Herr talman! Miljöpartiet vill yrka bifall till reservationerna 1 och 8. Vi står också bakom reservationerna 6, 7 och 10, men för tids vinnande yrkar vi bifall bara till reservationerna 1 och 8.
Klimatet är i fokus för Miljöpartiets trafikpolitik. Vi skulle önska att det var i fokus för många fler än oss. Klimatet är vår generations ödesfråga. Det säger vi i Miljöpartiet, och det säger faktiskt också högeralliansen i sin regeringsförklaring, så i den bedömningen skiljer vi oss inte åt. Men det räcker inte med att konstatera att vi har ett problem. Man måste faktiskt vidta åtgärder för att göra någonting åt det - det är där vi skiljer oss åt. Det är vårt moraliska och etiska ansvar här i Sveriges riksdag att göra det, och det är det vi borde ha i uppdrag av väljarna att utföra. De förväntar sig det av oss.
Alla som läser insändarsidor i tidningarna ser att många nu är oroliga. Man skriver: Vad kommer att hända med mina barn när jag inte finns längre? Vad kommer att hända med människor i andra delar av världen som inte har råd att fly någon annanstans? Det är detta som borde vara vår utgångspunkt för diskussionen här. Kollektivtrafik är nämligen ett medel att minska klimatpåverkan.
Som framgår av utskottsbetänkandet har kollektivtrafikens andelar av de totala persontransporterna minskat. Det har blivit bättre på många håll, men bilismen har ökat desto mer. Det här håller inte längre, det måste vi göra något åt. Vi måste få en så bra kollektivtrafik att fler väljer den i stället för att använda bilen för alla sina resor.
Vad är det då som behövs? Enligt vad Svenska Lokaltrafikföreningen och andra har satt ihop och enligt vad som framgick av vår utfrågning om kollektivtrafik är kollektivtrafiken snabb, bekväm och tillförlitlig. Det är väldigt mycket viktigare än någonting annat. Det är viktigare än priset på kollektivtrafiken, även om vi tycker att biljettpriserna ska vara rimliga och inte ska öka.
Vad har det då att göra med vad vi gör här i Sveriges riksdag? Jo, vi måste se till att det finns en infrastruktur för kollektivtrafiken. Då kan man undra hur högeralliansen tänker när de i sin budgetproposition skriver att utrymmet för väginvesteringar ska öka, och detta på grund av en ökad tyngd av samhällsekonomiska värderingar. Jag ser mycket fram emot hur de får det att gå ihop att samhällsekonomin skulle må bra av att resurser tas från järnvägen - det är ju där resten av infrastrukturpengarna finns - och läggs över till vägarna. Blir det mindre luftföroreningar, mindre miljörelaterade sjukdomar, mindre trafikolyckor, mindre förslitning av vägarna, eller vad är det som blir bättre för samhällsekonomin med att vägtrafiken ökar?
Det finns också en relation mellan att satsa på investeringar och att satsa på själva trafiken. När det gäller investeringarna tycker jag nog ändå att vi kan vara lite nöjda med de åtta åren som vi i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna samarbetade. Vi hade ett intensivt förankringsarbete och värderingsarbete som ledde fram till en proposition med namnet
Infrastruktur för ett hållbart transportsystem
. I den fanns en klar betoning på att öka järnvägstrafiken och underlaget för den kollektivtrafik som vi resonerar om i dag. Men för att det ska fungera bra krävs det också att man satsar på trafiken, och jag har ännu inte sett minsta lilla tecken på att alliansen har något intresse av detta.
Summerar man vad staten lägger på infrastruktur och jämför det med vad staten satsar på trafik är proportionerna 97 procent till infrastruktur och 3 procent till trafik. Det bör man betänka när man beger sig ut i Stockholms kollektivtrafik och ser alla frustrerade resenärer som står och väntar på pendeltåg som inte kommer, samtidigt som SJ har i uppdrag att lämna vinst till staten snarare än att öka antalet resenärer på bekostnad av de mer klimatstörande transportslagen. Här finns väldigt mycket att göra. Ta bort vinstkravet på SJ! Se till att understödja den regionala och lokala kollektivtrafiken, så att människor kan få ett bra alternativ och lämnar bilen hemma om den inte verkligen behövs.
Från Miljöpartiets sida är vi mycket nöjda med att hela utskottet har kunnat enas om det som står i sammanfattningen, det vill säga: "Utskottet förutsätter att inom ramen för det fortsatta transportpolitiska utvecklingsarbetet kommer möjligheten att utveckla den lokala spårtrafiken att tas till vara i syfte att få trafiksystemen kostnads- och miljöeffektiva."
Vi får också dra lite lärdom av vad som händer i andra länder i Europa och resten av världen. Man har funnit att lokal spårtrafik med spårvagnar i modern tappning - duospårvagnar - är ett mycket prisvärt och attraktivt alternativ om man vill att trafiken ska fungera på ett miljömässigt och bra sätt för resenärerna.
