någon annan in från den sociala sidan när det gäller de sociala insatserna.
Det viktiga är att barnen finns med i förundersökningen, att barnen finns med i protokollen och därmed kan få hjälp och får den ersättning de har rätt till, men framför allt får hjälp. Det är möjligt att man kan titta på administrativa åtgärder. Det väsentliga är inte hur vi rent rättstekniskt ser på barnet, om det är problem med det, utan det är att barnet får hjälp och sina behov tillgodosedda. Det är möjligt att det kan lösas genom att se hur man administrativt handskas med protokollen i rättegångar. Jag vet att det pågår ett arbete för att se om det finns några brister. Såvitt man vet i dag finns barn med i de flesta fall där de ska vara med. Finns de inte och det visar sig att detta är ett väldigt stort problem måste det åtgärdas på något sätt.
(Applåder)
I detta anförande instämde Krister Hammarbergh (m) och Helena Bargholtz (fp).