Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag inte
delar uppfattningen att vi låter något slags
kundperspektiv överordnas ansvaret för att skapa
en likvärdig utbildning i alla skolor i landet.
Tvärtom markeras den likvärdiga skolan på ett
mycket tydligt sätt i den läroplan som vi här i
riksdagen har fattat beslut om.
Av läroplanen framgår, vilket ledamöterna skulle
ha funnit om de hade haft vänligheten att läsa
propositionen, att en likvärdig utbildning inte
innebär att skolans resurser skall fördelas lika per
elev. Jag tycker att det är en ganska självklar
slutsats. Men det är att gå litet väl långt när man,
som många ledamöter nu gör, säger att vi inte kan
ge kommunerna ansvaret för fördelningen av deras
resurser.
Ansvaret för skolan när det gäller att genomföra
och organisera verksamheten har kommunerna.
Riksdagen har fattat beslut om detta. Vi har också
fattat en rad andra beslut; skollagen, förordningar
och annat som gäller för skolorna i kommunerna
och som kommunerna skall följa. Det är viktigt att
vi ser till att de här reglerna följs och att vi
utvärderar reformer.
Vi har vi en myndighet, Skolverket, som skall
arbeta med uppföljning. Det har också viktiga
uppgifter när det gäller utvärdering. I den här
diskussionen uppfattar jag en bristande vilja att
faktiskt kräva ett gediget underlag för att mycket
långtgående slutsatser skall kunna dras.
Jag tycker t.ex. att flera ledamöter drar en
långtgående slutsats när de säger att man bör
avskaffa det kommunala utjämningsbidraget och ta
tillbaka bidrag i form av sektorsbidrag eller
specialdestinerade bidrag. Jag har inte uppfattat att
den här ''stämningen'' finns i några motioner här i
riksdagen, men det är intressant att notera detta.
Verksamheten i enskilda kommuner är naturligtvis
utomordentligt viktig, och i år kan vi inte vänta på
underlag. Vi tvingas att gå in och göra snabba
åtgärder. Det är bl.a. därför som Skolverket har en
fältorganisation. Vi har kontinuerliga och snabba
kontakter, reser runt och besöker många skolor.
Det är därför som jag många gånger har varit i
Göteborg.
Jag skulle vilja säga till Johan Lönnroth att jag med
anledning av hans interpellation har tagit del av
stadskansliets rapport och att jag har läst rapporter
från Lärarförbundet och Hem och skola. En sak
som jag har konstaterat och som nu diskuteras i
Göteborg är att man inte är helt överens om alla
slutsatser, även om man i fråga om många viktiga
slutsatser ligger nära varandra.
Jag tycker att detta är viktigt att följa och att dra
slutsatser av, men jag tänker inte stå i riksdagens
talarstol och ha synpunkter på hur enskilda
politiker eller kommuner skall agera. Jag utgår
nämligen från att den lokala demokratin i Göteborg
är sådan att man också läser de egna utredningarna
och rapporterna och drar slutsatser därav. I
kommun efter kommun ser vi att man inte bara
hittar på egna fördelningssystem, utan att man
följer upp, justerar och förändrar dem, därför att
de kan ha varit kantiga, felaktiga eller missriktade.
När det gäller situationen i Göteborg så framgår det
väldigt tydligt av den rapport i serien av
stadsdelsnämndsrapporter som kom häromdagen
och som sju forskare har tagit fram, att
stadsdelsnämndsreformen är ett stort bekymmer i
Göteborg. Marianne Carlström var inne på
skillnaden mellan situationen på Hisingen för ett
antal år sedan och i dag. Det har påpekats lokalt att
gränsdragningen och stadsdelsnämndernas
utformning har blivit ett stort bekymmer. Det
noteras i rapporten.
Men som skolminister kan jag inte kräva att
Göteborg avskaffar eller förändrar sin
stadsdelsnämndsorganisation. När det gäller den
här rapporten, liksom andra rapporter, är det
uppenbart att konstruktionen har inneburit
svårigheter för vissa stadsdelar och att det inte
minst märks på en del skolor.
Beträffande de minskade resurserna till skolorna i
Göteborg under de senaste åren skiljer det ett antal
procent. Jag tycker också att det i den här salen, i
ärlighetens namn, skall sägas att man i Göteborg
har tillfört skolverksamheten ganska substantiella
medel för att komma till rätta med en del
kantigheter. Det gör naturligtvis att neddragningen
är besvärlig i alla stadsdelar. Likväl har
neddragningen mildrats genom fattade beslut.
Flera ledamöter har här sagt att vi måste komma
med snabba insatser, att vi inte kan vänta på
Skolverket osv. Eva Johansson sade att det är svårt
att få fram några uppgifter om skolan. Det är ett
märkligt uttalande från en ledamot i
utbildningsutskottet, eftersom det är första gången
som vi har fått en samlad nationell utvärdering där
skolornas ekonomi, fördelningen mellan olika
anslag, kvaliteten i undervisningen i förhållande till
målen, och mycket annat presenteras på ett
sammanhållet sätt. Det följs upp i Skolverkets
fördjupade anslagsframställan där man beskriver
vad man tänker göra. Vi kommer också att till
våren här i riksdagen presentera en utvecklingsplan
för skolan.
Det är första gången som något sådant sker. Därför
tycker jag att det är märkligt att man säger att man
inte har fått uppgifter. Om man behöver få
uppgifter ännu snabbare bör man, som jag har
gjort, ringa till Göteborgs kommun eller vilken
kommun det nu gäller. Då får man ju lokala
uppgifter. Det kan vara svårt att få detta generellt.
Jag tror ändå att vi här i riksdagen måste se på
resursfördelningen över hela landet när det gäller
skolan. Jag konstaterar att det underlag som vi i dag
har visar att det har skett en neddragning på
grundskolans område. Det är naturligtvis
bekymmersamt. Det visar också att uppgifter om
de stora bekymmer och om generaliseringar som
förekommer i den här debatten inte är riktigt
korrekta.