Herr talman! För ett och ett halvt år sedan fick vi
ett pressmeddelande från
Utbildningsdepartementet där skolminister
Beatrice Ask mycket bestämt uttalade sig mot att
en rektor i en svensk skola inte tyckte att barnen
skulle få sjunga ''Du gamla, Du fria'' på examen.
Jag tycker också att barnen skall få göra det. Men
på något sätt är det kanske inte den allra
allvarligaste frågan att reagera på.
Den skolminister som säger att hon icke reagerar
på prioriteringar som drabbar utsatta barn i olika
bostadsområden och som icke vill göra några
markeringar när det gäller kommunernas
prioriteringar, därför att hon inte vill lägga sig i
enskilda ärenden, är tydligen ändå beredd att uttala
sig om huruvida man i enskilda skolor skall få
sjunga ''Du gamla, Du fria'' eller inte. Frågan är i
stället när skolministern reagerar. Jag tycker att det
är okej att reagera på ''Du gamla, Du fria''. Men
reagera framför allt när en skola riskerar att fara illa
och gör markeringar när det i kommunerna sker
prioriteringar som står i strid med läroplanens krav
på likvärdighet!
Det råder inget tvivel inom den socialdemokratiska
gruppen. Vi tycker alltså att det skall vara ett
generellt statsbidrag till kommunerna. Det är bra,
därför att det är i kommunerna som de bästa
prioriteringarna görs. Men riksdagen skall sätta
upp mål för dessa prioriteringar. I de målen ingår
bl.a. kraven på en likvärdig skola och på
kompensatoriska insatser för de barn och de
bostadsområden som bäst behöver skolans insatser.
När det finns tendenser till att prioriteringar sker
från andra utgångspunkter är det rimligt att
skolministern reagerar -- ja, då är skolministern
skyldig att reagera och att göra markeringar i
debatten som kan påverka också de borgerliga
politikerna ute i landet.
Jag är övertygad om att
kommundelsorganisationen kan vara en mycket
stark organisation när det gäller att komma till rätta
med segregationen och att stötta de
bostadsområden som har det största behovet av
insatser. Vad som då är nödvändigt är att de
centrala politikerna i respektive kommun gör
sådana fördelningar mellan de olika stadsdelarna
som gör det möjligt för stadsdelspolitikerna att göra
kompensatoriska insatser.
För att detta skall kunna åstadkommas krävs det att
riksdagen är tydlig och står fast vid att vi i Sverige
skall ha en likvärdig skola. Det är också viktigt att
vi inte har en skolminister som i olika sammanhang
säger: Blir en skola för dålig får väl föräldrarna
lämna den.
Alla barn i Sverige har rätt att känna att närmaste
skola är en bra skola!