Fru talman! På 50-talet när jag växte upp och gick
i skola på Hisingen i Göteborg fanns det många
barn. Vi gick i enhetsskola. Hisingen var ett
försöksområde, en föregångare till den
demokratiska skolan, grundskolan, en skola för
alla. Vi kände att vår utbildning var bra och att den
var likvärdig.
I dag är verkligheten i Biskopsgården en annan.
Segregationen ökar. Det visar bl.a.
Lärarförbundets utredning. Ändå tar den inte upp
alla segregationsfaktorer.
Det är många faktorer när det gäller Biskopsgården
som spelar roll när man skall mäta segregationen.
Man har en högre arbetslöshet och ett högre
socialbidragstagande. Man har en bl.a. låg
utbildningsnivå, dålig studiemotivation och läs- och
skrivsvårigheter. Men detta är inga oöverstigliga
problem. De går att lösa, om man får ett nytt
resursfördelningssystem, både kommunalt och
rikspolitiskt. Det skall dessutom vara ett system
som tar hänsyn till behoven.
Beatrice Ask angrep mig och den
socialdemokratiska Göteborgsbänkens skolmotion
angående skolpeng i förra veckans allmänpolitiska
debatt. Hon sade att det inte finns några belägg för
att segregationen har ökat, att skolan är en
kommunal fråga och att Göteborgs problem beror
på statsdelsnämnderna. Moderaterna var emot den
reformen. Men hur är det egentligen?
I 1991 års valrörelse sade moderaterna att det är
framtidstro och optimism som skall breda ut sig i
storstäderna, inte armod och stagnation. Man
riktade in sig på storstädernas ekonomiska problem
och sade att storstäderna saknade kompetent
ledarskap. Storstäderna hade utsatts för en negativ
särbehandling av den socialdemokratiska
regeringen och den socialistiska majoriteten i
riskdagen. I stället utlovade man en konsekvent
politik som skulle ta hänsyn till storstädernas
speciella förutsättningar. Moderaterna har insett
att storstadsregionerna är Sveriges ekonomiska
motorer. Det går inte att strypa storstäderna och tro
att utvecklingen och tillväxten därmed flyttas till
andra delar av Sverige. Därför måste en kommande
borgerlig regering ta bort alla hämskor på
storstäderna.
Detta var det budskap som skulle locka väljarna att
lägga sina röster på det moderata alternativet.
Dessutom utlovade man skattesänkningar. Då var
storstädernas problem en rikspolitisk
angelägenhet, men nu är det plötsligt en kommunal
fråga. Saken är emellertid den att detta hör ihop.
Statliga åtgärder, regeringens beslut och förmåga
att fatta beslut drabbar kommunerna så, att
nedskärningar blir nödvändiga. Det är många
försämringar som har drabbat Göteborg. Det är
försämringar från den socialdemokratiska
regeringens tid och också väldigt mycket
försämringar från den här regeringens tid. Detta
måste rättas till, och det kan man göra genom ett
kommunalt skatteutjämningssystem, ett nytt
system som bl.a. innefattar de åtgärder och förslag
till ändringar som finns i
Strukturkostnadsutredningen.
Moderaterna i Göteborg var emot STN, dvs.
stadsdelsnämnder. Nu driver man frågan om en
nedläggning. Man använder forskningsrapporter
som belägg för sin kritik. Men sanningen är att
enligt rapporterna har inte reformen lyckats vidga
närdemokratin och medborgarinflytandet. Det är
allvarligt i sig, men man har lyckats att spara på ett
effektivt sätt. Missnöjet är dock störst i de
resurssvaga områdena som vi bl.a. diskuterar här i
dag. Forskarna kritiserar just resursfördelningen
och efterlyser ett system där behoven beaktas.
Orsaken till problemen är att man inte har tagit
hänsyn till de olika faktorer som jag tidigare
beskrev när man har fördelat resurserna.
Lösningen är därför inte att, som moderaterna vill,
ta bort stadsdelsnämnder utan den är att ändra
resursfördelningssystemet, precis som vi
socialdemokrater vill.
Överkompensationen till privatskolorna är ju det
som snedvrider fördelningen, precis som Johan
Lönnroth beskrev här. Friskolorna borde i stället
ha ett bidrag som står i förhållande till deras
utbildningsåtagande. Vi socialdemokrater vill ha en
likvärdig skola med samma villkor och möjligheter
för alla elever, vare sig eleven har valt en
privatskola eller en näraliggande kommunal skola.