Fru talman! Låt mig börja med att kommentera
begreppet segregering, som jag tycker används på
ett mycket vårdslöst sätt i den politiska
propagandan från vänstern och
socialdemokraterna.
Det finns runt omkring i världen segregerade
getton och slum, men det har vi faktiskt inte i
Sverige. Ur Johan Lönnroths synvinkel är det
förstås naturligt att i politiskt syfte använda ett så
laddat uttryck som just segregering. Men jag tycker
att det finns skäl att vända sig emot ett missbruk av
detta.
En sak är att försöka göra politiska vinster, en
annan är att ta ansvar för vilka signaler man sänder
till elever, föräldrar, lärare och andra i främst de
storstadsområden som genom tidigare
bostadspolitiska beslut och samhällsplanering fått
en social struktur som inte avspeglar ett genomsnitt
av det svenska samhället.
Jag vill kommentera en del av de frågeställningar
Johan Lönnroth tar upp i sin interpellation. Även
om detta explicit handlar om Göteborg kan man
ändå ta upp en del generella saker.
Det är alldeles självklart att varken jag eller mitt
parti vill medverka till en medveten segregering av
den svenska skolan. Det är naturligtvis inte fallet
om begreppet definieras på ett trovärdigt sätt.
Även om ett område är socialt eller etniskt
snedfördelat tycker inte jag om att använda termer
som segregerat område eller segregerad skola,
eftersom det ligger en stark värdeladdning i detta.
Det för, som jag sade tidigare, tankarna till getto
och annat. Många som bor i sådana områden, och
trivs bra med det, känner sig naturligtvis sårade av
ett vårdslöst hanterande av sådana uttryck.
Vänsterpartiet har aldrig accepterat statens
nuvarande resurstilldelningssystem till
kommunerna och förordar ständigt en återgång till
sektorsbidrag till skolan med argumentet att det
nuvarande systemet skapar nedrustning och misär.
Det finns säkert snedfördelningseffekter i det
kommunala utjämningsbidraget. Men det är inte
alldeles enkelt att särskilja vad som är
systemeffekter och vad som orsakas av den
allmänna ekonomiska krisen. Medel till skolan
kommer dels fråns staten, dels från kommunen. De
kommunala prioriteringarna tänker jag självklart
inte sätta mig till doms över från den här
talarstolen, även om jag liksom andra naturligtvis
ser förbryllande exempel från en del kommuner.
Men jag ser också många exempel på hur man
faktiskt prioriterar skolan i ett trängt ekonomiskt
läge.
Fyrkantiga skolpengssystem som inte tar hänsyn till
skolors olika förutsättningar eller elever med
särskilda behov kan jag inte på något sätt försvara.
Kapitationssystem med ett grundbelopp och därtill
förstärkningsresurser efter behov kan däremot vara
en alldeles utmärkt ersättningsprincip.
Finns det då ett direkt och enkelt samband mellan
ekonomiska resurser och den enskilda skolans
kvalitet eller effektivitet? Det är naturligtvis inte så
enkelt.
Det ligger en stor fara i, menar jag, att skylla alla
eventuella bekymmer i dagens skola på medelsbrist
och besparingar. Vi behöver en levande debatt om
organisation, pedagogisk förnyelse och
kompetensutveckling, om professionalism,
förhållningssätt och målsättning inom skolan. En
ensidig fixering vid pengar och nedskärningar
skymmer den debatten. Utan att på något sätt
förringa problemen med nedskurna resurser vill jag
ändå tro att knappheten faktiskt kan vara
uppfinningarnas och nytänkandets moder även i
skolan.
Det finns ingen entydig bild av att den enskilda
skolans kvalitet skulle ha ett direkt samband med
dess lokalisering. Skolans kvalitet bestäms av flera
andra faktorer. Jag vill ta upp några synpunkter
som Lennart Grossin på pedagogiska institutionen
vid Stockholms universitet presenterade för ett par
år sedan i en sammanfattning av forskning baserad
på studier av vad som utmärker framgångsrika
skolor utifrån pedagogiska och sociala aspekter.
Det finns, säger han, undersökningar som har
konstaterat större effekter av skoltillhörigheten än
av elevernas etniska eller sociala bakgrund och
tidigare kunskaper. En bra skola kan lyfta elever
med sämre grundförutsättningar, medan en
ineffektiv skola kan sabotera elever med goda
förutsättningar.
Man kan mäta skoleffekter på såväl baskunskaper
som på trivsel, självkänsla och kreativitet.
Exempel på egenskaper och handlingsmönster i
den goda, effektiva skolan uppger han vara att man
prioriterar skolans kunskapsmål. Man har höga
förväntningar på eleverna utifrån lärandets glädje,
uppmuntran och belöning, återkommande
utvärdering, ett tydligt och demokratiskt
ledarskap, ordning och reda utan förtryck, respekt
och ömsesidigt förtroende mellan lärare och elever,
en engagerad och interaktiv pedagogik och en
växling mellan klassundervisning och
individualisering. Det finns alltså en hel rad
karakteristika som är väl värda att ta vara på.
Vad jag vill peka på är att debatten om ekonomiska
besparingar som enda faktor för bristande
likvärdighet i den svenska skolan är alltför ensidig.
Det finns andra mycket viktiga faktorer som inte
specifikt är beroende av ekonomiska resurser. De
skall mera ses som ett tänkande, ett förhållningssätt
som har med lärandets glädje och kultur att göra.
Mycken god undervisning och mycket lärande kan
ske under betydligt hårdare ekonomiska villkor än
dem som den svenska skolan lever under i dag.
Jag har tidigare nämnt vikten av ett tydligt
pedagogiskt ledarskap och ett pedagogiskt
nytänkande. Vi som nation satsar kanske mer än
något annat land på skolan. Det är viktigt att ha
med detta i debatten. Därmed inte sagt att jag
skulle bagatellisera verkningarna av tuffa lokala
besparingar. Om det vore så, att den ekonomiska
faktorn var den enda, skulle man i väldigt många
länder ha en fullständigt undermålig undervisning,
men det har man faktiskt inte.