Herr talman! Den skrivelse, Hållbara Sverige,
som detta betänkande i huvudsak är baserat på inne-
håller en redovisning av hur arbetet med strategier
och åtgärder för en ekologiskt hållbar utveckling
fortskrider i Sverige, inom EU och internationellt.
Vad vi kan konstatera är att det finns mycket kvar
att göra för att nå en ekologiskt hållbar utveckling
både i Sverige och internationellt. En förutsättning för
en hållbar utveckling är en försiktig användning av
jordens naturresurser och skydd av vårt ekosystem.
Begreppet hållbar utveckling innebär att man ser
till hela jorden och till framtiden. Ett samhälle som är
hållbart är alltså ett samhälle där människornas behov
tillgodoses och förbrukningen av naturresurser håller
sig inom ramen för det rättvisa miljöutrymmet. Detta
innebär att en hållbar utveckling handlar om mer än
ren miljö. Man måste även ta hänsyn till och hitta
konsumtionsmönster som är moralistiskt försvarbara
för att dela jordens resurser på ett mer rättvist sätt.
Miljö är ju ett av tre prioriterade områden under
Sveriges ordförandeskap i EU. Detta förpliktigar.
Sveriges agerande hemma och internationellt på mil-
jöområdet samt Sveriges steg och vilja att gå i rikt-
ning mot en ekologiskt hållbar utveckling har bety-
delse för många andra länder. Inte minst därför är det
viktigt att vi är pådrivare och föregångare på området
ekologiskt hållbar utveckling. En utveckling som inte
är ekologiskt hållbar är inte heller på sikt ekonomiskt
hållbar. Detta måste alltfler komma till insikt om.
Jag vill i dag lyfta fram ett område som behandlas
i betänkandet och som kan anses vara på väg mot en
ohållbar utveckling. Det är vårt avfall och vår av-
fallshantering.
Jag tror att vi människor aldrig har producerat el-
ler orsakat så mycket sopor som vi gör i dag. Avfall
är en resurs som kan nyttiggöras på olika sätt. Inrikt-
ningen måste vara att minimera tillkomsten av avfall
samt att ta hand om det som uppstår på ett hållbart
sätt. Nu oroas vi av kommuners mycket stora satsning
på sopförbränning som gör att man binder upp sig för
ett system som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.
Det mesta av soporna skulle kunna återvinnas, men
kommuner och bolag satsar i stället på att bränna
dem. Då kan man nämligen ta betalt för att ta emot
soporna och sedan sälja billig värme från förbrän-
ningen. En del kallar detta för energiåtervinning,
men det är en resursslösande hantering som inte har
plats, som jag sade tidigare, i ett hållbart samhälle.
Vi anser att förbränning av sopor, med dagens
sammansättning av avfallet, strider mot en hållbar
utveckling. Bara som ett exempel kan nämnas att
minst 50 kilo kvicksilver från enbart knappcellsbatte-
rier årligen hamnar i naturen via sopförbränning och
soptippar. Det tycker jag rimmar illa med statens
satsningar på att fasa ut kvicksilver från samhället.
Jag skulle kunna ta många liknande exempel.
Förra året förbrändes ca 2,2 miljoner ton sopor i
landet, trots att merparten av soporna skulle kunna
återvinnas eller behandlas biologiskt.
Reforsk har i en undersökning 1998, som heter
Plockanalys av hushållens säck- och kärlavfall, redo-
visat att över 80 % av hushållsavfallet är lämpat för
återvinning i form av kompostering, rötning och ma-
terialåtervinning. Om vi behandlade soporna enligt
avfallshierarkin skulle det inte finnas något stort
behov av mer förbränning utan i stället ett stort behov
av mer återvinning och biologisk behandling, och det
är detta som behöver byggas ut.
Förbränningen leder till ökade utsläpp av mil-
jögifter, brutna kretslopp, negativ utveckling inom
materialområdet, svårigheter för miljövänliga energi-
källor - ja, man skulle kunna säga att det är en nega-
tiv utveckling ur miljösynpunkt.
Vi ser med oro på den snabbt expanderande im-
porten av olika mer eller mindre farliga avfall eller
sopor - en import som ständigt ökar på grund av att
det är ekonomiskt fördelaktigt att förbränna avfallet i
Sverige jämfört med andra länder som har skatt på
avfallsförbränning.
Ekonomiska styrmedel ger rätt utformade kost-
nadseffektiva signaler till producenter och avfallsak-
törer att skapa förutsättningar för en hållbar av-
fallspolitik. Det behövs alltså ekonomiska styrmedel
för att styra avfallsströmmarna i en hållbar utveck-
ling. Det innebär att förbränning och deponering bör
ha en likvärdig skattenivå.
Förbränning är nu den billigaste behandlingsfor-
men och återvinning den dyraste. Det är inte hållbart
att bygga och låsa fast sig i ett avfallssystem som
bygger på förbränning som den stora framtida avfall-
smottagaren. Därför är det angeläget att följa upp och
utvärdera avfallsbeskattningens styreffekter.
Vi i Vänsterpartiet har avstått från att reservera
oss i denna fråga och nöjt oss med ett särskilt yttran-
de, då vi avvaktar resultatet av den i budgetproposi-
tionen utlovade utvärdering som ska ske av hur av-
fallsbeskattningen fungerar. I samband med den vill
vi aktualisera frågan om en utvidgning av skattebasen
till att även omfatta förbränning av avfall.
Herr talman! I januari kom det en larmrapport
från FN som sade att medeltemperaturen i världen
under detta sekel kommer att stiga med mellan 1,4
och 5,8 grader. Detta låter inte mycket för en del,
men det är mycket och kan få förödande konsekven-
ser. På fem år har gränsen för det värsta scenariot
flyttats upp med mer än 2 grader. Den främsta orsa-
ken är utsläppen av koldioxid från biltrafik, oljeupp-
värmning och oljekraftverk.
En hållbar utveckling i Sverige förutsätter även
åtgärder på internationell nivå. Koldioxidutsläppen
och sätten att minimera samt beskatta dem är en så-
dan fråga. Och i den frågan har vi lämnat ett särskilt
yttrande.
I betänkandet framgår det på tre rader att utskottet
inte nu varit berett att föreslå något uttalande från
riksdagens sida med anledning av det framförda fp-
motionskravet beträffande koldioxidbeskattning inom
EU.
Vi i Vänsterparitet vill dock med anledning av
detta ställningstagande klargöra att det enligt vår
mening är av stor vikt att få till stånd gemensamma
regler och miniminivåer för en koldioxidbeskattning
inom EU. Vi förutsätter att regeringen verkar för en
minimiskatt på koldioxid inom EU. Skulle det visa
sig att nuvarande regelverk inom EU i praktiken
omöjliggör beslut om en sådan skatt bör man enligt
vår mening överväga en revidering av det existerande
fördraget.
Jag skulle vilja gratulera Harald Nordlund till att
lyfta upp de marina frågorna. Det är fler i denna
kammare som borde göra det. Skyddet av vår marina
natur och miljö är faktiskt svagt. Hade det varit så
svagt på land hade det varit ganska stora upprop och
stor opinion. Nu är ett arbete på gång med att förstär-
ka skyddet för marin miljö, men det behöver faktiskt
tryckas på ganska starkt på respektive länsstyrelse så
att det genomförs också.
Slutligen yrkar jag bifall till hemställan i betän-
kande MJU10.