Fru talman! Jag tycker att det är angeläget att vi här
i Sveriges riksdag, som i alla andra politiska
församlingar, talar om verkligheten, och i det här
fallet den verklighet som eleverna möter i skolan.
En del säger att det inte finns någon segregation, så
det skulle vi inte behöva att tala om. Jag hävdar att
det finns en segregation. Den är ett faktum för
väldigt många elever.
Beatrice Ask, och för den del också andra statsråd,
brukar skylla bekymren på den tidigare
socialdemokratiska regeringen. Man säger att det
här är vårt fel. Jag tycker att det är en ofruktbar
diskussion. Det har begåtts misstag under den här
regeringen, under den förra regeringen och också
under den förra borgerliga regeringen. Men det är
inget argument för att fortsätta vidare med en
politik som förstärker segregationen och bidrar till
att skolan blir en del av det tudelade Sverige, som
vi nu kan se fler och fler exempel på. Tvärtom
borde det vara en angelägen uppgift för varje
politiker som vill hävda att grundskolan för alla
elever skall vara den likvärdiga skolan dit alla
elever har rätt att komma och ställa krav på den
allra bästa undervisningen. Det vore en angelägen
uppgift för oss allihop att se till att det vidtas
åtgärder som minskar segregationen, som gör att
Sverige återigen blir ett folk med samma
förutsättningar och villkor i stället för ett folk som
tvingas att leva i ett tudelat samhälle.
Det finns viktiga nationella mål för skolan
fastslagna. Likvärdigheten är ett av de allra
viktigaste. Skolan skall vara till för alla. Det får
absolut inte gå förlorat i decentraliseringen. Det
finns inte heller någonting i
decentraliseringstanken som gör att vi måste släppa
på kraven på likvärdighet. Det är vårt
uppföljningsansvar. Vi har alltså en plikt att
diskutera dessa frågor i riksdagen.
Under de år som Beatrice Ask har varit
skolminister har det varit märkbart svårt att få in
henne i den här diskussionen och att få moderna
uppgifter till underlag för en diskussion om
situationen i skolan. Det som har kommit fram
handlar framför allt om tiden före de mycket
dramatiska förändringar som har skett under de
allra senaste åren. Som Johan Lönnroth påpekade
är det intressant att få veta vad som händer nästa
år, för det räcker ju inte med det som har gjorts.
Detta fångas alltså inte upp i redovisningarna.
I dag finns många samverkande faktorer, faktorer
som drar åt samma håll. Jag menar att de här drar
åt fel håll, mot en större segregering. Det är fråga
om mycket kraftiga besparingar -- skolministern
har i sitt interpellationssvar erkänt att det är på det
sättet -- som innebär större klasser, färre
grupptimmar, färre speciallärarinsatser, mindre
elevvård och en rad annat som naturligtvis påverkar
de enskilda elevernas möjligheter att få en bra
undervisning.
Det är också fråga om det resursfördelningssystem
som nu används i allt fler kommuner, vilket brukar
kallas för skolpeng -- en nära nog lika stor peng för
alla elever. Ingen hänsyn tas till att barn är olika och
har olika behov.
Det är också av betydelse att denna riksdag har
fattat beslut om principer för fördelning av
statsbidrag och kommunala bidrag till fristående
skolor, som spiller över på kommunernas
resursfördelningssystem. Det är litet förvånande,
tycker jag, när skolministern säger att det är lokalt,
nära verksamheten och i kontakt med dem som
direkt berörs av besluten som det bästa underlaget
för nödvändiga prioriteringar finns. Är
skolministern, med tanke på det svaret, beredd att
nu föreslå den ändring som vi hela tiden har hävdat
är nödvändig, så att kommunerna också får
ansvaret för resurstilldelningen till de privata
skolorna?
Det är nu viktigt att använda alla till buds stående
medel för att vända utvecklingen så att vi återigen
drar åt rätt håll. För det krävs åtgärder i denna
riksdag och åtgärder ute i kommunerna. Som
underlag för detta har vi socialdemokrater
föreslagit att man skyndsamt skall ta fram ett brett
underlag för debatten, att Skolverket får i uppdrag
att göra en utvärdering med hänsyn tagen till alla
de organisatoriska förändringar samt
resursfördelnings- och
resurstilldelningsförändringar som kommunerna
har utsatts för.
Skolministern säger i sitt svar att det hittills inte har
varit några större negativa effekter av det nya
statsbidragssystemet. Hon säger också att
förändringarna i kommunernas resursfördelning
inte har medfört några påtagliga svårigheter för
elever med stora handikapp men att elever med
mindre synliga behov får försämrade möjligheter.
Vilka negativa effekter har skolministern
uppmärksammat? Vilka åtgärder vill hon vidta för
att komma till rätta med dessa? Vilka åtgärder vill
skolministern vidta för att också elever med mindre
synliga behov skall skyddas mot försämringar?