Fru talman! Som utbildningspolitiker måste man
alltid ha klart för sig att alla missförhållanden i
skolan eller saker som man skulle vilja ställa till
rätta inte enbart beror på skolans egen verksamhet,
utan de är beroende av andra samhälleliga faktorer
såsom arbetslöshet och annat.
Det är klart att vi från Vänsterpartiet lägger fram
förslag som handlar om skolans arbete och dess
förutsättningar att utveckla det pedagogiska och
organisatoriska arbetet. Detta vill jag säga med
anledning av det senaste anförandet. När vi från
Vänsterpartiet lägger fram förslag till riksdagen om
att öppna skolan och dess verksamhet mot
samhället i övrigt är ju de andra partierna, inklusive
Folkpartiet, beredda att avslå dem.
När jag har läst statsrådet Asks svar på Johan
Lönnroths interpellation har jag funderat över
vilket perspektiv jag skall lägga på svaret och hur
jag skall förstå det. Svaret är ju i stort sett
intetsägande. Dessutom är det, om det nu är
möjligt, motsägelsefullt. Det bortser från vissa
faktorer av vilka jag vill ta upp ett par tre stycken.
Statsrådet säger att mellan 1980 och 1991 ökade
kostnaden per elev i grundskolan med ca 25 %.
Samtidigt minskade ju den statliga andelen av den
totala skolkostnaden. Det innebär att det inte
enbart är den borgerliga regeringen som är skyldig
till de förhållanden som nu råder. Detta vill jag ha
sagt. Också den tidigare socialdemokratiska
regeringens företrädare bör ha detta i minnet när
de deltar i en debatt av det här slaget.
Vidare säger statsrådet att det är lokalt, nära
verksamheten och i kontakt med dem som direkt
berörs av besluten som det bästa underlaget för
nödvändiga prioriteringar finns. Hur stämmer det
med det förhållandet att man nu föreslår en
neddragning av hemspråksundervisningen i skolan
med 120 miljoner kronor -- 120 miljoner kronor av
de 318 miljoner kronor som återstår av anslaget till
hemspråksundervisning, om man räknar bort
studiehandledning och anslaget till nordiska språk?
Hur stämmer ett sådant uttalande med förhållandet
att regeringen hårdnackat står fast vid att anslaget
till privatskolor minsann skall vara 85 % av den
genomsnittliga elevkostnaden?
Om jag vore elev i grundskolan eller i
gymnasieskolan, skulle jag ställa mig väldigt
frågande till det svar som Johan Lönnroth har fått.
Statsrådet tar ju inte till sig tidigare rapporter och
den opinion som har funnits från 1985 och framöver
från lärarfack, elevorganisationer osv. Hon kan
inte se att det finns en utveckling som är oroande
och som kan betecknas som en ökande segregering
inom skolan. Detta är väldigt märkligt. Ett partis
företrädares förmåga att kunna se orättvisor och
dåliga förhållanden i skolan beror tydligen på om
de befinner sig i opposition eller inte. Så får det inte
vara. Det betyder att deras förmåga till kritisk
analys står i direkt proportion till väljarunderlaget.
Det vore skrämmande om fördumningen ökar med
antalet fler röster som man får.
Det finns en social segregation. Det finns skolor
som snart inte har en svenskfödd elev. Detta är
segregation. Vi borde ta in varje detaljinformation
om att det finns tydliga tendenser till segregation
och slå larm och agera utifrån detta, om vi har ett
nationellt ansvar för skolan och om vi verkligen i
sann västerländsk humanistisk anda och med
substantiell kristen etik vill ha en likvärdig skola.
I en frågedebatt då jag tog upp frågan om avgifter i
skolan och pekade på dessas segregerande funktion
sade statsrådet att hon var beredd att bevaka och
följa upp frågan. Därför är detta interpellationssvar
något förvånande. Jag tycker att en väg vore att
snabbt tillsätta en parlamentarisk delegation som
finge i uppgift att se om det finns tendenser till eller
klara tecken på en ökande segregering inom skolan
och att snabbt lägga fram förslag om åtgärder som
skulle motverka denna utveckling. Jag vill då fråga
statsrådet om också regeringen skulle kunna känna
sympati för en snabb och konkret åtgärd.