Herr talman! Jag har inte den rädslan. Det Sverige
har fått kritik för har framför allt varit att vi inte har
det lagstöd som man anser att direktivet kräver.
Det handlar mycket om juridik. I Sverige skriver
man inte lag på samma sätt som man gör i det som
kallas för EU-rätten. I Sverige skriver vi lag som vi
skriver författningskommentarer till. I många länder i
EU står precis allting i paragraftexten.
Vi hamnar lite grann i konflikt om hur man skri-
ver lag i Sverige och i EU-rätten. Därför har kommis-
sionen krävt att vi i den svenska lagtexten i miljöbal-
ken ska skriva lag på det sätt som EU-rätten kräver,
dvs. att allting ska stå i paragraferna.
Där har Sverige försökt förklara att vi inte har den
traditionen här. Nu har man tvingats ge sig och införa
det som direktivet säger i lagtext. Det här diskuterar
juristerna mycket. Det är egentligen en juridisk dis-
kussion snarare än en politisk diskussion.
Art- och habitatdirektivet innebär att man plockar
ut ett antal arter och ett antal biotoper som ska skyd-
das. Sedan bryr man sig inte om hur mycket vi har av
den typen och hur det ser ut i respektive land. Det
innebär att det här i Sverige blir oerhört mycket som
ska skyddas därför att Tyskland inte har den typen av
biotoper eller därför att Spanien har den typen av
biotoper.
Vi måste naturligtvis se till att vi sparar så pass
mycket att vi kan säkerställa en typ av biotop. Men
det måste också finnas en möjlighet att känna att
skyddet blir så pass starkt som vi vill. Det får inte
vara så att vi lämnar in en förskräcklig mängd områ-
den till Natura 2000 för att vara bäst i klassen och så
småningom upptäcker att vi ändå inte kan se områden
det skydd som faktiskt krävs.
Jag tycker att det Sverige har gjort inom Natura
2000 är imponerande. Vi har lämnat in enormt många
områden, flera tusen områden. Att klaga på det tycker
jag inte finns något skäl till. Låt oss bara se till att de
områdena får det starka skydd som Natura 2000 krä-
ver. Man får inte göra någonting i de områdena.