Miljöpartiet har också initierat det i en motion. Jag är mycket nöjd med att hela utskottet har insett att om man verkligen ska få fart och öka kollektivtrafikkapaciteten i de större städerna är spårvagnar en effektiv och intressant metod.
Vi hade en utfrågning om kollektivtrafik. Vi har också haft en utfrågning om infrastruktur i Stockholmsregionen. Det har med saken att göra på så sätt att det av den diskussionen framgick att det i princip är två problem som dominerar i trafiken i Stockholm. Det ena är trängsel. Det andra är miljöstörning.
Man kan säga att det principiellt finns två metoder för att lösa de problemen. Den ena är att försöka lindra trängseln genom att bygga ut vägsystemet. Den andra är att med trängselavgifter reglera utbudet och efterfrågan på biltrafik och samtidigt få intäkter till mer kollektivtrafik.
Om vi ska förbättra kollektivtrafiken behövs det mer pengar. Det är högst rimligt att den trafik som bidrar till klimatförstöring och övrig förstöring får betala till andra för den skada den åstadkommer och att intäkterna går till kollektivtrafiken. Precis före valet hade vi ett försök som uppenbarligen föll stockholmarna i smaken och som har mycket goda framtidsförutsättningar.
Vad händer nu efter valet? Jo, man inser förstås att man inte kan reta upp folk genom att ta bort trängselskatten. Den kommer tillbaka, men intäkterna ska gå till en Förbifart Stockholm för 25 miljarder. De pengar som skulle kunna användas till att lösa problem i Stockholms kollektivtrafik ska läggas på att vidga kapaciteten för klimatstörande trafik. Det finner vi mycket upprörande och klart i strid med den passus i regeringsdeklarationen som säger att klimathotet är vår generations ödesfråga. För de 25 miljarderna skulle man kunna få 50 mil spårväg. Både Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping skulle kunna få sina behov av lokal kollektivtrafik tillgodosett för den summa som man använder till att bygga en stor motorväg förbi Stockholm.
Det visar att man inte tar klimathotet på allvar. Det är dags att tänka om.
I den första reservation som vi yrkade bifall till nämner man att det har blivit problem för resenärerna på grund av avregleringen. Den uppstyckning och vinstjakt som har uppstått i kollektivtrafiken sedan man införde mer marknadsmässiga metoder har många gånger varit till förfång för resenärerna. Man investerar inte i rullande materiel för framtiden. Man får svåra gränsdragningsproblem när olika operatörer möts på spåren. Systemet är inte överblickbart för resenärerna när det gäller biljetter och tidtabeller.
Det är också en viktig faktor att göra något åt om kollektivtrafiken ska vara säker och trygg och fungera både för resenärerna och för personalen. Det ska inte vara så att personal som av hänsyn till resenärerna påpekar säkerhetsmässiga problem ska riskera jobbet. Från Miljöpartiets sida är vi mycket upprörda över det avskedande som skedde av tunnelbaneföraren Per Johansson. Hans mål är nu uppe i Arbetsdomstolen. Man borde i stället belöna dem som värnar om resenärerna genom att påtala brister i säkerheten och åtgärda dem innan nya tunnelbanetåg tar eld någonstans i Stockholmsområdet.
Tillförlitlighet och trygghet är vad resenärerna måste känna när man använder kollektivtrafiken.
I en annan reservation som Socialdemokraterna har yrkat bifall till visar man också på hur kortsiktighet och snabb vinstjakt har gjort att man inte har sett till den utveckling som behövs när det gäller rullande material. De korta tider man har för upphandling gör att ingen satsar på mer än den tid man har för sin egen trafik. På sikt kan vi inte ha det så om kollektivtrafiken ska fungera bra.
Jag ska slutligen säga något om Gotland. Miljöpartiets huvudmotiv för att vilja föra över ansvaret för kollektivtrafiken till Vägverket är att färjetrafiken mellan fastlandet och ön är att betrakta som infrastruktur. Den är för gotlänningarna vad vägarna och järnvägarna är för oss som bor på fastlandet. Det är den principiellt viktigaste anledningen.
En annan viktig anledning är att om det ska fungera med upphandling och konkurrens måste det vara flera som bjuder, annars är det ju ingen riktig konkurrens. Trots att Rikstrafiken har erbjudit betalning till dem som lämnar in anbud har det inte fungerat.
Otryggheten när det gäller framtida transporter är ett hinder för nya företag att etablera sig på ön. Det är ett hinder för högskolan att utvecklas om inte studenterna vet att de på ett prisvärt och säkert sätt kan ta sig till och från högskolan när de får en plats där.
Vi tycker att det är högst väsentligt att man löser den frågan så att även de som bor på vår största ö har tillgång till hållbara och säkra transporter.
Det här är ju en debatt om kollektivtrafik, men jag vill sluta där jag började.
Det här är ett medel att nå klimatmålen. Först när man visar att man är beredd att vidta åtgärder har man visat att man tar klimathotet på allvar. Det hoppas jag att vi blir flera i kammaren som gör.